”Påhitt kan dom vara själva.”
Mamma och pappa hade för sig att Karlsson var en sådan där låtsaskamrat som en del barn skaffar sig när de känner sig ensamma.
”Stackars Lillebror”, sa mamma. ”Bosse och Bettan är ju så mycket större. Han har ingen att leka med. Det är därför han fantiserar om den där Karlsson.”
”Ja, vi måste nog ge honom en hund i alla fall”, sa pappa. ”Det har han ju önskat sej så länge. Och får han bara den, så glömmer han bort Karlsson.”
Det var så det gick till att Lillebror fick Bimbo. En alldeles egen hund fick han. Det var den dagen när han fyllde åtta år.
Just den dagen var det också som mamma och pappa och Bosse och Bettan äntligen fick se Karlsson. Jo minsann, de fick se honom! Och det gick till så här:
Lillebror hade födelsedagskalas inne i sitt rum. Han hade bjudit Krister och Gunilla. De gick i samma klass som han. Och när nu mamma och pappa och Bosse och Bettan hörde hur det skrattades och pratades inne hos Lillebror, så sa mamma:
”Kom, vi går och tittar på dom! Dom är ju så söta!”
”Ja, det gör vi”, sa pappa.
Och vad fick de se, mamma och pappa och Bosse och Bettan, när de kikade in i Lillebrors rum! Vem satt där vid födelsedagsbordet med gräddtårta över hela ansiktet och åt så att han kunde storkna, om inte en tjock liten farbror som hojtade och skrek:
”Hejsan hoppsan, mitt namn är Karlsson på taket. Ni har visst inte haft den äran att träffa mej förut, tror jag.”
Det var nära att mamma hade svimmat då. Och pappa blev så nervös.
”Tala inte om det här för någon”, sa han. ”Absolut inte för någon.”
”Varför då”, frågade Bosse.
Och pappa förklarade varför.
”Tänk, vilket liv det skulle bli om folk fick reda på det här med Karlsson. Han skulle komma i TV, förstår ni väl. Vi skulle snava på TV-sladdar och filmkameror här i trapporna, och var halvtimme skulle det komma en pressfotograf och vilja fotografera Karlsson och Lillebror. Stackars Lillebror, han skulle bli ’Pojken som hittade Karlsson på taket’ …Vi skulle aldrig få en lugn stund mer i vårt liv.”
Det förstod mamma och Bosse och Bettan, och därför tummade de allihop på att aldrig berätta för någon om Karlsson.
Nu var det så att Lillebror redan nästa dag skulle fara till mormor på landet och bli där hela sommaren. Det gladde han sig mycket åt, men han var orolig för Karlsson. Vad kunde inte Karlsson hitta på att göra under tiden! Tänk om han försvann och blev borta!
”Snälla, snälla Karlsson, det är väl säkert att du bor kvar där uppe på taket när jag kommer tillbaka från mormor”, sa Lillebror.
”Det vet man aldrig”, sa Karlsson. ”Jag ska också fara till min mormor. Hon är mycket mormorigare än din, och hon tycker att jag är världens bästa barnbarn. Så man vet aldrig …hon var ju tokig om hon släppte ifrån sej världens bästa barnbarn, eller hur?”
”Var bor hon, din mormor”, undrade Lillebror.
”I ett hus”, sa Karlsson. ”Trodde du att hon var ute och sprang hela nätterna?”
Mer fick Lillebror inte veta. Och dagen därpå for han till sin mormor. Bimbo hade han med sig. Det var roligt att vara på landet. Lillebror lekte hela dagarna. På Karlsson tänkte han inte så ofta. Men när sommarlovet var slut och han kom tillbaka till Stockholm, då frågade han efter Karlsson så fort han kom inom dörren.
”Mamma, har du sett till Karlsson nånting?”
Mamma skakade på huvudet.
”Nej, det har jag inte. Han har nog flyttat.”
”Säj inte så där”, sa Lillebror. ”Jag vill att han ska bo kvar på taket, han måste komma tillbaka.”
”Men du har ju Bimbo”, försökte mamma trösta honom. Hon tyckte det var rätt skönt att vara av med Karlsson.
Lillebror klappade Bimbo.
”Ja, det förstås. Och han är så rar. Men han har ingen propeller och kan inte flyga, och man kan leka mera med Karlsson.”
Lillebror sprang in i sitt rum och öppnade fönstret.
”Karlsson, är du där uppe”, ropade han så högt han kunde. Men det kom inget svar. Och dagen därpå började Lillebror skolan igen. Han gick i andra klassen nu. Varje eftermiddag satt han sedan i sitt rum och läste läxor. Han hade fönstret öppet, så att han skulle höra om där kom något motorsurr som lät som Karlsson. Men det enda surr han hörde var från bilarna nere på gatan och ibland från något flygplan som kom farande över hustaken, aldrig något surr från Karlsson.
”Ja, han har nog flyttat”, sa Lillebror sorgset för sig själv. ”Han kommer nog aldrig tillbaka.”
När han hade lagt sig om kvällarna tänkte han på Karlsson, och ibland grät han lite tyst under täcket för att Karlsson var borta. Så gick dagarna med skolgång och läxor och ingen Karlsson.
En eftermiddag satt Lillebror i sitt rum och pysslade med sina frimärken. Han hade redan ganska många i sitt frimärksalbum, men också en del som väntade på att bli inklistrade där. Lillebror satte i gång med det och hade snart klistrat färdigt. Bara ett frimärke hade han kvar, det allra finaste, som han hade sparat till sist. Det var ett tyskt märke med Rödluvan och vargen på, å, det var så vackert, tyckte Lillebror. Han la det framför sig på bordet.
I samma stund hörde han ett surr utanför fönstret. Ett surr som lät som …ja, sannerligen, det lät som Karlsson! Och det var Karlsson. Han brakade rätt in genom fönstret och skrek:
”Hejsan hoppsan, Lillebror!”
”Hejsan hoppsan, Karlsson”, skrek Lillebror. Han rusade upp och stod där alldeles lycklig och såg hur Karlsson flög ett par svängar runt taklampan, innan han landade framför Lillebror med en liten duns. Så fort Karlsson hade stängt av motorn - det gjorde han genom att skruva på en liten knapp som han hade på magen - så fort han hade gjort det ville Lillebror rusa på honom och krama honom. Men då knuffade Karlsson till honom med sin lilla knubbiga hand och sa:
”Lugn, bara lugn! Finns det nånting att äta? Några köttbullar eller så? Eller kanske lite gräddtårta?”
Lillebror skakade på huvudet.
”Nä, mamma har inte gjort några köttbullar i dag. Och gräddtårta har vi bara när det är födelsedag.”
Karlsson fnyste.
”Vad är det här för sorts familj egentligen? ’Bara när det är födelsedag’ …men om det kommer en kär gammal vän som man inte har sett på månader? Man kunde ju tycka att det skulle sätta fart på din mamma.”
”Ja, men vi visste inte …”, började Lillebror.
”Visste inte”, sa Karlsson. ”Ni kunde ha hoppats! Ni kunde ha hoppats att jag skulle komma i dag, och det borde ha varit nog för din mamma att börja trilla köttbullar med ena handen och vispa grädde med den andra.”
”Vi hade falukorv till lunch”, sa Lillebror skamset. ”Kanske du vill ha …”
”Falukorv, när det kommer en kär gammal vän som man inte har sett på månader!”
Karlsson fnyste igen.
”Nåja, ska man umgås här i huset, så får man lära sej att stå ut med vad som helst …ta hit falukorven!”
Lillebror sprang ut i köket det fortaste han kunde. Mamma var inte hemma, hon hade gått till doktorn, så han
”Nåja”, sa han, ”för att vara falukorv smakar det inte så tokigt. Inte som köttbullar förstås, men man får inte begära för mycket av somliga människor.”
Lillebror förstod att det var han som var ’somliga människor’, och därför skyndade han sig att börja prata om någonting annat.
”Hade du roligt hos din mormor”, frågade han.
”Jag hade så roligt, så det går inte att tala om det”, sa Karlsson. ”Och därför tänker jag heller inte tala om det”, sa han och bet hungrigt i sin korv.
”Jag hade också roligt”, sa Lillebror. Han började berätta för Karlsson om allt han hade gjort hos mormor.
”Hon är så snäll, så snäll, min mormor”, sa Lillebror. ”Och du kan inte tro vad hon blev glad när jag kom. Hon kramade mej det värsta hon kunde.”
”Varför då”, frågade Karlsson.