”Kommer hon inte snart, så spricker jag”, mumlade Lillebror.
Då kom hon. In genom dörren klev fröken Bock på stora, nytvättade, bara fötter, och Lillebror spratt till som en liten fisk så rädd blev han, ändå hade han ju väntat henne och visste att hon skulle komma.
Fröken Bock tittade misslynt på honom.
”Varför står du där vid öppna fönstret i bara pyjamasen? Gå och lägg dej!”
”Jag …jag ser på stjärnorna”, stammade Lillebror. ”Vill inte fröken Bock också se på dom?”
Det sa han så listigt för att få henne fram till fönstret. På samma gång stack han omärkligt in handen bakom gardinen där snöret fanns, och gav det ett kraftigt ryck. Han hörde hur det ringde uppe på taket. Det gjorde fröken Bock också.
”Jag hör klockklang i rymden”, sa hon. ”Så konstigt!”
”Ja, det var konstigt”, sa Lillebror.
Sedan höll han andan. Ty i glidflykt från taket kom där nu svävande ett vitt och ganska runt litet spöke. Det kom med musik. Mycket svagt och mycket sorgligt lät det, men att det var ’Lillspökets klagan’ som hördes i höstkvällen, det kunde man inte ta fel på.
”Där …o, titta där …å, du gode Moses”, sa fröken Bock. Hon var kritvit i ansiktet och måste sätta sig på en stol. Och det var hon som hade sagt att hon inte var rädd för spöken!
Lillebror försökte lugna henne.
”Ja, nu börjar jag också tro att det spökar”, sa han. ”Men det är ju ett sånt litet spöke, det är nog inget farligt.”
Fröken Bock hörde inte på honom. Hon stirrade vilt ut genom fönstret, där spöket hade satt i gång en fantastisk flyguppvisning.
”Ta bort det! Ta bort det!” flämtade hon.
Men Lillspöket i Vasastan kunde man inte ta bort. Det svävade fram och tillbaka, det steg och det sjönk, och då och då gjorde det en kullerbytta i luften. Inte ens under kullerbyttorna tystnade den klagande musiken.
Det var riktigt vackert och stämningsfullt tyckte Lillebror, det vita lilla spöket, den mörka stjärnhimlen och den klagande musiken. Men det tyckte inte fröken Bock. Hon slet tag i Lillebror.
”Vi springer in i sängkammaren och gömmer oss där!”
Familjen Svantessons våning bestod av fem rum och kök och hall och badrum. Bosse och Bettan och Lillebror hade var sitt lilla rum, mamma och pappa hade sin sängkammare, och så var det ett stort vardagsrum. Nu när mamma och pappa var borta bodde fröken Bock i sängkammaren. Den låg åt gården, Lillebrors rum låg åt gatan.
”Kom”, flämtade fröken Bock, ”kom, vi gömmer oss i sängkammaren!”
Lillebror stretade emot. Inte skulle de väl skena ifrån spökeriet, när det just hade börjat! Men fröken Bock var envis.
”Skynda dej, innan jag får dåndimpen!”
Och fastän Lillebror inte ville, lät han sig släpas med till sängkammaren. Fönstret stod öppet där också, men fröken Bock rusade fram och stängde det med en smäll. Persiennerna fällde hon ner och gardinerna drog hon för mycket ordentligt. Sedan började hon stapla möbler framför dörren så mycket hon orkade. Det var tydligt att hon för liv och pina inte ville se några spöken mer. Lillebror förstod det inte, förut hade hon ju varit så ivrig på spökerier. Han satt på pappas säng och såg hur hon slet, och han skakade på huvudet.
”Så där ängslig skulle nog inte Frida vara”, sa han.
Men just nu ville fröken Bock inte höra talas om Frida. Hon fortsatte att släpa fram möbler, byrån och bordet och alla stolarna och en liten bokhylla. Det blev en riktigt präktig barrikad framför dörren.
”Så där ja”, sa fröken Bock belåtet. ”Nu tror jag vi kan vara lugna.”
Då hördes under pappas säng en dov röst som sa ännu mer belåtet:
”Så där ja! Nu tror jag vi kan vara lugna! Nu är vi inspärrade för natten!”
Och upp flög Lillspöket så att det bara susade om det.
”Hjälp”, skrek fröken Bock. ”Hjälp!”
”Vad då med”, sa spöket. ”Kånka möbler, va? Man är väl inget stadsbud heller.”
Åt detta skrattade spöket själv länge och ihärdigt. Det gjorde inte fröken Bock. Hon rusade mot dörren och började vräka undan möbler så att stolarna yrde. Snart hade hon vält barrikaden och störtade med höga skrik ut i hallen.
Spöket kom efter. Det gjorde Lillebror också. Sist kom Bimbo vilt skällande. Han kände igen spöket på lukten och tyckte att det här var en rolig lek. Det tyckte visst spöket också.
”Hoj, hoj”, skrek det och flaxade kring öronen på fröken Bock. Men ibland lät det henne få ett litet försprång för att det skulle bli mer spännande. Det bar iväg genom hela våningen, fröken Bock före och Lillspöket efter, in i köket och ut ur köket, in i vardagsrummet och ut ur vardagsrummet, in i Lillebrors rum och ut ur Lillebrors rum, runt, runt!
Fröken Bock skränade och skrek hela tiden, och till sist måste spöket försöka lugna henne.
”Så så så, tjut inte! Nu när vi har så roligt!”
Men det hjälpte inte. Fröken Bock fortsatte att gasta och rände iväg ut i köket igen. Där stod vattenbaljan kvar på golvet efter hennes fotbad. Spöket var henne tätt i hälarna.
Lillspöket i Vasastan
”Hoj, hoj”, skrek det rakt i örat på henne, och fröken Bock for omkull över baljan med ett brakande. Då gav hon till ett tjut som ur en mistlur, och spöket sa:
”Schsch! Du skrämmer livet ur både mej och grannarna. Snart kommer radiopolisen, om du inte aktar dej.”
Hela golvet flöt av vatten och mitt i alltihop låg fröken Bock. Men hon kravlade sig upp märkvärdigt fort och stack iväg ut ur köket med de våta kjolarna klafsande om benen.
Spöket kunde inte låta bli att ta ett par rejäla skutt i baljan, där det ännu fanns lite vatten kvar.
”Stänker bra kring väggarna det här”, sa spöket till Lillebror. ”Och alla människor tycker väl om att snava på vattenbaljor, så vad väsnas hon för?”
Spöket gjorde ett sista skutt och skulle sedan ha tag i fröken Bock igen. Hon syntes inte till. Men det var märken efter hennes blöta fötter på parkettgolvet i hallen.
”Travande husbock”, sa spöket. ”Här är färska spår. Och vart dom leder ska vi snart se. För gissa vem som är världens bästa spårhund!”
De ledde till badrummet. Fröken Bock hade låst in sig där, och man kunde höra hennes triumferande skratt lång väg.
Lillspöket dunkade på dörren.
”Öppna, säjer jag!”
Ett nytt, övermodigt skratt kom från badrummet.
”Öppna …annars är jag inte me’!” skrek spöket.
Fröken Bock hade blivit tyst där inne, men öppnade gjorde hon inte. Då vände sig spöket till Lillebror som stod där andfådd efter språngmarschen.
”Säj åt henne du! Det är väl inte roligt när hon gör på det där viset!”
Lillebror knackade försiktigt på dörren.
”Det är bara jag”, sa han. ”Hur länge tänker fröken Bock stanna i badrummet?”
”Hela natten, det kan du vara viss om”, sa fröken Bock. ”Jag ska just bädda i badkaret med alla handdukarna.”
Då tog spöket i på skarpen.
”Ja, gör det för all del! Bara förstör allting, så att vi inte kan få ha nåt roligt! Men gissa vem som i så fall tänker fara och spöka för Frida?”
Det var tyst en lång stund inne i badrummet. Fröken Bock satt väl och tänkte över det hemska som hon hade hört. Men till sist sa hon med en liten ynklig bönfallande röst:
”Nä, gör inte det, va? Det…det tycker jag då inte!”
”Nå, så kom ut då”, sa spöket. ”Annars blir det raka spåret till Frej gatan. Och sen har vi Frida i TV-burken igen så säkert som aldrig det.”
Man kunde höra fröken Bock sucka flera gånger. Till sist ropade hon:
”Du, Lillebror, lägg örat till nyckelhålet, jag vill viska nånting.”
Lillspöket i Vasastan
Lillebror gjorde som hon bad. Han la örat till nyckelhålet, och fröken Bock viskade till honom: