”Det kan jag inte hjälpa dig med. Jag står inte över lagen och kan inte dirigera vad åklagare och domstolar beslutar. Hon måste bli frikänd i en domstol.”
”Okej”, sa Mikael Blomkvist. ”Du vill ha ett samarbete. Ge mig insyn i Edklinths utredning så ska jag berätta när och vad jag tänker publicera.”
”Jag kan inte ge dig den insynen. Det vore att placera mig själv i samma förhållande till dig som justitieministerns företrädare en gång stod till en viss Ebbe Carlsson.”
”Jag är inte Ebbe Carlsson”, sa Mikael lugnt.
”Jag har förstått det. Däremot kan förstås Torsten Edklinth själv avgöra vad han kan dela med sig av inom ramen för sitt uppdrag.”
”Hmm”, sa Mikael Blomkvist. ”Jag vill veta vem Evert Gullberg var.”
En tystnad uppstod i soffgruppen.
”Evert Gullberg var förmodligen mångårig chef för den avdelning inom RPS/Säk som du kallar för Zalachenkoklubben”, sa Edklinth.
Statsministern tittade skarpt på Edklinth.
”Jag tror att han redan vet detta”, sa Edklinth ursäktande.
”Det stämmer”, sa Mikael. ”Han började på Säpo på 1950-talet och blev chef för något som kallas för Sektionen för särskild analys på 1960-talet. Det var han som hade hand om hela Zalachenkoaffären.”
Statsministern skakade på huvudet.
”Du vet mer än du borde veta. Jag skulle bra gärna vilja veta hur du har listat ut det. Men jag tänker inte fråga.”
”Jag har hål i min story”, sa Mikael. ”Jag vill täppa igen de hålen. Ge mig information så ska jag inte sätta krokben för er.”
”Som statsminister kan jag inte lämna ut den informationen. Och Torsten Edklinth balanserar på en mycket slak lina om han gör det.”
”Snacka inte skit. Jag vet vad ni vill ha. Du vet vad jag vill ha. Om ni ger mig information så kommer jag att behandla er som källor, med all den anonymitet som det innebär. Missförstå mig inte, jag kommer att berätta sanningen som jag uppfattar den i mitt reportage. Om du är inblandad så kommer jag att hänga ut dig och se till att du aldrig någonsin blir återvald. Men i nuläget har jag inte orsak att tro att så är fallet.”
Statsministern sneglade på Edklinth. Efter en kort stund nickade han. Mikael tog det som ett tecken på att statsministern just hade begått ett lagbrott – om än av det mer akademiska slaget – och gett sitt tysta medgivande till att Mikael skulle få ta del av sekretesskyddad information.
”Det här kan lösas ganska enkelt”, sa Edklinth. ”Jag är enmansutredare och bestämmer själv vilka medarbetare jag rekryterar till utredningen. Du kan inte vara anställd av utredningen eftersom det skulle innebära att du tvingades underteckna en tystnadsförsäkran. Men jag kan anlita dig som extern konsult.”
Erika Bergers liv hade fyllts av oändliga möten och arbete dygnet runt då hon fått kliva i avlidne chefredaktör Håkan Moranders skor. Hon kände sig ständigt oförberedd, otillräcklig och oinsatt.
Det var först på onsdagskvällen, nästan två veckor efter att Mikael Blomkvist gett henne Henry Cortez researchmapp om styrelseordförande Magnus Borgsjö, som Erika hade tid att ta sig an problemet. När hon slog upp mappen insåg hon att hennes senfärdighet även berodde på att hon faktiskt inte ville ta itu med ärendet. Hon visste redan att hur hon än skulle hantera det så skulle det sluta med katastrof.
Hon kom hem till villan i Saltsjöbaden ovanligt tidigt vid sjutiden på kvällen, stängde av larmet i hallen och konstaterade förvånat att hennes make Greger Backman inte var hemma. Det tog henne en stund att komma ihåg att hon hade pussat honom extra ordentligt på morgonen därför att han skulle åka till Paris för att hålla några föreläsningar och att han inte skulle vara tillbaka förrän till helgen. Hon insåg att hon inte hade en aning om vem han skulle föreläsa för, vad föreläsningen skulle handla om eller när den hade blivit aktuell.
Alltså, förlåt, men jag har förlagt min make. Hon kände sig som en figur i en bok av doktor Richard Schwartz och undrade om hon behövde hjälp av en psykoterapeut.
Hon gick upp till övervåningen, tappade upp badvatten och klädde av sig. Hon tog researchmappen med sig till badkaret och tillbringade den nästkommande halvtimmen med att läsa igenom hela storyn. Då hon var färdig kunde hon inte låta bli att le. Henry Cortez skulle bli en formidabel murvel. Han var 26 år och hade arbetat på Millennium i fyra år, sedan han kom ut från journalistutbildningen. Hon kände en viss stolthet. Hela storyn om toalettstolarna och Borgsjö hade Millenniums signum från början till slut och varje rad var dokumenterad.
Men hon kände sig också dyster till mods. Magnus Borgsjö var en bra människa som hon faktiskt tyckte om. Han var lågmäld, lyhörd, hade charm och kändes prestigelös. Dessutom var han hennes chef och arbetsgivare. Jävla Borgsjö. Hur fan kunde du vara så jävla dum.
Hon funderade en stund på om det kunde finnas alternativa kopplingar eller förmildrande omständigheter och visste redan att det inte skulle gå att bortförklara.
Hon placerade researchmappen på fönsterbrädan och sträckte ut sig i badkaret och funderade.
Att Millennium skulle publicera storyn var ofrånkomligt. Hade hon själv fortfarande varit chefredaktör för tidningen skulle hon inte ha tvekat en sekund, och det faktum att Millennium hade läckt storyn till henne i förväg var bara en personlig gest som markerade att Millennium i görligaste mån ville mildra skadeverkningarna för henne personligen. Om situationen varit den omvända – om SMP hade hittat motsvarande skit om Millenniums styrelseordförande (vilket för all del råkade vara Erika Berger) så skulle hon inte heller ha tvekat om huruvida det skulle publiceras eller inte.
Publiceringen skulle skada Magnus Borgsjö allvarligt. Det allvarliga var egentligen inte att hans företag Vitavara AB beställt toalettstolar från ett företag i Vietnam som fanns på FN:s svarta lista över företag som exploaterar barnarbetare – och i det här fallet dessutom slavarbetskraft i form av straffångar. Och säkerligen skulle några av dessa straffångar kunna definieras som politiska fångar. Det allvarliga var att Magnus Borgsjö kände till dessa förhållanden och ändå valt att fortsätta att beställa toalettstolar från Fong Soo Industries. Det var en girighet som i kölvattnet av andra gangsterkapitalister, som Skandias avgångne vd, inte gick hem hos svenska folket.
Magnus Borgsjö skulle givetvis hävda att han inte känt till förhållandena på Fong Soo, men Henry Cortez hade god dokumentation i det avseendet och i det ögonblick Borgsjö försökte dra den valsen skulle han dessutom avslöjas som lögnare. I juni 1997 hade nämligen Magnus Borgsjö rest till Vietnam för att underteckna de första kontrakten. Han hade vid det tillfället tillbringat tio dagar i Vietnam och bland annat besökt företagets fabriker. Om han försökte påstå att han aldrig begrep att flera av de arbetare som fanns på fabriken bara var 12–13 år så skulle han framstå som en idiot.
Frågan om Borgsjös eventuella brist på kunskap avgjordes därefter helt i och med att Henry Cortez kunde bevisa att FN:s kommission mot barnarbete 1999 hade infogat Fong Soo Industries på listan över företag som utnyttjar barnarbetskraft. Detta hade därefter blivit föremål för tidningsartiklar samt att två av varandra oberoende ideella organisationer mot barnarbete, däribland den internationellt prestigefulla International Joint Effort Against Child Labour i London, hade skrivit en rad brev till företag som lade beställningar hos Fong Soo. Inte mindre än sju brev hade skickats till Vitavara AB. Två av dessa brev var adresserade till Magnus Borgsjö personligen. Organisationen i London hade med glädje lämnat dokumentationen till Henry Cortez och samtidigt påpekat att Vitavara AB inte vid något tillfälle hade svarat på breven.