Hon läste igenom stycket och nickade godkänt. Det fanns ingen orsak att dessutom berätta att Magge Lundin hade kallat henne hora och att hon i och med detta hade böjt sig ned och plockat upp Sonny Nieminens P-83 Wanad och bestraffat Lundin genom att skjuta honom i foten. Det kunde polisen förmodligen räkna ut, men det var deras sak att bevisa att så var fallet. Hon ämnade inte underlätta deras arbete genom att erkänna något som skulle föranleda fängelsestraff för grov misshandel.
Texten hade vuxit till motsvarande trettiotre sidor och hon närmade sig slutet. Hon var i vissa partier synnerligen sparsam med detaljer och ägnade stor omsorg om att inte vid något tillfälle försöka presentera någon bevisning som kunde styrka något av de många påståenden hon framförde. Hon gick så långt att hon mörkade vissa uppenbara bevis och istället skruvade in texten på nästa länk i händelsekedjan.
Hon funderade en stund och scrollade tillbaka och läste igenom texten i det avsnitt där hon redogjorde för advokat Nils Bjurmans grova och sadistiska våldtäkt. Det var det avsnitt hon hade lagt mest tid på och ett av de få partier som hon hade omformulerat flera gånger innan hon var nöjd med slutresultatet. Avsnittet omfattade nitton rader i skildringen. Hon redogjorde sakligt för hur han hade slagit henne, vräkt ned henne på mage på sängen, tejpat igen hennes mun och handbojat henne. Hon fastslog därefter att han utfört upprepade sexuella våldshandlingar mot henne, vilka under nattens gång omfattade både anal och oral penetration. Hon redogjorde vidare för hur han vid ett tillfälle under våldtäkten hade lindat ett klädesplagg – hennes egen t-tröja – runt hennes hals och strypt henne under så lång stund att hon tillfälligt förlorat medvetandet. Därefter följde ytterligare några rader text där hon identifierade de redskap han använt under våldtäkten, vilket inkluderade en kort piska, en analplugg, en grov dildo och klämmor som han fäst på hennes bröstvårtor.
Hon rynkade pannan och studerade texten. Till sist lyfte hon den elektroniska pennan och knackade fram ytterligare några rader text.
[Under ett tillfälle då jag fortfarande hade munnen igentejpad kommenterade Bjurman det faktum att jag hade ett flertal tatueringar och piercningar, däribland en ring i vänster bröstvårta. Han frågade om jag gillade att bli piercad och lämnade därefter rummet en kort stund. Han återkom med en knappnål som han tryckte genom min högra bröstvårta.]
Efter att ha läst igenom den nya texten nickade hon godkännande. Den byråkratiska tonen gav texten en så surrealistisk prägel att den framstod som en orimlig fantasi.
Storyn lät helt enkelt inte trovärdig.
Vilket var Lisbeth Salanders avsikt.
I det ögonblicket hörde hon skrammel från Securitasvaktens nyckelknippa. Hon knäppte omedelbart av handdatorn och placerade den i nischen på baksidan av sängbordet. Det var Annika Giannini. Hon rynkade ögonbrynen. Klockan var efter nio på kvällen och Giannini brukade inte dyka upp så sent.
”Hej Lisbeth.”
”Hej.”
”Hur mår du?”
”Jag är inte färdig än.”
Annika Giannini suckade.
”Lisbeth … de har fastställt rättegångsdatum till den 13 juli.”
”Det är okej.”
”Nej, det är inte okej. Tiden rinner iväg och du anförtror dig inte åt mig. Jag börjar frukta att jag gjorde ett kolossalt misstag som åtog mig att vara din advokat. Om vi ska ha minsta chans så måste du lita på mig. Vi måste samarbeta.”
Lisbeth studerade Annika Giannini en lång stund. Till sist lutade hon huvudet bakåt och tittade upp i taket.
”Jag vet hur vi ska göra nu”, sa hon. ”Jag har förstått Mikaels plan. Och han har rätt.”
”Jag är inte så säker på det”, sa Annika.
”Men jag är säker.”
”Polisen vill förhöra dig igen. En Hans Faste från Stockholm.”
”Låt honom förhöra mig. Jag kommer inte att säga ett ord.”
”Du måste komma med en redogörelse.”
Lisbeth tittade skarpt på Annika Giannini.
”Jag upprepar. Vi ska inte säga ett ord till polisen. När vi kommer till den där rättegångssalen ska åklagaren inte ha en stavelse från något förhör att falla tillbaka på. Allt de ska ha är den redogörelse som jag nu håller på att formulera och som i stora partier kommer att framstå som orimlig. Och den ska de få några dagar före rättegången.”
”Och när ska du sätta dig med en penna och formulera den redogörelsen?”
”Du kommer att få den om några dagar. Men den ska inte gå till åklagaren förrän strax före rättegången.”
Annika Giannini såg tveksam ut. Lisbeth gav henne plötsligt ett försiktigt skevt leende.
”Du pratar om förtroende. Kan jag lita på dig?”
”Naturligtvis.”
”Okej, kan du smuggla in en handdator till mig så att jag kan hålla kontakt med folk via internet?”
”Nej. Naturligtvis inte. Om det upptäcktes skulle jag bli åtalad och förlora min advokatlicens.”
”Men om någon annan smugglar in en sådan dator till mig, skulle du anmäla det till polisen?”
Annika höjde ögonbrynen.
”Om jag inte känner till den …”
”Men om du känner till den. Hur skulle du agera?”
Annika funderade länge.
”Jag skulle blunda. Hur så?”
”Den här hypotetiska datorn kommer snart att skicka ett hypotetiskt mail till dig. När du läst det vill jag att du besöker mig igen.”
”Lisbeth …”
”Vänta. Det är så här. Åklagaren kör med en märkt kortlek. Jag befinner mig i underläge hur jag än bär mig åt och avsikten med rättegången är att få mig intagen på sluten psykiatrisk vård.”
”Jag vet.”
”Om jag ska överleva måste jag också slåss med ojusta metoder.”
Till sist nickade Annika Giannini.
”Då du kom till mig första gången så hade du en hälsning från Mikael Blomkvist. Han sa att han hade berättat det mesta för dig med några undantag. Ett undantag var de färdigheter han upptäckt hos mig då vi var i Hedestad.”
”Ja.”
”Det han syftade på är att jag är jävligt bra på datorer. Så bra att jag kan läsa och kopiera vad som står i åklagare Ekströms dator.”
Annika Giannini bleknade.
”Du kan inte bli inblandad i det. Du kan alltså inte använda det materialet i rättegången”, sa Lisbeth.
”Nej, knappast.”
”Alltså känner du inte till det.”
”Okej.”
”Däremot kan någon annan, låt säga din bror, publicera valda delar av det materialet. Det måste du väga in då du planerar vår strategi inför rättegången.”
”Jag förstår.”
”Annika, den här rättegången kommer att handla om vem som använder de tuffaste metoderna.”
”Jag vet.”
”Jag är nöjd med dig som min advokat. Jag litar på dig och jag behöver din hjälp.”
”Hmm.”
”Men om du sätter dig på tvären för att jag också använder oetiska metoder så kommer vi att förlora rättegången.”
”Ja.”
”Och i så fall vill jag veta det nu. Då måste jag avskeda dig och skaffa mig en annan advokat.”
”Lisbeth, jag kan inte begå lagbrott.”
”Du ska inte begå något brott. Men du måste blunda för att jag gör det. Kan du göra det?”
Lisbeth Salander väntade tålmodigt i nästan en minut innan Annika Giannini nickade.
”Bra. Låt mig berätta huvuddragen i vad min redogörelse kommer att innehålla.”
De pratade i två timmar.
Monica Figuerola hade haft rätt i att den bosniska restaurangens burek var fantastisk. Mikael Blomkvist sneglade försiktigt på henne då hon återkom från ett toalettbesök. Hon rörde sig graciöst som en balettdansös, men hade en kropp som … Mikael kunde inte hjälpa att han blev fascinerad. Han undertryckte en impuls att sträcka fram handen och känna på hennes benmuskler.
”Hur länge har du tränat?” undrade han.