”Sedan jag var tonåring.”
”Och hur många timmar i veckan lägger du ned på träningen?”
”Två timmar om dagen. Ibland tre.”
”Varför? Jag menar, jag begriper varför man tränar, men …”
”Du tycker att det är överdrivet.”
”Jag vet inte riktigt vad jag menade.”
Hon log och verkade inte alls irriterad av hans frågor.
”Du kanske bara är irriterad över att se en tjej med muskler och tycker att det är avtändande och ofeminint?”
”Nej. Inte alls. Det passar dig på något sätt. Du är väldigt sexig.”
Hon skrattade igen.
”Jag håller på att träna ned mig nu. För tio år sedan körde jag stenhård body building. Det var kul. Men nu måste jag vara försiktig så att inte alla muskler förvandlas till fett och jag blir plufsig. Så numera lyfter jag skrot en gång i veckan och ägnar resten av tiden åt löpträning, badminton, simning eller något sådant. Det är mera motion än råträning.”
”Okej.”
”Orsaken till att jag tränar är att det är skönt. Det är ett vanligt fenomen bland extremtränare. Kroppen utvecklar ett smärtstillande medel som man blir beroende av. Efter ett tag får man abstinens om man inte springer varje dag. Det är en enorm kick av välbefinnande att ge precis allt. Nästan lika häftigt som bra sex.”
Mikael skrattade.
”Du borde börja träna själv”, sa hon. ”Du fyller ut i midjan.”
”Jag vet”, sa han. ”Ett ständigt dåligt samvete. Jag får ryck ibland och börjar springa och blir av med ett par kilo och sedan blir jag upptagen med något och hinner inte göra det på en månad eller två.”
”Du har varit rätt upptagen de senaste månaderna.”
Han blev plötsligt allvarlig. Sedan nickade han.
”Jag har läst en massa om dig de senaste två veckorna. Du klådde polisen med flera hästlängder då du spårade Zalachenko och identifierade Niedermann.”
”Lisbeth Salander var snabbare.”
”Hur bar du dig åt för att hitta till Gosseberga?”
Mikael ryckte på axlarna.
”Vanlig research. Det var inte jag som hittade honom utan vår redaktionssekreterare, eller numera chefredaktör Malin Eriksson som lyckades gräva fram honom genom bolagsregistret. Han satt i styrelsen för Zalachenkos företag KAB.”
”Jag förstår.”
”Varför blev du Säpoaktivist?” undrade han.
”Tro det eller ej, men jag är faktiskt något så otidsenligt som en demokrat. Jag menar att polisen behövs och att en demokrati behöver ett politiskt skyddsvärn. Därför är jag mycket stolt över att få arbeta åt författningsskyddet.”
”Hmm”, sa Mikael Blomkvist.
”Du gillar inte Säkerhetspolisen.”
”Jag gillar inte institutioner som står över normal parlamentarisk kontroll. Det är en inbjudan till maktmissbruk alldeles oavsett hur goda intentionerna är. Varför är du intresserad av antikens gudstro?”
Hon höjde ögonbrynen.
”Du satt och läste en bok med den titeln i min trappuppgång.”
”Ja visst ja. Ämnet fascinerar mig.”
”Jaha.”
”Jag är intresserad av ganska mycket. Jag har pluggat juridik och statskunskap under tiden som jag har varit polis. Och innan dess läste jag både idéhistoria och filosofi.”
”Har du inga svaga sidor?”
”Jag läser inte skönlitteratur, går aldrig på bio och tittar bara på nyheter på TV. Du då. Varför blev du journalist?”
”För att det finns institutioner som Säpo där det saknas parlamentarisk insyn och som måste avslöjas med jämna mellanrum.”
Mikael log.
”Ärligt talat, jag vet inte riktigt. Men egentligen är svaret detsamma som ditt. Jag tror på en konstitutionell demokrati, och den måste stundom värnas.”
”Som du gjorde med finansmannen Hans-Erik Wennerström.”
”Något åt det hållet.”
”Du är ogift. Hänger du ihop med Erika Berger?”
”Erika Berger är gift.”
”Okej. Så alla rykten om er är bara trams. Har du flickvän?”
”Ingen stadig.”
”Så de ryktena är också sanna.”
Mikael ryckte på axlarna och log igen.
Chefredaktör Malin Eriksson tillbringade kvällen till långt in på småtimmarna vid köksbordet i hemmet i Årsta. Hon satt böjd över utskrifter av Millenniums budget och var så upptagen att pojkvännen Anton efterhand gav upp försöken att föra ett normalt samtal med henne. Han diskade, lagade en sen nattmacka och gjorde kaffe. Därefter lämnade han henne i fred och satte sig framför en TV-repris av CSI.
Malin Eriksson hade aldrig tidigare i sitt liv ägnat sig åt något mer avancerat än en hushållsbudget, men hon hade suttit tillsammans med Erika Berger och månadsbokslut och hon begrep principerna. Nu hade hon plötsligt blivit chefredaktör och med detta kom även budgetansvar. Någon gång efter midnatt beslutade hon att vad som än hände skulle hon vara tvungen att få en bisittare som hon kunde bolla med. Ingela Oscarsson som skötte bokföringen en dag i veckan hade inget eget budgetansvar och var inte det minsta behjälplig då det gällde att fatta beslut om hur mycket en frilansare kunde avlönas med eller om de hade råd att köpa en ny laserskrivare utanför den summa som var avsatt för tekniska förbättringar. Det var i praktiken en löjlig situation – Millennium gick till och med med vinst, men gjorde det därför att Erika Berger ständigt hade balanserat på nollbudget. En så enkel sak som en ny färglaserskrivare för 45 000 kronor fick bli en svartvit skrivare för 8 000 kronor.
En sekund avundades hon Erika Berger. På SMP hade hon en budget där en sådan utgift skulle betraktas som kaffepengar.
Millenniums ekonomiska läge hade varit gott på den senaste årsstämman, men överskottet i budgeten stammade huvudsakligen från försäljningen av Mikael Blomkvists bok om Wennerströmaffären. Det överskott som avsatts för investeringar krympte oroväckande snabbt. En bidragande orsak var de utgifter som Mikael dragit på sig i samband med Salanderhistorien. Millennium hade inte de resurser som fordrades för att hålla en medarbetare på löpande budget med allehanda utgifter i form av hyrbilar, hotellrum, taxiresor, inköp av researchmaterial och mobiltelefoner och liknande.
Malin okejade en faktura från frilansaren Daniel Olofsson i Göteborg. Hon suckade. Mikael Blomkvist hade godkänt en summa av 14 000 kronor för en veckas research till en story som inte ens skulle publiceras. Ersättning till en Idris Ghidi i Göteborg ingick i budgeten för arvode till anonyma källor som inte fick namnges, vilket innebar att revisorn skulle kritisera avsaknaden av kvitton och att det fick bli ett ärende som måste godkännas av ett styrelsebeslut. Millennium betalade dessutom ett arvode till Annika Giannini, som visserligen skulle få pengar från det allmänna men som i alla fall behövde kontanter att betala tågbiljetter och annat med.
Hon lade ifrån sig pennan och betraktade de slutsummor som hon adderat fram. Mikael Blomkvist hade hänsynslöst bränt över 150 000 kronor på Salanderstoryn, helt utanför budget. Så kunde det inte fortsätta.
Hon insåg att hon var tvungen att prata med honom.
Erika Berger tillbringade kvällen på akuten på Nacka sjukhus istället för i TV-soffan. Glasbiten hade skurit in så djupt att blödningen inte upphörde och vid undersökningen visade det sig att en avbruten spets av glasbiten fortfarande satt fast inne i hennes häl och måste avlägsnas. Hon fick lokalbedövning och därefter syddes såret med tre stygn.
Erika Berger svor sig igenom sjukhusbesöket och försökte med jämna mellanrum ringa till ömsom Greger Backman och ömsom Mikael Blomkvist. Varken hennes äkta man eller hennes älskare behagade dock svara. Vid tiotiden på kvällen hade hon foten i ett kraftigt bandage. Hon fick låna kryckor och tog taxi hem igen.
Hon ägnade en stund åt att linkande på fot och tåspets sopa rent på vardagsrumsgolvet och beställa ett nytt fönster från Glasakuten. Hon hade tur. Det hade varit en lugn kväll i city och Glasakuten anlände inom tjugo minuter. Sedan hade hon otur. Vardagsrumsfönstret var så stort att det glaset inte fanns i lager. Hantverkaren erbjöd sig att provisoriskt täcka fönstret med plywood, vilket hon tacksamt accepterade.