— Jag är ett litet motoriserat spöke, vilt men vackert, sa Karlsson.
Barnen stod stilla och stirrade förskrämda på honom, Joffa skällde.
— Egentligen tycker jag om, att det smäller om mig, när jag kommer, sa Karlsson. Men om jag ska spöka, är det kanske bäst att sätta på ljuddämparen. Så där!
Och så svävade han fram nästan ljudlöst och verkade ännu mer spökaktig än förut. Nu gällde det bara att hitta någon att spöka för.
— Jag kan spöka iväg ut i farstun, så kommer det alltid någon och får sitt livs chock, sa Karlsson.
Det ringde på telefonen, men Lillebror hade inte lust att gå och svara. Han lät det ringa.
Karlsson började prova ut några bra suckar och stön åt sig. Ett spöke, som inte kunde sucka och stöna, var värdelöst, påstod Karlsson, det var det första ett litet spöke måste lära sig i spökskolan.
Allt det där tog tid. När de äntligen stod i tamburen färdiga att ge sig iväg ut i farstun och börja spökandet, hörde de ett egendomligt krafsande på tamburdörren. Först trodde Lillebror, att det var mamma och pappa, som redan kom hem. Men så fick han se en lång ståltråd, som stacks in genom brevlådan. Och då kom Lillebror ihåg någonting som hans pappa hade läst högt ur tidningen för mamma alldeles häromdan. I tidningen stod det, att just nu var det så många våningstjuvar i farten här i stan. Tjuvarna var så sluga, först ringde de på telefon och hörde efter, om någon var hemma. Ifall de inte fick något svar, så skyndade de sig iväg till den våningen, som de hade ringt till, och så var det bara att fiffla upp dörrlåset och gå in och knycka allt som fanns av värde.
Lillebror blev förfärligt rädd, när han förstod, att det var tjuvar, som höll på att ta sig in, och det blev Krister och Gunilla också. Krister hade låst in Joffa i Lillebrors rum för att han inte skulle skälla under spökandet, det ångrade han nu.
Men en som inte var rädd, det var Karlsson.
— Lugn, bara lugn, viskade han. Vid såna här tillfällen är ett spöke det bästa man kan ha. Kom, så smyger vi oss in i vardagsrummet, för det är väl där far din förvarar sina guldtackor och diamanter, sa han till Lillebror.
Karlsson och Lillebror och Gunilla och Krister smög iväg in i vardagsrummet så tyst och försiktigt och fort som de kunde. De kröp ner bakom möblerna och gömde sig. Karlsson for in i det vackra gamla skåpet, som mamma hade till linneskåp, och stängde dörren om sig så gott det gick. Han hade inte väl gjort detta, förrän tjuvarna kom tassande. Lillebror, som låg bakom soffan vid öppna spisen, kikade försiktigt fram. Mitt på golvet stod två stycken tjuvar och såg ruskiga ut. Och — har man sett på maken — det var inga andra än Fille och Rulle.
— Tja, nu gäller det var dom har kronjuvelerna, sa Fille med låg, hes röst.
— I den där förstås, sa Rulle och pekade på den antika sekretären, som hade så många små lådor. Lillebror visste, att mamma hade hushållpengarna liggande i en av lådorna, och i en annan hade hon den dyra, fina ringen och broschen, som hon hade fått av mormor. Och pappa hade guldmedaljen, som han hade fått i prisskjutning, liggande där också. Nog var det förskräckligt, om tjuvarna skulle ta alltihop, tänkte Lillebror, och han kunde nästan inte låta bli att gråta, där han låg bakom soffan.
— Ta hand om den där pjäsen du, sa Fille. Jag går ut i köket under tiden och ser, om dom har några silverskedar.
Fille försvann, och Rulle började dra ut lådorna. Han visslade till av belåtenhet. Nu hade han nog hittat hushållspengarna, tänkte Lillebror, och han blev mer och mer ledsen.
Rulle drog ut nästa låda och visslade till om igen. För nu hade han visst hittat ringen och broschen.
Men sedan visslade Rulle inte mera. För ut genom skåpsdörren kom ett spöke farande och gav ifrån sig ett litet varnande stön. Och när Rulle vände sig om och fick se spöket, rosslade det till i halsen på honom, och han tappade hushållspengarna och ringen och broschen och alltihop. Spöket flaxade fram och tillbaka omkring honom och stönade och suckade, och plötsligt for det iväg ut i köket. Och sekunden efteråt kom Fille springande, alldeles vit i ansiktet, och han skrek:
— Spulle, ett röke!
Han menade ’Rulle, ett spöke’, men han var så rädd, så han sa ’Spulle, ett röke’ i stället. Det var inte så konstigt att han var rädd, för spöket kom tätt efter honom och stönade och suckade så förskräckligt. Och Rulle och Fille rusade mot dörren, hela tiden med spöket flaxande om öronen, och de sprang ut i tamburen och ut genom dörren. Men spöket bara kom efter och jagade dem nerför trappan och skrek efter dem med en ihålig, förskräcklig spökröst:
— Lugn, bara lugn! Jag kommer snart ifatt er, och då ska vi ha roligt!
Men så tröttnade spöket och kom tillbaka till vardagsrummet. Lillebror hade plockat upp hushållspengarna och ringen och broschen och lagt tillbaka dem i sekretären, och Gunilla och Krister hade samlat ihop alla silverskedarna som Fille hade tappat, när han sprang mellan köket och vardagsrummet.
— Världens bästa spöke, det är Karlsson på Taket, sa spöket och tog av sig spökkostymen.
Och barnen skrattade och var så glada, och Karlsson sa:
— Ingenting går opp mot ett spöke, när det gäller att skrämma tjuvar. Om folk visste, hur bra det var, så skulle dom tjudra ett litet argsint spöke vid vartenda kassaskåp i hela stan.
Lillebror var så glad, att han hoppade, för att mammas hushållspengar och ring och brosch och pappas guldmedalj och alla silverskedarna var räddade, och han sa:
— Tänk, att folk är så dumma, så dom tror på spöken! Det finns ingenting övernaturligt, det har pappa sagt.
Han nickade eftertryckligt.
— Dumma tjyvar, dom trodde, att det var ett spöke som kom fram ur skåpet, och så var det ingenting övernaturligt alls utan bara Karlsson på Taket.
7
Karlsson trollar med filurhunden Ahlberg
Nästa morgon kom en liten sömnig, rufsig figur i blårandig pyjamas tassande på bara fötter ut till mamma i köket. Bosse och Bettan hade gått till skolan och pappa till kontoret. Men Lillebror skulle inte iväg förrän lite senare, och det var bra, för han ville gärna vara ensam med mamma ett litet slag så här på morgonen. Fastän han var en stor pojke, som redan gick i skolan, tyckte han ändå om att sitta i mammas knä, när ingen såg det. Det gick så bra att prata då, och om de hade gott om tid, brukade mamma och Lillebror sjunga och berätta sagor för varann.
Mamma satt vid köksbordet och läste tidningen och drack sitt morgonkaffe. Lillebror klättrade tyst upp i knät på henne och kröp ihop i hennes famn, och hon höll honom stilla där, tills han hade vaknat ordentligt.
Den där promenaden i går kväll hade blivit lite längre än meningen var, och när mamma och pappa kom hem, låg Lillebror redan i sin säng och sov. Han hade sparkat av sig, och när mamma skulle stoppa om honom, såg hon, att det var två fula hål på lakanet och det var så smutsigt också, någon hade ritat på det med svartkrita. Inte underligt att Lillebror hade somnat så hastigt, tänkte mamma. Men nu hade hon syndaren här i sitt knä, och hon tänkte sannerligen inte släppa honom ifrån sig utan en förklaring.
— Hör nu, Lillebror, sa hon, jag skulle bra gärna vilja veta, vem som har gjort dom där hålen på ditt lakan, kom bara inte och säg att det är Karlsson på Taket!
Lillebror teg och tänkte ihärdigt. Det var ju Karlsson på Taket, som hade gjort hålen, och så fick han inte säga det! Då var det nog bäst att hålla tyst med det där om tjuvarna också, för mamma skulle nog inte tro det heller.
— Nå, sa mamma, när hon inte fick något svar.
— Kan du inte fråga Gunilla i stället, sa Lillebror listigt. Gunilla kunde få tala om för mamma, hur det hängde ihop, henne måste ju mamma tro på.