— Försök inte, en stor bit vill jag ha, sa Bosse och stängde dörren.
Knappt hade han gjort det, förrän det vanliga surret hördes, och in kom Karlsson.
— Har ni redan börjat, skrek han. Hur mycket har ni ätit?
Lillebror tröstade honom med att de inte hade hunnit äta någonting alls.
— Skönt, sa Karlsson.
— Ska du inte säga ’Har den äran’ åt Lillebror, sa Gunilla.
— Jaså, jo, har den äran, sa Karlsson, var ska jag sitta?
Det fanns ju ingen kopp åt Karlsson, och när han märkte det, plutade han med underläppen och såg tjurig ut.
— Jag är inte me’, om det ska vara så här orättvist. Varför har inte jag fått någon kopp?
Lillebror skyndade sig att ge honom sin. Och så tassade han försiktigt ut i köket och hämtade en annan kopp åt sig själv.
— Karlsson, jag har fått en hund, sa han, när han kom tillbaka. Han ligger där, han heter Bimbo.
Lillebror pekade på Bimbo, som hade somnat i sin korg.
— Jaså, det var ju roligt, sa Karlsson, pass för den smörgåsen …och den ... och den!
— Det var så sant, sa han sedan. Jag har en födelsedagspresent med mig åt dig, jag är den snällaste som finns.
Ur byxfickan drog han upp en visselpipa och räckte Lillebror.
— Den kan du ha och vissla på din Bimbo med. Jag brukar också vissla på mina hundar, fast mina hundar heter Ahlberg och kan flyga.
— Heter dom Ahlberg allihop, sa Krister.
— Ja, alla tusen, sa Karlsson. När ska vi hugga in på tårtan?
— Tack, snälla, snälla Karlsson för visselpipan, sa Lillebror. Å, vad det skulle bli roligt att ha den och att vissla på Bimbo.
— Fast jag kanske lånar den ibland, sa Karlsson. Ganska ofta kanske jag lånar den, sa han och fortsatte oroligt:
— Har du fått nån kola?
— Ja då, det har jag visst det, sa Lillebror. Av Gunilla och Krister.
— Den går direkt till välgörande ändamål, sa Karlsson och högg påsen. Han stoppade den i fickan, och sedan gick han lös på smörgåsarna.
Gunilla och Krister och Lillebror fick skynda sig det värsta de kunde för att få något med. Men som tur var hade mamma brett riktigt många.
Inne i vardagsrummet satt mamma och pappa och Bosse och Bettan.
— Hör, vad dom har roligt där inne, sa mamma. Å, vad jag är glad, att Lillebror fick sin hund, det blir besvärligt förstås, men det kan inte hjälpas.
— Ja, nu kommer han att glömma sina dumma fantasier om Karlsson på Taket, det är jag säker på, sa pappa.
Det skrattades och pratades inne i Lillebrors rum, och mamma sa:
— Ska vi inte gå in och titta på dom, dom är så söta, ungarna!
— Ja, kom går vi och tittar på dom, sa Bettan.
Och så gick de allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan för att ta sig en titt på Lillebrors födelsedagskalas.
Det var pappa, som öppnade dörren. Men det var mamma, som skrek till först. För det var hon, som först fick syn på den lilla tjocka farbrorn, som satt bredvid Lillebror.
En liten tjock farbror med gräddtårta långt upp över öronen.
— Nej, nu svimmar jag, sa mamma.
Pappa och Bosse och Bettan stod stilla och bara stirrade.
— Karlsson kom i alla fall, där ser du, mamma, sa Lillebror glatt. Å, vilken fin födelsedag det här var.
Den lilla tjocka farbrorn vispade bort lite av gräddtårtan, som han hade om munnen, och sedan vinkade han med en knubbig hand åt pappa och mamma och Bosse och Bettan, så att grädden yrde.
— Hejsan hoppsan, skrek han. Ni har visst inte haft den äran förut? Mitt namn är Karlsson på Taket…åja, åja, Gunilla, lägg för dig lagom, jag ska väl också ha lite tårta?
Han högg tag i Gunillas hand, som höll tårtspaden, och tvingade henne att släppa den.
— Aldrig sett på maken till glupsk liten flicka, sa han.
Sedan tog han sig själv en stor bit.
— Världens bästa tårtätare, det är Karlsson på Taket, sa han och log ett soligt leende.
— Kom, vi går, viskade mamma.
— Ja, låt inte mig hindra, sa Karlsson.
— Lova mig en sak, sa pappa till mamma, när de hade stängt dörren bakom sig, lova mig en sak alle samman, du Bosse och Bettan också! Tala inte om det här för någon, absolut inte för någon!
— Varför inte då, sa Bosse.
— Ingen skulle tro det, sa pappa. Och om dom skulle tro det, så skulle vi inte få vara i fred en minut under resten av vårt liv.
Pappa och mamma och Bosse och Bettan tummade på att de inte skulle berätta för någon enda människa om den konstiga lekkamraten, som Lillebror hade skaffat sig.
Och de höll ord. Ingen har någonsin fått höra dem säga ett enda ord om Karlsson. Och därför kan Karlsson få fortsätta att bo i sitt lilla hus, som ingen vet om, fastän det ligger på ett vanligt tak i ett vanligt hus vid en alldeles vanlig gata i Stockholm. Karlsson kan gå omkring och filura i lugn och ro, och det är just vad han gör också. För han är världens bästa filurare.
När alla smörgåsarna var slut och alla kakorna och hela tårtan, och Gunilla och Krister hade gått hem, och Bimbo sov, då tog Lillebror adjö av Karlsson. Karlsson satt på fönsterblecket färdig att ge sig i väg. Gardinerna fläktade sakta fram och tillbaka, det var så ljumt i luften, det var ju sommar.
— Snälla, snälla Karlsson, det är väl säkert, att du bor kvar på taket, när jag kommer tillbaka från mormor, sa Lillebror.
— Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Om bara min mormor släpper mig så. Men det är inte säkert. För hon tycker, att jag är världens bästa barnbarn.
— Är du det då, frågade Lillebror.
— Ja, vem i all sin dar skulle annars vara det. Kan du komma på någon, frågade Karlsson.
Så vred han på knappen, som satt ungefär mitt för hans navel. Motorn började surra.
— När jag kommer tillbaka, då ska vi äta mycket tårta då, skrek han, för det här blev man inte fet av. Hejsan hoppsan, Lillebror!
— Hejsan hoppsan, Karlsson, skrek Lillebror. Och så var Karlsson borta.
Men i den lilla hundkorgen bredvid Lillebrors säng låg Bimbo och sov. Lillebror böjde sig ner över honom. Han luktade på honom. Han strök med en liten narig hand sakta över valpens huvud.
— Bimbo, i morron ska vi fara till mormor, sa han. Gonatt, Bimbo! Sov gott, Bimbo!
Karlsson på taket flyger igen
1
Karlsson på taket flyger igen
Världen är så stor, och där finns så många hus. Stora hus och små hus finns det, vackra hus och fula hus, gamla hus och nya hus. Och så finns det ett litet, litet hus åt Karlsson på taket. Karlsson tycker att det är världens bästa hus och precis lagom åt världens bästa Karlsson. Det tycker Lillebror också.
Lillebror, han bor med mamma och pappa och med Bosse och Bettan i ett alldeles vanligt hus vid en alldeles vanlig gata i Stockholm, men uppe på taket precis bakom skorstenen, just där ligger det lilla Karlssonhuset med sin skylt där det står:
KARLSSON PÅ TAKET
Världens bästa Karlsson
Man kan kanske tycka det är konstigt att någon bor på taket, men Lillebror säger:
”Vad är det för konstigt med det? Folk får väl bo var dom vill.”
Mamma och pappa tycker också att folk får bo var de vill. Men först i början trodde de inte att Karlsson fanns. Det trodde inte Bosse och Bettan heller. De ville inte tro att det bodde en liten tjock farbror där uppe, som hade propeller på ryggen och som kunde flyga.
”Du ljuger, Lillebror”, sa Bosse och Bettan. ”Karlsson är bara ett påhitt.”
För säkerhets skull frågade Lillebror Karlsson om han var ett påhitt, men då sa Karlsson: