Och så försvann Karlsson ut genom fönstret.
Alla barnen måste gå hem, Gunilla och Krister också. Lillebror och Ahlberg blev ensamma, och det tyckte Lillebror var riktigt skönt. Han tog valpen i sin famn och satt och viskade med honom. Och valpen slickade honom i ansiktet, och sedan sov han. Det hördes små snusande ljud från honom, när han sov.
Men sedan kom mamma upp från tvättstugan, och då blev allt så förfärligt sorgligt. Mamma trodde inte alls, att Ahlberg inte hade någonstans att bo. Hon ringde till det där telefonnumret, som stod på halsbandet, och berättade, att hennes pojke hade tagit vara på en liten svart pudelvalp.
Lillebror stod bredvid telefonen med Ahlberg i famnen, och han viskade hela tiden:
— Käre gode Gud, gör så att det inte är deras valp! Men det var deras valp.
— Älskling, sa mamma, när hon hade lagt på luren. Det är en pojke som heter Staffan Ahlberg, som rår om Bobby.
— Bobby, frågade Lillebror.
— Ja, han heter så, valpen. Staffan har gråtit hela eftermiddagen. Och han kommer och hämtar Bobby klockan sju.
Lillebror sa inget, men han blev lite vitare i ansiktet, och hans ögon såg så blanka ut. Han kramade valpen och viskade i hans öra, när inte mamma hörde det:
— Lilla Ahlberg, jag vill att du skulle vara min hund.
Men klockan sju kom Staffan Ahlberg och hämtade sin valp. Då låg Lillebror inne på sin säng och grät som om hjärtat ville brista.
8
Karlsson går på födelsedagskalas
Nu hade det blivit sommar, skolan slutade, och Lillebror skulle fara till mormor. Men först var det något mycket viktigt, som skulle hända. Lillebror skulle fylla åtta år. Å, han hade väntat på den födelsedan så länge…nästan ända sedan han fyllde sju! Det var märkvärdigt, vad det var långt mellan födelsedagarna, nästan lika långt som mellan jularna.
Kvällen före födelsedagen hade han en liten pratstund med Karlsson.
— Jag ska ha födelsedagskalas, sa Lillebror. Gunilla och Krister ska komma till mig, och vi ska ha bordet dukat här inne i mitt rum …
Lillebror tystnade och såg dyster ut.
— Jag skulle så gärna vilja bjuda dig också, sa han, men…
Mamma var ju så arg på Karlsson på Taket. Det var nog inte lönt att komma och be att få bjuda honom på födelsedagskalas.
Men Karlsson plutade ut med underläppen värre än någonsin.
— Jag är inte me’, om jag inte får vara me’, sa han. Jag ska väl också ha nånting roligt!
— Ja, ja, du får komma, sa Lillebror hastigt. Han skulle tala med mamma — det fick gå hur det ville. Han kunde inte ha födelsedagskalas utan Karlsson.
— Vad får vi att äta, frågade Karlsson, när han hade tjurat färdigt.
— Tårta förstås, sa Lillebror. Jag får en födelsedagstårta med åtta ljus på.
— Jaså, sa Karlsson. Du, jag har ett förslag!
— Vad då, frågade Lillebror.
— Kan du inte be din mamma att du får åtta tårtor och ett ljus istället?
Lillebror trodde inte, att mamma skulle gå med på det.
— Får du några bra presenter då, frågade Karlsson.
— Det vet jag inte, sa Lillebror.
Han suckade. Nog visste han, vad han önskade sig — mer än någonting annat på jorden. Men det skulle han inte få.
— Nån hund får jag nog inte så länge jag lever, sa han. Men jag får förstås en massa andra presenter. Så jag ska vara glad ändå och inte tänka på nån hund på hela dan, det har jag bestämt mig för.
— Nä, och så har du ju mig, sa Karlsson. Och jag skulle tro, att det smäller lite högre än en hunn!
Han la huvet på sned och tittade på Lillebror.
— Jag undrar just vad du ska få för presenter, sa han. Jag undrar, om du ska få nån kola? I så fall tycker jag, att den ska gå direkt till välgörande ändamål.
— Ja, om jag får nån kolapåse, så ska du få den, sa Lillebror.
Han kunde göra vad som helst för Karlsson, och nu skulle de ju dessutom skiljas åt.
— Karlsson, i övermorgon ska jag resa till mormor och bli där hela sommaren, sa Lillebror.
Karlsson såg först lite trumpen ut, men sedan sa han viktigt:
— Jag ska också resa till min mormor. Hon är mycket mormorigare än din.
— Var bor hon, din mormor, frågade Lillebror.
— I ett hus, sa Karlsson. Trodde du, att hon var ute och sprang hela nätterna?
Sedan blev det inte mycket talat mer om Karlssons mormor eller om Lillebrors födelsedagspresenter eller någonting, för klockan var mycket, och Lillebror måste gå och lägga sig, så att han skulle orka vakna i rättan tid på sin födelsedag.
De där minuterna, när man låg och väntade, att dörren skulle öppnas och de allihop skulle komma in — med födelsedagsbricka och presenter och alltihop — det var nästan mer än man kunde stå ut med. Lillebror kände, hur det riktigt ilade i magen av spänning.
Men nu kom de, nu stämde de upp ’Ja, må han leva’ där utanför, nu öppnades dörren, och där var de allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan.
Lillebror satte sig kapprak upp i sängen, och hans ögon tindrade.
— Har den äran, älskade Lillebror, sa mamma. Allihop sa ’Har den äran’ åt honom. Och där var tårtan med de åtta ljusen, och på brickan låg presenterna.
Flera stycken presenter. Fast kanske inte riktigt så många som han brukade få på sina födelsedagar. Det var inte mer än fyra paket, hur Lillebror än räknade dem. Men pappa sa:
— Det kan ju komma fler presenter framåt dan. Man behöver ju inte få allihop på morron.
Och Lillebror var så glad för sina fyra paket. Det var en färglåda och en leksakspistol och en bok och ett par nya blåbyxor han fick, och han tyckte om alltihop. Vad de var snälla, både mamma och pappa och Bosse och Bettan! Ingen hade så snäll mamma och pappa eller så snälla syskon som han.
Han sköt ett par skott med sin pistol, och det smällde bra. Och hela familjen satt på hans sängkant och hörde på, å, vad han tyckte om dem allesammans!
— Tänk, att det har gått åtta år sen den här lilla knatten kom till världen, sa pappa.
— Ja, sa mamma, vad tiden går! Minns du, vad det regnade i Stockholm den dan?
— Mamma, jag är ju född här i Stockholm, sa Lillebror.
— Ja, visst är du det, sa mamma.
— Men Bosse och Bettan, dom är födda i Malmö?
— Ja, det är dom.
— Och du, pappa, du är född i Göteborg, har du sagt.
— Ja, jag är Göteborgsunge, sa pappa.
— Och vad är du född, mamma?
— I Eskilstuna, sa mamma.
Lillebror slog häftigt armarna om halsen på henne.
— Det var väl en fenominal tur, att vi träffades allihop!
Det tyckte de allesammans. Och så sjöng de ’Ja må han leva’ en gång till för Lillebror, och han sköt med sin pistol, och det smällde kolossalt.
Han hann skjuta med pistolen många gånger under dagens lopp, medan han väntade på att det skulle bli tid för födelsedagskalaset. Och han hann fundera ganska mycket över det där pappa hade sagt…att det kunde komma fler presenter framåt dan. Ett kort, lyckligt ögonblick undrade han, om det kanske ändå skulle ske ett underverk och han skulle få en hund, men så förstod han ju, att det var omöjligt. Och han grälade på sig själv, för att han kunde få för sig någonting så dumt — han hade ju bestämt, att han inte skulle tänka på någon hund på hela födelsedan utan vara glad ändå.
Och Lillebror var glad. Frampå eftermiddan började mamma duka så fint inne i hans rum. Hon satte en hel massa blommor på bordet och de bästa, skära kopparna — tre stycken.
— Mamma, det ska vara fyra koppar, sa Lillebror.
— Varför då, sa mamma förvånad.
Lillebror svalde. Han var tvungen att tala om, att han hade bjudit Karlsson på Taket, fast mamma skulle förstås inte tycka om det.