”Mår du inte bra?” undrade han.
”Jag har skurit sönder foten”, sa Erika. ”Jag haltar in så fort jag kommit i ordning.”
Hon började med att gå till toaletten som låg i anslutning till sovrummet. Sedan klädde hon sig i svarta byxor och lånade en toffel från sin man som hon kunde använda för den skadade foten. Hon valde en svart blus och hämtade kavajen. Innan hon plockade bort gummitriangeln från sovrumsdörren beväpnade hon sig med tårgaspatronen.
Hon gick vaksamt genom huset och satte på kaffebryggaren. Hon åt frukost vid köksbordet, hela tiden uppmärksam på ljud i omgivningen. Hon hade precis hällt upp en påtår då David Rosin från Milton Security knackade på dörren.
Monica Figuerola promenerade till Bergsgatan och samlade sina fyra medarbetare till en tidig morgonkonferens.
”Vi har en deadline nu”, sa Monica Figuerola. ”Vårt arbete måste vara klart till den 13 juli då rättegången mot Lisbeth Salander startar. Det betyder att vi har en dryg månad på oss. Låt oss göra en avstämning och besluta vilka saker som är viktigast just nu. Vem vill börja?”
Berglund harklade sig.
”Den blonde mannen som träffar Mårtensson. Vem är han?”
Alla nickade. Konversationen kom igång.
”Vi har bilder på honom, men inte en aning om hur vi hittar honom. Vi kan inte gå ut med en efterlysning.”
”Gullberg då? Det måste finnas en historia som går att spåra. Vi har honom inom Hemliga statspolisen från början av 1950-talet till 1964 då RPS/Säk grundades. Sedan försvinner han in i bakgrunden.”
Figuerola nickade.
”Ska vi dra slutsatsen att Zalachenkoklubben var något som grundades 1964? Långt innan Zalachenko hade kommit hit, alltså.”
”Syftet måste ha varit något annat … en hemlig organisation inom organisationen.”
”Det var efter Wennerström. Alla var paranoida.”
”En sorts hemlig spionpolis?”
”Det finns faktiskt paralleller utomlands. I USA skapades en särskild grupp interna spionjägare inom CIA på 1960-talet. Den leddes av en James Jesus Angleton och höll nästan på att sabotera hela CIA. Angletons gäng var fanatiker och paranoida – de misstänkte varenda kotte inom CIA för att vara rysk agent. En effekt var att CIA:s verksamhet i stora avsnitt paralyserades.”
”Men det är spekulationer …”
”Var samlas gamla personalakter?”
”Gullberg finns inte i dem. Jag har redan kollat.”
”Men budgeten då? En sådan operation måste finansieras på något sätt …”
Diskussionen fortsatte fram till lunch då Monica Figuerola ursäktade sig och gick till gymmet för att få vara i fred och fundera.
Erika Berger haltade in på SMP:s redaktion först vid lunchtid. Hon hade så ont i foten att hon överhuvudtaget inte kunde sätta ned fotsulan. Hon hoppade bort till glasburen och sjönk lättad ned i sin kontorsstol. Peter Fredriksson såg henne från sin plats vid centraldesken. Hon vinkade in honom.
”Vad har hänt?” undrade han.
”Jag trampade på en glasbit som gick av och fastnade inne i hälen.”
”Det var ju inte så bra.”
”Nej. Det var inte bra. Peter, har det kommit någon ny konstig e-post till någon?”
”Inte vad jag har hört.”
”Okej. Håll öronen öppna. Jag vill veta om det sker något udda kring SMP.”
”Hur menar du?”
”Jag är rädd för att det är någon dåre som håller på att skicka giftiga mail och som har utsett mig till sitt offer. Jag vill alltså veta om du snappar upp att något är på gång.”
”Den typ av mail som Eva Carlsson fick?”
”Vad som helst som är udda. Själv har jag fått en drös tokiga mail som anklagar mig för att vara lite av varje och ger förslag på diverse perverterade saker som borde göras med mig.”
Peter Fredriksson mulnade.
”Hur länge har det pågått?”
”Ett par veckor. Berätta nu. Vad ska det stå i tidningen i morgon?”
”Hmm.”
”Vad då hmm?”
”Holm och chefen för rättsredaktionen är på krigsstigen.”
”Jaha. Varför det?”
”På grund av Johannes Frisk. Du har förlängt hans vikariat och gett honom ett reportageuppdrag, och han vill inte berätta vad det handlar om.”
”Han får inte berätta vad det handlar om. Mina order.”
”Han säger det. Vilket betyder att Holm och rättsred är irriterade på dig.”
”Jag förstår. Sätt upp ett möte med rättsredaktionen klockan tre i eftermiddag så ska jag förklara läget.”
”Holm är rätt sur …”
”Jag är rätt sur på Holm, så det jämnar ut sig.”
”Han är så sur att han klagat hos styrelsen.”
Erika tittade upp. Fan. Jag måste ta itu med Borgsjö.
”Borgsjö kommer in i eftermiddag och vill ha ett möte med dig. Jag misstänker att det är Holms förtjänst.”
”Okej. Vilken tid?”
”Klockan två.”
Han började dra lunch-PM.
Doktor Anders Jbesökte Lisbeth Salander under lunchen. Hon sköt ifrån sig en tallrik med landstingets grönsaksstuvning. Som alltid gjorde han en kort undersökning av henne, men hon noterade att han hade slutat lägga ned sin själ i undersökningarna.
”Du är frisk”, konstaterade han.
”Hmm. Du måste göra något åt maten på det här stället.”
”Maten?”
”Kan du inte fixa en pizza eller något.”
”Ledsen. Budgeten räcker inte till.”
”Jag misstänkte det.”
”Lisbeth. Vi kommer att ha en stor genomgång av ditt hälsotillstånd i morgon …”
”Jag förstår. Och jag är frisk.”
”Du är tillräckligt frisk för att kunna flyttas till Kronobergshäktet i Stockholm.”
Hon nickade.
”Jag skulle förmodligen kunna dra ut på flytten ytterligare någon vecka, men mina kollegor kommer att börja undra.”
”Gör inte det.”
”Säkert?”
Hon nickade.
”Jag är redo. Och det måste ske förr eller senare.”
Han nickade.
”Dåså”, sa Anders Jonasson. ”Jag kommer att ge grönt ljus för flytten i morgon. Det betyder att du troligen kommer att flyttas ganska omgående.”
Hon nickade.
”Det är möjligt att det blir aktuellt redan i helgen. Sjukhusledningen vill inte ha dig här.”
”Det förstår jag.”
”Eh … alltså, din leksak …”
”Den kommer att finnas i hålrummet bakom sängbordet.”
Hon pekade.
”Okej.”
De satt tysta en kort stund innan Anders Jonasson reste sig.
”Jag måste se till andra patienter som har större behov av min hjälp.”
”Tack för allt. Jag är skyldig dig en tjänst.”
”Jag har bara gjort mitt jobb.”
”Nej. Du har gjort betydligt mer. Det ska jag inte glömma.”
Mikael Blomkvist gick in i polishuset på Kungsholmen genom porten på Polhemsgatan. Monica Figuerola tog emot honom och ledsagade honom upp till författningsskyddets lokaler. De sneglade på varandra under tystnad i hissen.
”Är det så klokt att jag visar mig här i polishuset?” undrade Mikael. ”Någon kan ju få syn på mig och börja undra.”
Monica Figuerola nickade.
”Det blir enda mötet här. I framtiden kommer vi att träffas i en liten kontorslokal vi hyrt vid Fridhemsplan. Vi får tillgång till den i morgon. Men det här är okej. Författningsskyddet är en liten och nästan självförsörjande enhet som ingen annan på RPS/Säk bryr sig om. Och vi finns på ett helt annat våningsplan än resten av Säpo.”
Han nickade till Torsten Edklinth utan att skaka hand och hälsade på två medarbetare som uppenbarligen ingick i Edklinths utredning. De presenterade sig som Stefan och Anders. Mikael noterade att de inte nämnde några efternamn.
”Var börjar vi?” undrade Mikael.
”Vad sägs om att börja med att hälla upp lite kaffe … Monica?”
”Ja tack”, sa Monica Figuerola.