Jaså, det var Gunilla som hade klippt sönder lakanen, tänkte mamma. Och hon tyckte, att Lillebror var en fin pojke, som inte skvallrade utan ville låta Gunilla själv få tala om, vad hon hade ställt till. Mamma gav Lillebror en liten kram. Hon beslöt att inte fråga mer om lakanet just nu, men Gunilla skulle hon allt ta itu med på skarpen, när hon fick tag i henne.
— Du tycker allt väldigt mycket om Gunilla, va, sa mamma.
— Ja, rätt så…sa Lillebror.
Mamma började snegla lite i tidningen igen, och Lillebror satt tyst i hennes knä och tänkte. Vilka var det, som han tyckte om egentligen? Mamma först och främst…och så pappa. Bosse och Bettan tyckte han om ibland, ja, han tyckte om dom för det mesta…särskilt Bosse…men ibland var han så arg på dom, så han kunde gå i bitar! Karlsson på Taket tyckte han om. Och Gunilla tyckte han om…rätt så. Kanske han skulle gifta sig med henne, när han blev stor, för en fru måste man väl ha antingen man ville eller inte. Fast helst skulle han vilja gifta sig med mamma förstås…men det kanske inte gick.
När han hade hunnit så långt, kom han plötsligt att tänka på någonting, som gjorde honom orolig.
— Hör du, mamma, om Bosse dör, när han blir stor, måste jag gifta mig med hans fru då?
Mamma satte häpen ifrån sig kaffekoppen.
— Varför i all sin dar tror du det, sa hon.
Det lät som om hon tänkte skratta, och då blev Lillebror rädd att han hade sagt något dumt och ville inte tala om saken mer. Men mamma envisades:
— Varför tror du det?
— Jag har ju fått Bosses gamla cykel, sa Lillebror motvilligt. Och hans gamla skidor…och hanses skridskor som han hade, när han var så gammal som jag…och hans gamla pyjamas och gymnastikskor och allting.
— Men hans gamla fru ska du få slippa, det lovar jag, sa mamma. Och hon skrattade inte, som tur var.
— Kan inte jag få gifta mig med dig istället, föreslog Lillebror.
— Jag vet inte, hur det ska gå till, sa mamma. Jag är ju redan gift med pappa.
Ja, det var ju så sant…
— Vilken fenominal otur, att pappa och jag skulle bli kära i samma en, sa Lillebror misslynt.
Men då skrattade mamma och sa:
— Nej, vet du, det tycker jag var riktigt bra.
— Det säger du, ja, sa Lillebror. Men jag får väl ta Gunilla då, la han till. För nån måste man väl ha.
Han tänkte efter igen, och han tyckte inte, att det skulle vara alls roligt att bo tillsammans med Gunilla. Hon kunde nog vara marig ibland. Och förresten ville han bo med mamma och pappa och Bosse och Bettan. En fru var inte något som han längtade speciellt efter.
— Jag skulle mycket hellre vilja ha en hund än en fru, sa han. Mamma, kan jag inte få en hund?
Mamma suckade. Sisådär, nu började Lillebror prata om sin välsignade hund igen! Det var nästan lika besvärligt som det där med Karlsson på Taket.
— Vet du, Lillebror, nu tror jag du måste gå och klä på dig, sa mamma. Annars hinner du inte till skolan.
— Typiskt, sa Lillebror förgrymmad. När jag pratar om min hund, då börjar du att prata om skolan!
Det var ändå rätt skojigt att gå till skolan i dag, för han hade så mycket att prata med Krister och Gunilla om. De hade sällskap på hemvägen som vanligt, och det var trevligare än på länge, tyckte Lillebror, nu när Gunilla och Krister också kände Karlsson på Taket.
— Han är så kulig, tycker jag, sa Gunilla. Tror du, att han kommer i dag också?
— Det vet jag inte, sa Lillebror. Han säger bara att han kommer ungefär, och det kan vara närsomhelst.
— Jag hoppas, att han kommer ungefär i dag, sa Krister. Gunilla och jag kör med dig hem, får vi det?
— Gärna för mig, sa Lillebror.
Det fanns visst en till, som ville följa med. Just när barnen skulle gå över gatan, kom en liten svart pudelvalp framkilande till Lillebror. Han nosade honom i knävecket och gläfste sällskapligt.
— Titta, en sån liten rar jycke, sa Lillebror alldeles själaglad. Titta, han är visst rädd för trafiken och vill gå med mig över gatan!
Lillebror var lycklig att få lotsa honom över precis hur många gator som helst. Kanske valpen kände det på sig, för den travade med över gatukorsningen, tätt tryckt mot Lillebrors ben.
— Vad söt han är, sa Gunilla. Kom här, lilla jycke!
— Nä, han vill vara hos mig, sa Lillebror och tog ett stadigt tag om valpen, han gillar mig.
— Han gillar mig också, så det så, sa Gunilla. Den lilla valpen såg ut som om han gillade alla i hela världen, bara de gillade honom. Och Lillebror gillade honom, å, vad han gillade honom! Han böjde sig ner och smekte valpen och lockade på honom och gav ifrån sig en hel massa små ömma läten, som allihop bara betydde, att den här valpen var den raraste, raraste, raraste hund som fanns. Valpen viftade på svansen och såg ut som om han tyckte det han också. Han gläfste och skuttade glatt med, när barnen svängde in på sin egen gata.
Lillebror greps av ett vansinnigt hopp.
— Han kanske inte har nånstans att bo, sa han. Det kanske inte är nån, som rår om honom!
— Ä, det är det ju, sa Krister.
— Tig med dig du, sa Lillebror argt, det vet väl inte du!
Krister, som hade Joffa, vad begrep han, hur det var att inte ha någon hund, ingen enda hund alls!
— Kom du, lilla jycke, lockade Lillebror och kände sig mer och mer säker, att valpen inte hade någonstans att bo.
— Akta dig, så han inte följer med dig hem, sa Krister.
— Ja, men det får han, sa Lillebror. Jag vill, att han ska följa med.
Och valpen följde med. Ända hem till Lillebrors port följde han med. Och sedan tog Lillebror honom i famnen och bar honom uppför trapporna.
— Jag ska fråga mamma, om jag får ha honom, sa Lillebror ivrigt. Men mamma var inte inne. Det låg en lapp på köksbordet, att hon var nere i tvättstugan och att Lillebror kunde hitta henne där, om det var något han ville.
Men valpen satte iväg som en raket rakt in i Lillebrors rum, och Lillebror och Gunilla och Krister sprang efter. Lillebror var alldeles vild av fröjd.
— Han ville nog bo hos mig, sa han.
I samma ögonblick kom Karlsson på Taket inputtrande genom fönstret.
— Hejsan hoppsan, skrek han. Har ni tvättat hunn, eftersom han har krympt?
— Det här är ju inte Joffa, ser du väl, sa Lillebror. Det här är min hund.
— Det är det ju inte, sa Krister.
— Du har väl ingen hund, sa Gunilla.
— Jag, jag har tusen hundar oppe hos mig, sa Karlsson. Världens bästa hundskötare …
— Jag såg inga hundar, när jag var oppe hos dig, sa Lillebror.
— Dom var ute och flög, försäkrade Karlsson. Det är flygande hundar som jag har.
Lillebror hörde inte på Karlsson. Tusen flygande hundar var ingenting mot den här lilla söta valpen.
— Jag tror inte, att det är nån som rår om honom, sa han om igen.
Gunilla böjde sig ner över hunden.
— Det står i alla fall Ahlberg på halsbandet, sa hon.
— Och då förstår du väl, att det är dom, som rår om honom, sa Krister.
— Ahlberg kanske är dö’, sa Lillebror.
Vem Ahlberg än var, så tyckte han illa om honom. Men så kom han att tänka på någonting bra.
— Det kanske är jycken, som heter Ahlberg, sa han och såg vädjande på Krister och Gunilla. De skrattade retsamt.
— Jag har flera stycken hundar, som heter Ahlberg, sa Karlsson. Hejsan hoppsan, Ahlberg!
Valpen tog ett litet skutt mot Karlsson och skällde muntert.
— Där ser ni, skrek Lillebror. Han vet själv, att han heter Ahlberg. Kom här, lilla Ahlberg!
Gunilla fångade in valpen.
— Det står ett telefonnummer på halsbandet också, sa hon obarmhärtigt.
— Hunn’ har egen telefon, sa Karlsson. Säg åt honom, att han ringer hem till sin hushållerska och talar om, att han är bortsprungen. Det gör alltid mina hundar, när dom har sprungit bort sig.
Han klappade valpen med sin lilla knubbiga hand.
— En av mina hundar, som heter Ahlberg, han sprang bort sig häromdagen, sa Karlsson. Och då ringde han hem för att tala om det. Men han hade lite trassel med petmojen, så han kom till en gammal majorska borta på Kungsholmen istället, och när hon hörde, att det var en hunn i telefon, så sa hon: ’Det är fel nummer’. ’Vad svarar ni för då’, sa Ahlberg, för han är en sån klok hunn.