”Ja …”
”Titta på mannen som står snett till vänster bakom Danielsson.”
Edklinth och Figuerola såg en lång man med en smal mustasch och hatt. Han påminde vagt om författaren Dashiell Hammett.
”Jämför ansiktet med den här passbilden på Gullberg. Han var 66 år då passbilden togs.”
Edklinth rynkade ögonbrynen.
”Jag skulle nog inte kunna svära på att det är samma person …”
”Men det kan jag”, sa Berglund. ”Vänd på bilden.”
Baksidan hade en stämpel som förklarade att bilden tillhörde Åhlén & Åkerlunds förlag och att fotografens namn var Julius Estholm. Texten var skriven i blyerts. Stig Wennerström flankerad av två poliser på väg in i Stockholms tingsrätt. I bakgrunden O. Danielsson, E. Gullberg och H.W. Francke.
”Evert Gullberg”, sa Monica Figuerola. ”Han var RPS/Säk.”
”Nä”, sa Berglund. ”Rent tekniskt sett var han inte det. Åtminstone inte då den här bilden togs.”
”Jaså?”
”RPS/Säk grundades först fyra månader senare. På den här bilden tillhörde han fortfarande Hemliga statspolisen.”
”Vem är H.W. Francke?” undrade Monica Figuerola.
”Hans Wilhelm Francke”, sa Edklinth. ”Han dog i början av 1990-talet men var biträdande chef för Hemliga statspolisen i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Han var lite av en legend, precis som Otto Danielsson. Jag har faktiskt träffat honom ett par gånger.”
”Jaså”, sa Monica Figuerola.
”Han lämnade RPS/Säk i slutet av 1960-talet. Francke och P.G. Vinge kom aldrig överens och han fick väl närmast sparken då han var ungefär 50–55 år. Han öppnade eget.”
”Öppnade eget?”
”Jo, han blev rådgivare i säkerhetsfrågor för den privata industrin. Han hade ett kontor vid Stureplan, men han höll också föreläsningar då och då vid internutbildningen på RPS/Säk. Det var så jag träffade honom.”
”Jag förstår. Vad grälade Vinge och Francke om?”
”De drog inte jämnt. Francke var lite av en cowboy som såg KGB-agenter överallt och Vinge var en byråkrat av den gamla skolan. Sedan fick ju Vinge sparken kort därefter, lite ironiskt, för att han trodde att Palme jobbade för KGB.”
”Hmm”, sa Monica Figuerola och betraktade bilden där Gullberg och Francke stod sida vid sida.
”Jag tror att det är dags att vi tar ett nytt samtal med justitie”, sa Edklinth till henne.
”Millennium utkom i dag”, sa Monica Figuerola.
Edklinth gav henne ett skarpt ögonkast.
”Inte ett ord om Zalachenkoaffären”, sa hon.
”Det betyder att vi troligen har en månad på oss till nästa nummer. Skönt att veta. Men vi måste ta itu med Blomkvist. Han är som en osäkrad handgranat mitt i den här röran.”
KAPITEL 17: ONSDAG 1 JUNI
Mikael Blomkvist fick ingen förvarning om att någon befann sig i trapphuset då han svängde runt den sista kröken i trappan utanför sin vindsvåning på Bellmansgatan 1. Klockan var sju på kvällen. Han tvärstannade då han såg en blond kvinna med kort lockigt hår sitta på det översta trappsteget. Han identifierade henne omedelbart som Monica Figuerola, RPS/Säk, från den passbild Lottie Karim hade plockat fram.
”Hej Blomkvist”, hälsade hon glatt och slog ihop en bok som hon hade suttit och läst. Mikael sneglade på boken och konstaterade att den var på engelska och handlade om antikens gudsuppfattning. Han höjde blicken och granskade sitt oväntade besök. Hon reste sig. Hon var klädd i en vit kortärmad sommarklänning och hade lagt en tegelröd skinnjacka över kanten av trappräcket.
”Vi skulle behöva prata med dig”, sa hon.
Mikael Blomkvist betraktade henne. Hon var lång, längre än han, och intrycket förstärktes av att hon stod två trappsteg ovanför honom. Han betraktade hennes armar och sänkte blicken till hennes ben och insåg att hon hade betydligt mer muskler än han.
”Du tillbringar ett par timmar i veckan på gymmet”, sa han.
Hon log och plockade fram sin legitimation.
”Jag heter …”
”Du heter Monica Figuerola och är född 1969 och bosatt på Pontonjärgatan på Kungsholmen. Du är ursprungligen från Borlänge men har jobbat som polis i Uppsala. Sedan tre år jobbar du på RPS/Säk, författningsskyddet. Du är träningsfanatiker och var en gång i tiden elitidrottare och kom så när med i svenska OS-laget. Vad vill du mig?”
Hon blev överraskad, men nickade och återhämtade sig snabbt.
”Så bra”, sa hon med lätt röst. ”Då vet du vem jag är och att du inte behöver vara rädd för mig.”
”Inte?”
”Det är några som måste ha ett samtal med dig i lugn och ro. Eftersom din lägenhet och din mobil tycks vara avlyssnade och det finns orsak att vara diskret så har jag blivit skickad för att bjuda in dig.”
”Och varför skulle jag åka någonstans med en människa som jobbar på Säpo?”
Hon funderade en stund.
”Tja … du kan följa med på en vänlig personlig inbjudan eller om det känns bättre för dig så kan jag boja dig och ta med dig.”
Hon log sött. Mikael Blomkvist log tillbaka.
”Du, Blomkvist … jag begriper att du inte har särskilt många skäl att lita på någon som kommer från RPS/Säk. Men nu är det så här att alla som jobbar där inte är dina fiender och det finns väldigt goda skäl att du tar ett samtal med mina uppdragsgivare.”
Han avvaktade.
”Så hur vill du ha det? Bojad eller frivilligt?”
”Jag har redan blivit bojad av polisen en gång i år. Det fyller min kvot. Vart ska vi?”
Hon körde en ny Saab 9-5 och hade parkerat runt hörnet nere på Pryssgränd. Då de klev in i bilen öppnade hon sin mobiltelefon och slog ett nummer på snabbvalet.
”Vi kommer om femton minuter”, sa hon.
Hon sa åt Mikael Blomkvist att spänna fast säkerhetsbältet och tog vägen över Slussen ned till Östermalm och parkerade på en tvärgata till Artillerigatan. Hon satt stilla en sekund och betraktade honom.
”Blomkvist … det här är ett vänligt upplockande. Du riskerar ingenting.”
Mikael Blomkvist sa ingenting. Han väntade med omdömen till dess att han visste vad det handlade om. Hon slog portkoden. De tog hissen till fjärde våningen till en lägenhet med namnet Martinsson.
”Vi har bara lånat lägenheten för kvällens möte”, sa hon och öppnade dörren. ”Till höger, vardagsrummet.”
Den förste Mikael såg var Torsten Edklinth, vilket inte var någon överraskning eftersom Säpo i allra högsta grad var inblandat i händelseförloppet och Edklinth var Monica Figuerolas chef. Att chefen för författningsskyddet hade besvärat sig med att hämta in honom antydde att någon var orolig.
Därefter såg han vid ett fönster en figur som vände sig mot honom. Justitieministern. Vilket var överraskande.
Sedan hörde han ett ljud från höger och såg en oerhört välbekant person resa sig ur en fåtölj. Han hade inte räknat med att Monica Figuerola skulle hämta honom till ett konspirativt kvällsmöte med statsministern.
”God kväll, herr Blomkvist”, hälsade statsministern. ”Förlåt att vi bad dig komma till det här mötet med så kort varsel, men vi har diskuterat situationen och är överens om att vi måste ha ett samtal med dig. Kan jag få bjuda på lite kaffe eller något att dricka?”
Mikael såg sig omkring. Han såg en matsalsmöbel i mörkt trä som var belamrad med glas, tomma kaffekoppar och resterna av en smörgåstårta. De måste ha suttit där några timmar redan.
”Ramlösa”, sa han.
Monica Figuerola serverade. De slog sig ned i en soffgrupp medan hon höll sig i bakgrunden.
”Han kände igen mig och visste vad jag heter, var jag bor, var jag arbetar och att jag är träningsnarkoman”, sa Monica Figuerola.
Statsministern tittade snabbt på Torsten Edklinth och därefter på Mikael Blomkvist. Mikael insåg plötsligt att han talade ur en styrkeposition. Statsministern behövde något av honom och hade förmodligen ingen aning om hur mycket Mikael Blomkvist visste eller inte visste.