Däremot hade Magnus Borgsjö rest till Vietnam ytterligare två gånger, 2001 och 2004, för att förnya kontrakten. Detta utgjorde dödsstöten. Alla möjligheter för Borgsjö att hänvisa till okunnighet upphörde därmed.
Den medieuppmärksamhet som skulle följa kunde bara leda till en sak. Om Borgsjö var klok gjorde han avbön och avgick från sina styrelseposter. Om han satte sig till motvärn skulle han förintas i processen.
Huruvida Borgsjö var eller inte var styrelseordförande i Vitavara AB brydde sig inte Erika Berger om. Det allvarliga för hennes vidkommande var att han även var ordförande för SMP. Publiceringen innebar att han skulle tvingas avgå. I en tid då tidningen balanserade på avgrunden och ett förnyelsearbete inletts, hade inte SMP råd att hålla sig med en ordförande med tvivelaktig vandel. Tidningen skulle lida skada. Följaktligen måste han bort från SMP.
För Erika Bergers vidkommande uppstod därmed två alternativa handlingslinjer.
Antingen kunde hon gå till Borgsjö, lägga korten på bordet och visa dokumentationen och därigenom förmå honom att själv dra slutsatsen att han måste avgå innan storyn publicerades.
Eller, om han trilskades, skulle hon blixtsammankalla styrelsen och informera om läget och tvinga styrelsen att ge honom sparken. Och om styrelsen inte gick på den linjen så skulle hon själv med omedelbar verkan tvingas avgå som chefredaktör för SMP.
När Erika Berger hade funderat så långt var badvattnet kallt. Hon duschade och torkade sig och gick till sovrummet och satte på sig en morgonrock. Därefter lyfte hon mobilen och ringde Mikael Blomkvist. Hon fick inget svar. Istället gick hon ned till bottenvåningen för att sätta på kaffet och för första gången sedan hon börjat på SMP undersöka om det eventuellt gick någon film på TV som hon kunde koppla av framför.
När hon passerade öppningen till vardagsrummet kände hon en skarp smärta i foten och tittade ned och upptäckte att hon blödde kraftigt. Hon tog ytterligare ett steg och smärtan skar genom hela foten. Hon hoppade på ett ben till en antik stol och satte sig. Hon lyfte foten och upptäckte till sin förfäran att en glasskärva hade trängt in i hennes trampdyna under hälen. Först blev hon matt. Sedan stålsatte hon sig och fattade tag i glasbiten och drog ut den. Det gjorde helvetiskt ont och blod formligen vällde ut ur såret.
Hon slet upp en byrålåda i hallen där hon hade scarfar och handskar och mössor. Hon hittade en scarf som hon snabbt lindade runt foten och knöt åt hårt. Den räckte inte och hon förstärkte med ytterligare ett improviserat förband. Blodflödet minskade något.
Hon tittade häpet på den blodiga glasbiten. Hur har den hamnat där? Sedan upptäckte hon flera glasbitar på hallgolvet. Vad i helvete … Hon reste sig och kastade en blick in i vardagsrummet och såg att det stora perspektivfönstret med utsikt mot Saltsjön var krossat och att hela golvet var fyllt av glassplitter.
Hon backade till ytterdörren och satte på sig promenadskorna hon hade sparkat av sig då hon kom hem. Det vill säga, hon satte på sig den ena skon och satte ned den skadade fotens tår i den andra och hoppade mer eller mindre enbent in i vardagsrummet och betraktade förödelsen.
Sedan upptäckte hon tegelstenen mitt på vardagsrumsbordet.
Hon linkade fram till altandörren och gick ut på bakgården.
Någon hade sprejat ett ord på fasaden i meterhöga bokstäver.
Klockan var strax efter nio på kvällen då Monica Figuerola höll upp bildörren för Mikael Blomkvist. Hon gick runt bilen och satte sig i förarsätet.
”Ska jag skjutsa hem dig eller vill du bli avsläppt någon annanstans?”
Mikael Blomkvist tittade tomt framför sig.
”Ärligt talat … jag vet inte riktigt var jag befinner mig. Jag har aldrig pressat en statsminister förr.”
Monica Figuerola skrattade till.
”Du skötte dina kort rätt bra”, sa hon. ”Jag hade ingen aning om att du hade en sådan talang för bluffpoker.”
”Jag menade vartenda ord.”
”Jo, men det jag syftade på var att du låtsades veta en hel del mer än du i själva verket vet. Det begrep jag när jag insåg hur du hade identifierat mig.”
Mikael vred huvudet och tittade på hennes profil.
”Du tog mitt bilnummer då jag satt i backen utanför din bostad.”
Han nickade.
”Du fick det att framstå som om du visste vad som diskuterats på statsministerns kansli.”
”Varför sa du ingenting?”
Hon gav honom ett snabbt ögonkast och svängde ut på Grev Turegatan.
”Spelets regler. Jag borde inte ha placerat mig där. Men det fanns inget annat ställe där jag kunde parkera. Du håller järnkoll på omgivningen, eller hur?”
”Du satt med en karta i framsätet och pratade i telefon. Jag tog bilnumret och kollade rutinmässigt. Jag kollar alla bilar som jag reagerar på. Det är oftast nitlotter. I ditt fall upptäckte jag att du jobbade på Säpo.”
”Jag höll koll på Mårtensson. Sedan upptäckte jag att du hade koll på honom genom Susanne Linder på Milton Security.”
”Armanskij har satt henne på att dokumentera vad som händer kring min lägenhet.”
”Och eftersom hon försvann in i din port så antar jag att Armanskij har placerat någon form av dold övervakning i din lägenhet.”
”Det stämmer. Vi har en utmärkt video på hur de bryter sig in och går igenom mina papper. Mårtensson hade en portabel fotokopieringsapparat med sig. Har ni identifierat Mårtenssons kumpan?”
”Han är oviktig. Låssmed med ett kriminellt förflutet som förmodligen får betalt för att öppna din dörr.”
”Namn?”
”Källskydd?”
”Självklart.”
”Lars Faulsson. 47 år. Kallas Falun. Dömd för en kassaskåpskupp på 1980-talet och lite annat smått och gott. Har en butik vid Norrtull.”
”Tack.”
”Men låt oss spara hemligheterna till mötet i morgon.”
Mötet hade avslutats i en överenskommelse som innebar att Mikael Blomkvist skulle besöka författningsskyddet nästkommande dag för att inleda ett informationsutbyte. Mikael funderade. De passerade just Sergels torg.
”Vet du vad? Jag är dödligt hungrig. Jag åt sen lunch vid tvåtiden i eftermiddags och hade tänkt fixa pasta då jag kom hem och blev upplockad av dig. Har du ätit?”
”Ett tag sedan.”
”Kör oss till någon krog där man kan få anständig mat.”
”All mat är anständig.”
Han sneglade på henne.
”Jag trodde att du var en sådan där hälsokostfanatiker.”
”Nej, jag är träningsfanatiker. Om man tränar så kan man äta vad man vill. Inom rimliga gränser, vill säga.”
Hon bromsade in på Klarabergsviadukten och övervägde alternativen. Istället för att svänga ned mot Södermalm fortsatte hon rakt fram till Kungsholmen.
”Jag vet inte hur krogarna är på Söder, men jag känner till en utmärkt bosnisk krog vid Fridhemsplan. Deras burek är fantastisk.”
”Låter bra”, sa Mikael Blomkvist.
Lisbeth Salander klickade fram bokstav för bokstav i sin redogörelse. Hon hade arbetat i genomsnitt fem timmar varje dygn. Hon formulerade sig exakt. Hon var mycket noga med att mörka alla detaljer som kunde användas mot henne.
Det faktum att hon var inlåst hade blivit en välsignelse. Hon kunde arbeta närhelst hon var ensam i rummet och hon fick alltid en förvarning om att städa bort handdatorn då hon hörde skrammel från nyckelknippan eller en nyckel som sattes i låset.
[Då jag var på väg att låsa Bjurmans stuga utanför Stallarholmen anlände Carl-Magnus Lundin och Sonny Nieminen på motorcyklar. Eftersom de förgäves hade sökt mig en tid på uppdrag av Zalachenko/Niedermann var de förvånade att se mig på platsen. Magge Lundin klev av motorcykeln och förklarade att ”jag tror att flatan behöver lite kuk”. Både han och Nieminen uppträdde så hotfullt att jag var tvungen att tillämpa nödvärnsrätten. Jag lämnade platsen på Lundins motorcykel som jag sedan övergav vid mässan i Älvsjö.]