”Jag försöker hålla rätt på aktörerna i den här soppan”, sa Mikael med lätt röst.
Ska fan till att bluffa statsministern.
”Och hur kände du till Monica Figuerolas namn?” undrade Edklinth.
Mikael sneglade på chefen för författningsskyddet. Han hade ingen aning om vad som hade föranlett statsministern att boka ett hemligt möte med honom i en lånad lägenhet på Östermalm, men han kände sig inspirerad. Det kunde i praktiken inte ha gått till på så värst många sätt. Det var Dragan Armanskij som hade satt bollen i rullning genom att lämna informationen till en person som han hade förtroende för. Vilken måste ha varit Edklinth eller någon närstående. Mikael chansade.
”En gemensam bekant pratade med dig”, sa han till Edklinth. ”Du satte Figuerola på att utreda vad som var på gång och hon upptäckte att några Säpoaktivister bedriver olaga avlyssning och bryter sig in i min lägenhet och sådant. Det betyder att du har bekräftat Zalachenkoklubbens existens. Det gjorde dig så orolig att du kände ett behov att föra saken vidare, men du satt ett tag på tjänsterummet och visste inte riktigt åt vilket håll du skulle vända dig. Så du vände dig till justitieministern som vände sig till statsministern. Och nu sitter vi här. Vad vill ni?”
Mikael talade med en ton som antydde att han hade en centralt placerad källa och att han hade följt varje steg Edklinth tagit. Han såg att bluffen gick hem då Edklinths ögon vidgades. Han fortsatte.
”Zalachenkoklubben spionerar på mig, jag spionerar på dem och du spionerar på Zalachenkoklubben, och statsministern är vid det här laget både förbannad och orolig. Han vet att i slutet av det här samtalet väntar en skandal som regeringen kanske inte överlever.”
Monica Figuerola log plötsligt, men dolde leendet genom att höja ett glas med Ramlösa. Hon förstod att Blomkvist bluffade, och hon visste hur han hade kunnat överraska henne med att känna till hennes namn och skonummer.
Han såg mig i bilen på Bellmansgatan. Han är väldigt vaksam. Han tog bilnumret och identifierade mig. Men resten är gissningar.
Hon sa ingenting.
Statsministern såg bekymrad ut.
”Är det vad som väntar?” undrade han. ”En skandal som kommer att fälla regeringen?”
”Regeringen är inte mitt problem”, sa Mikael. ”Min arbetsbeskrivning består i att avslöja skit som Zalachenkoklubben.”
Statsministern nickade.
”Och mitt jobb består i att leda landet i enlighet med konstitutionen.”
”Vilket betyder att mitt problem i allra högsta grad är regeringens problem. Dock inte tvärtom.”
”Kan vi sluta tala i cirklar. Varför tror du att jag har arrangerat det här mötet?”
”För att lista ut vad jag vet och vad jag tänker göra.”
”Delvis rätt. Men mer exakt är att vi har hamnat i en konstitutionell kris. Låt mig först förklara att regeringen inte har ett dugg med den här saken att göra. Vi är fullständigt tagna på sängen. Jag har aldrig hört talas om den här … det du kallar för Zalachenkoklubben. Justitieministern har aldrig hört ett ord om saken. Torsten Edklinth som har en hög befattning på RPS/Säk och har jobbat inom Säpo i många år har aldrig hört talas om den.”
”Det är fortfarande inte mitt problem.”
”Jag vet. Det vi vill veta är när du tänker publicera din text och gärna exakt vad du tänker publicera. Jag ställer den frågan. Den har inget med skadeverkningskontroll att göra.”
”Inte?”
”Blomkvist, det absolut sämsta jag kunde göra i det här läget vore att försöka påverka innehållet i din story. Däremot tänker jag föreslå ett samarbete.”
”Förklara.”
”När vi nu fått bekräftat att det existerar en konspiration inom en exceptionellt känslig del av statsförvaltningen så har jag beordrat en utredning.” Statsministern vände sig till justitieministern. ”Kan du förklara exakt vad regeringens order är.”
”Det är mycket enkelt. Torsten Edklinth har fått i uppdrag att omedelbart utreda om det går att bekräfta det här. Hans uppgift består i att samla information som kan överlämnas till Riksåklagaren som i sin tur har i uppgift att bedöma om åtal ska väckas. Det är alltså en mycket tydlig instruktion.”
Mikael nickade.
”Edklinth har under kvällen rapporterat hur utredningen framskrider. Vi har haft en lång diskussion om konstitutionella ting – vi vill förstås att det ska gå rätt till.”
”Naturligtvis”, sa Mikael med en ton som antydde att han inte litade ett dugg på statsministerns utfästelser.
”Utredningen befinner sig nu i ett känsligt skede. Vi har ännu inte identifierat exakt vilka som är inblandade. Vi behöver tid att göra det. Och det är därför vi skickade Monica Figuerola för att bjuda in dig till det här mötet.”
”Det gjorde hon med besked. Jag hade inte så mycket att välja på.”
Statsministern rynkade ögonbrynen och sneglade på Monica Figuerola.
”Glöm det”, sa Mikael. ”Hon uppförde sig exemplariskt. Vad vill du?”
”Vi vill veta när du tänker publicera. Just nu bedrivs den här utredningen under stor sekretess, och om du agerar innan Edklinth är klar så kan du stjälpa hela målet.”
”Hmm. Och när vill du att jag ska publicera? Efter nästa val?”
”Du bestämmer själv. Det är inget som jag kan påverka. Det jag ber dig om är att du berättar när du tänker publicera så att vi vet exakt vilken deadline vi har för utredningen.”
”Jag förstår. Du talade om samarbete …”
Statsministern nickade.
”Jag vill börja med att säga att jag i alla normala fall aldrig ens skulle ha drömt om att be en journalist komma till ett sådant här möte.”
”I vanliga fall skulle du förmodligen ha gjort allt för att hålla journalister borta från ett sådant här möte.”
”Ja. Men jag har förstått att du drivs av flera faktorer. Som journalist har du rykte om dig att inte lägga fingrarna emellan då det gäller korruption. I det här fallet finns inga motsättningar mellan oss.”
”Inte?”
”Nej. Inte det minsta. Eller rättare sagt … de motsättningar som finns är möjligen av juridisk karaktär, men inte vad gäller målsättning. Om den här Zalachenkoklubben existerar så är den inte bara en helt kriminell sammanslutning utan också ett hot mot rikets säkerhet. De måste stoppas och de ansvariga ställas till svars. På den punkten borde du och jag vara överens?”
Mikael nickade.
”Jag har förstått att du känner till mer om den här historien än någon annan. Vi föreslår att du delar med dig av din kunskap. Om detta vore en reguljär polisutredning kring ett vanligt brott skulle förundersökningsledaren kunna besluta att kalla dig till förhör. Men det här är som du förstår en extrem situation.”
Mikael satt tyst och övervägde situationen en kort stund.
”Och vad får jag i gengäld om jag samarbetar?”
”Ingenting. Jag köpslår inte med dig. Om du vill publicera i morgon bitti så gör du det. Jag tänker inte bli inblandad i någon kohandel som kan vara konstitutionellt tveksam. Jag ber dig att samarbeta för nationens bästa.”
”Ingenting kan vara rätt mycket”, sa Mikael Blomkvist. ”Låt mig förklara en sak … jag är skitförbannad. Jag är så förbannad på staten och regeringen och Säpo och dessa jävla skitstövlar som helt utan grund spärrat in en 12-årig flicka på mentalsjukhus och sedan sett till att omyndigförklara henne.”
”Lisbeth Salander har blivit ett regeringsärende”, sa statsministern och log faktiskt. ”Mikael, jag är personligen mycket upprörd över vad som har hänt henne. Och tro mig då jag säger att de ansvariga kommer att ställas till svars. Men innan vi kan göra det så måste vi veta vilka som är ansvariga.”
”Du har dina problem. Mitt problem är att jag vill ha Lisbeth Salander frikänd och myndigförklarad.”