Efteråt ville Lillebror göra höstrengöring på Karlsson.
”Nu är det min tur. Kom, jag ska dammsuga örona på dej!”
”Det behövs inte”, sa Karlsson. ”För dom tvättade jag i september förra året. Här finns det som är mycket mer nödvändigt.”
Han tittade sig omkring i rummet och upptäckte Lillebrors frimärke som låg på bordet.
”Små otäcka små papper ligger och skräpar överallt”, sa han. Och innan Lillebror hann hejda honom hade han sugit in Rödluvan i dammsugaren.
Då blev Lillebror förtvivlad.
”Mitt frimärke”, skrek han. ”Nu har du sugit in i Rödluvan, det förlåter jag dej aldrig.”
Karlsson stängde av dammsugaren och la armarna i kors över bröstet.
”Förlåt”, sa han, ”förlåt att man är en snäll och hjälpsam och renlig liten människa som bara vill göra sitt bästa här i livet, förlåt för det!”
Det lät som om han tänkte börja gråta.
”Det tjänar ingenting till”, sa han och rösten darrade. ”Man får ändå aldrig något tack …bara skäll och skäll!”
”O”, sa Lillebror. ”O, var inte lessen, men du förstår, Rödluvan …”
”Vad är det för en gammal rödluva du väsnas om”, frågade Karlsson, och nu grät han inte längre.
”Hon är på frimärket”, sa Lillebror. ”Mitt finaste frimärke.”
Karlsson stod stilla och funderade. Så började hans ögon lysa och han log finurligt.
”Världens bästa påhittarlekare, gissa vem det är? Och gissa vad vi ska leka …Rödluvan och vargen! Vi leker att dammsugaren är vargen och jag är jägaren som kommer och sprättar upp magen på honom, och, hoj, kommer Rödluvan ut.”
Han såg sig ivrigt omkring.
”Har du nån yxa nånstans? Såna här dammsugare är hårda som järn.”
Lillebror hade ingen yxa, och det var han glad för.
”Man kan ju öppna dammsugaren och låtsas att man sprättar upp vargens mage.
”Om man vill fuska, ja”, sa Karlsson. ”Det är inte så jag brukar göra när jag sprättar upp vargar, men eftersom det inte finns nåra grejer i det här eländiga huset, så får vi väl låtsas då!”
Han slängde sig på magen över dammsugaren och bet i handtaget.
”Dumma dej”, skrek han. ”Vad sög du i dej Rödluvan för?”
Lillebror tyckte att Karlsson var bra barnslig som lekte så barnsliga lekar, men det var ändå roligt att titta på.
”Lugn, bara lugn, lilla Rödluva”, skrek Karlsson. ”Sätt på dej mössan och galoscherna, för nu ska du ut!”
Och så öppnade Karlsson dammsugaren, och allt som fanns i den tömde han ut på mattan. Det blev en stor grå otäck hög.
”Oj, du borde nog ha tömt det i en papperspåse”, sa Lillebror.
”Papperspåse …står det så i sagan, va”, sa Karlsson. ”Står det att jägaren sprättade upp vargens mage och tömde ut Rödluvan i en papperspåse, står det det?”
”Nä”, sa Lillebror, ”det gör det förstås inte …”
”Nå, så tig då”, sa Karlsson. ”Försök inte hitta på sånt som inte står, för då är jag inte me’!”
Sedan kunde han inte säga mer, för det kom en vindpust från fönstret och en hel massa damm flög upp i näsan på honom. Då måste han nysa. Han nös rakt i dammhögen. Det satte fart på en liten papperslapp som flög iväg över golvet och la sig alldeles framför Lillebror.
”Titta, där är Rödluvan”, skrek Lillebror och skyndade sig att ta upp det dammiga lilla frimärket.
Karlsson såg belåten ut.
”Det är så jag gör”, sa han. ”Jag skaffar tillrätta saker i ett enda nysande. Så då kanske du kan sluta att gorma om Rödluvan då!”
Lillebror torkade av sitt frimärke och var ganska glad.
Då nös Karlsson en gång till, och ett moln av damm for upp från golvet.
”Världens bästa nysare, gissa vem det är”, sa Karlsson. ”Jag ska nysa tillbaka allt dammet på sin rätta plats, vänta ska du få se!”
Lillebror hörde inte på. Nu ville han bara klistra in sitt frimärke.
Men inne i ett moln av damm stod Karlsson och nös. Han nös och han nös, och när han hade nyst färdigt var nästan hela dammhögen bortnyst från golvet.
”Där ser du att det inte behövdes nån papperspåse”, sa Karlsson. ”Och nu ligger allt dammet där det brukar ligga. Ordning i allt, det är så jag vill ha det. Får jag inte ha lite snyggt omkring mej så är jag inte me’!”
Men Lillebror tittade bara på sitt frimärke. Nu var det inklistrat, å, så fint det var!
”Ska man behöva dammsuga dej i örona en gång till”, sa Karlsson. ”Du hör ju inte på.”
”Vad sa du”, frågade Lillebror.
”Jo, jag sa att det är väl inte meningen att bara jag ska slita och släpa tills jag får bläsor i händerna. Här har jag städat och städat åt dej, nu är det inte för mycket att du följer med upp och städar åt mej.”
Lillebror slängde ifrån sig frimärksalbumet. Följa med upp på taket …Det fanns ingenting han hellre ville! Bara en enda gång hade han varit där uppe hos Karlsson i hans lilla hus på taket. Den gången ställde mamma till ett fasligt liv och skickade brandkåren att ta ner honom.
Lillebror funderade. Det där var så länge sedan, han hade ju blivit en mycket större pojke nu, som kunde klättra på vilka tak som helst. Men förstod mamma det, det skulle han bra gärna vilja veta. Hon var ju inte inne, så han kunde inte fråga henne. Och kanske var det klokast att låta bli.
”Nå, kommer du med”, sa Karlsson.
Lillebror tänkte efter en gång till.
”Men om du skulle tappa mej när vi flyger”, sa han oroligt.
Karlsson såg inte ängslig ut.
”Nåja”, sa han, ”det finns ju så mycket barn. En unge mer eller mindre, det är en världslig sak.”
Lillebror blev riktigt arg på Karlsson.
”Jag är inte nån världslig sak, och om jag skulle trilla ner …”
”Lugn, bara lugn”, sa Karlsson och klappade honom på huvudet. ”Du trillar inte ner. Jag ska hålla i dej lika hårt som mormor gjorde. För visserligen är du bara en liten snuskig pojke, men jag liksom tycker om dej ändå. Särskilt nu när du har gått igenom höstrengöring och allting.”
Han klappade Lillebror en gång till.
”Ja, det är konstigt, men jag tycker om dej ändå, liten dum pojke som du är. Vänta bara, tills vi kommer upp på taket, då ska jag krama dej så att du blir blå i ansiktet, precis som mormor gjorde.”
Han vred på knappen som satt på hans mage, motorn satte i gång, och Karlsson tog ett stadigt tag om Lillebror. Och så flög de ut genom fönstret och ut i det blå. Den trasiga gardinen fläktade sakta precis som om den ville säga adjö.
2
Hemma hos Karlsson
Små hus som ligger på tak kan vara riktigt hemtrevliga, särskilt sådana som Karlssons. Karlssons hus har gröna fönsterluckor och en liten trappa eller farstubro som är alldeles utmärkt att sitta på. Man kan sitta där om kvällarna och se på stjärnorna och om dagarna och dricka saft och äta kakor, ifall man har några kakor förstås. Om nätterna kan man sova där, ifall det känns för varmt inne i huset, och om morgnarna kan man vakna där och se solen gå upp över hustaken borta på Östermalm.
Ja, det är verkligen ett hemtrevligt hus, och det ligger så fint inkilat mellan en skorsten och en brandmur att man knappt ser det. Om man inte händelsevis går omkring uppe på taket förstås och råkar hamna precis bakom skorstenen. Men det är det sällan någon som gör.
”Allting är så olika här uppe”, sa Lillebror när Karlsson hade landat med honom på trappan till sitt hus.
”Ja, tack och lov”, sa Karlsson.
Lillebror tittade sig omkring.
”Mera tak och så där”, sa han.
”Mera kilometer med tak”, sa Karlsson, ”som man kan gå runt och filura på så mycket man orkar.”
”Ska vi filura lite, tycker du”, frågade Lillebror ivrigt. Han kom ihåg hur spännande det var förra gången när han och Karlsson filurade tillsammans uppe på taket.
Men Karlsson tittade strängt på honom.