Efter att ha lyssnat till Henrik Vanger började han inse att året ingalunda med nödvändighet måste vara förslösat. En bok om familjen Vanger hade ett värde i sig — det var helt enkelt en bra story.
Att han skulle hitta Harriet Vangers mördare föresvävade honom inte för en sekund — om hon nu ens verkligen hade mördats och inte omkommit i någon absurd olyckshändelse eller försvunnit på annat sätt. Mikael var överens med Henrik om att sannolikheten för att en sextonårig flicka skulle ha försvunnit frivilligt och lyckats hålla sig dold för alla byråkratiska övervakningssystem i trettiosex år var obefintlig. Däremot ville Mikael inte utesluta att Harriet Vanger kunde ha rymt, kanske tagit sig till Stockholm, och att något hänt henne på vägen — droger, prostitution, överfall eller rätt och slätt en olyckshändelse.
Henrik Vanger var å andra sidan övertygad om att Harriet Vanger mördats och att någon familjemedlem var ansvarig — möjligen i samarbete med någon annan. Styrkan i hans resonemang vilade på att Harriet Vanger hade försvunnit under de dramatiska timmar då ön varit avspärrad och allas ögon riktats mot olyckan.
Erika hade haft rätt i att hans uppdrag var bortom allt sunt förnuft om avsikten var att lösa en mordgåta. Däremot började Mikael Blomkvist inse att Harriet Vangers öde hade spelat en central roll i familjen och framför allt för Henrik Vanger. Vare sig han hade rätt eller fel så var Henrik Vangers anklagelse mot sina släktingar av stor betydelse i familjehistorien. Anklagelsen hade varit öppet uttalad från hans sida i mer än trettio år, och hade präglat familjesammankomster och skapat infekterade motsättningar som bidragit till att destabilisera hela koncernen. En studie av Harriets försvinnande skulle följaktligen fylla en funktion som ett alldeles eget kapitel och till och med som en bärande tråd i familjehistorien — och källmaterial fanns i överflöd. En rimlig utgångspunkt, vare sig Harriet Vanger var hans primära uppdrag eller om han nöjde sig med att skriva en familjekrönika, var att kartlägga persongalleriet. Det var det som hans samtal med Henrik Vanger under dagen hade handlat om.
Familjen Vanger bestod av ett hundratal personer, räknat ned till kusinbarn och tremänningar åt alla håll och kanter. Släkten var så omfattande att Mikael var tvungen att skapa en databas i sin iBook. Han använde programmet NotePad(www.ibrium.se) som var en sådan där fullvärdesprodukt som två grabbar på KTH i Stockholm hade skapat och distribuerade som shareware för en spottstyver på Internet. Få program, ansåg Mikael, var mer ovärderliga för en undersökande journalist. Varje familjemedlem fick ett eget dokument i databasen.
Familjeträdet kunde med säkerhet spåras tillbaka till tidigt 1500-tal, då familjenamnet hade varit Vangeersad. Enligt Henrik Vanger var det möjligt att namnet härstammade från holländska van Geerstad; om så var fallet kunde släkten spåras ända tillbaka till 1100-talet.
I modernare tid härstammade familjen från norra Frankrike och hade kommit till Sverige med Jean Baptiste Bernadotte i början av 1800-talet. Alexandre Vangeersad hade varit militär och inte personligt bekant med kungen, men hade utmärkt sig som duglig garnisonschef och fick 1818 Hedeby gård som tack för lång och trogen tjänst. Alexandre Vangeersad hade också egna pengar och hade använt dessa för att köpa ansenliga skogsarealer i Norrland. Sonen Adrian var född i Frankrike men flyttade på sin fars anmodan till den norrländska avkroken Hedeby, långt från salongerna i Paris, för att sköta förvaltningen av gården. Han bedrev jord- och skogsbruk med nya metoder som importerades från kontinenten, och anlade den pappersmassefabrik runt vilken Hedestad vuxit fram.
Alexandres sonson hette Henrik och hade förkortat efternamnet till Vanger. Han utvecklade handel med Ryssland och skapade en liten handelsflotta med skonare som gick på Baltikum, Tyskland och stålindustrins England under mitten av 1800-talet. Henrik Vanger d.ä. diversifierade familjeföretaget och startade en blygsam gruvdrift och några av Norrlands första metallindustrier. Han efterlämnade två söner, Birger och Gottfried, och det var de som lade grunden till finansfamiljen Vanger.
”Känner du till gamla arvsregler?” hade Henrik Vanger frågat.
”Det är väl inget jag har specialiserat mig på.”
”Jag förstår dig. Jag är också förvirrad. Birger och Gottfried var enligt familjetraditionen som hund och katt — legendariska konkurrenter om makten i och inflytandet över familjeföretaget. Maktkampen blev i flera avseenden en belastning som potentiellt hotade företagets överlevnad. Av den orsaken beslutade deras far — strax innan han dog — att skapa ett system där alla medlemmar i familjen skulle få en arvslott — en andel — i företaget. Det var säkert rätt tänkt, men det ledde till en situation där vi istället för att kunna plocka in kompetent folk och tänkbara partners utifrån fick en bolagsstyrelse bestående av familjemedlemmar med någon eller några procents röstandel.”
”Den regeln gäller än i dag?”
”Just det. Om någon familjemedlem vill sälja sin andel måste det ske inom familjen. Den årliga bolagsstämman samlar i dag ett femtiotal familjemedlemmar. Martin har drygt 10 procent av aktierna; jag har 5 procent eftersom jag har sålt ut till bland annat Martin. Min bror Harald äger 7 procent, men de flesta som kommer till bolagsstämman har bara en eller en halv procent.”
”Det hade jag faktiskt inte en aning om. Det låter medeltida på något sätt.”
”Det är helt vanvettigt. Det innebär alltså att om Martin i dag ska kunna driva en policy så måste han ägna sig åt omfattande lobbyverksamhet för att tillförsäkra sig stöd från åtminstone 20-25 procent av delägarna. Det är ett lapptäcke av allianser, fraktioner och intriger.”
Henrik Vanger fortsatte:
”Gottfried Vanger dog barnlös 1901. Eller, förlåt mig, han var far till fyra döttrar, men på denna tid räknades liksom inte kvinnorna. De hade andelar, men det var männen i familjen som utgjorde ägarintresset. Det var först då kvinnlig rösträtt infördes, en bra bit in på 1900-talet, som kvinnor också fick tillträde till bolagsstämman.”
”Liberalt.”
”Var inte ironisk. Det var en annan tid. Hur som helst — Gottfrieds bror Birger Vanger fick tre söner — Johan, Fredrik och Gideon Vanger — som alla föddes i slutet av 1800-talet. Gideon Vanger kan vi räkna bort; han sålde ut sin andel och emigrerade till Amerika, där vi fortfarande har en gren av familjen. Men Johan och Fredrik Vanger förvandlade bolaget till den moderna Vangerkoncernen.”
Henrik Vanger plockade fram ett fotoalbum och visade bilder på persongalleriet medan han berättade. Foton från början av det förra seklet visade två män med kraftiga hakor och vattenkammat hår som stirrade in i kameraobjektivet utan minsta antydan till leenden.
Johan Vanger var familjens snille, han utbildade sig till ingenjör och utvecklade verkstadsindustrin med flera nya uppfinningar som han patenterade. Stål och järn blev basen i koncernen, men företaget expanderade också till andra områden, som textil. Johan Vanger dog 1956 och hade då tre döttrar — Sofia, Märit och Ingrid — som var de första kvinnor som fick automatiskt tillträde till koncernens bolagsstämma.
”Den andre brodern, Fredrik Vanger, var min far. Han var affärsmannen och industriledaren som omvandlade Johans uppfinningar till inkomster. Min pappa dog så sent som 1964. Han var aktiv i företagsledningen ända fram till sin död, även om han redan på 1950-talet överlät den dagliga ledningen på mig.
Det var precis som med generationen dessförinnan — fast tvärtom. Johan Vanger fick bara döttrar.” Henrik Vanger visade bilder av storbystade kvinnor med bredbrättade hattar och solparasoller. ”Och Fredrik — min pappa — fick bara söner. Vi blev sammanlagt fem bröder. Det var Richard, Harald, Greger, Gustav och jag.”
För att ha minsta chans att kunna hålla isär alla familjemedlemmar ritade Mikael upp ett familjeträd på några hoptejpade A4-ark. Han fetade namnen på de familjemedlemmar som hade varit närvarande på Hedeby ö vid familjemötet 1966, och därmed åtminstone teoretiskt kunde ha haft något med Harriet Vangers försvinnande att göra.
Mikael struntade i barn under tolv år — han utgick ifrån att vad som än hade hänt Harriet Vanger så måste han sätta en gräns för vad som var rimligt. Efter ett kort övervägande strök han även Henrik Vanger — om patriarken hade haft något med sin brors sondotters försvinnande att göra tillhörde hans agerande de senaste trettiosex åren det psykopatologiska fältet. Även Henrik Vangers mor, som 1966 hade befunnit sig i den aktningsvärda åldern av åttioett år, borde rimligen kunna avfärdas. Kvar fanns tjugotre familjemedlemmar som enligt Henrik Vanger borde ingå i gruppen ”misstänkta”. Sju av dessa hade sedan dess avlidit och några hade uppnått en respektingivande hög ålder.