Den äldste brodern, Richard, hade revolterat. Efter ett gräl, vars orsak aldrig hade diskuterats i familjen, hade Richard flyttat till Uppsala för att studera. Där hade han inlett den nazistiska karriär som Henrik Vanger redan berättat för Mikael om, och som så småningom skulle föra honom till skyttegravarna i finska vinterkriget.
Vad den gamle inte tidigare berättat var att ytterligare två av bröderna hade gjort snarlika karriärer.
Både Harald och Greger Vanger hade 1930 följt sin storebror i fotspåren till Uppsala. Harald och Greger hade stått varandra nära, men Henrik Vanger var osäker på i vilken utsträckning de också hade umgåtts med Richard. Helt klart var att bröderna anslöt sig till Per Engdahls fasciströrelse Det Nya Sverige. Harald Vanger hade därefter lojalt följt Per Engdahl genom åren, först till Sveriges Nationella Förbund, därefter till Svensk Opposition och slutligen in i Nysvenska Rörelsen, då den grundades efter krigsslutet. Han förblev medlem fram till Per Engdahls död på 1990-talet och var under perioder en av den övervintrade svenska fascismens viktigaste ekonomiska bidragsgivare.
Harald Vanger hade studerat medicin i Uppsala och hamnade nästan omedelbart i kretsar som vurmade för rashygien och rasbiologi. Under en period arbetade han vid Svenska Rasbiologiska Institutet och blev som läkare en framträdande aktör i kampanjen för sterilisering av oönskade befolkningselement.
Citat, Henrik Vanger, band 2, 02950:
Harald gick längre än så. 1937 var han medförfattare — under pseudonym, gudskelov — till en bok med titeln Folkens Nya Europa. Det här fick jag veta först på 1970-talet. Jag har en kopia som du kan få läsa. Det är förmodligen en av de vidrigaste böcker som utkommit på svenska språket. Harald argumenterade inte enbart för sterilisering utan även för eutanasi — aktiv dödshjälp till människor som störde hans estetiska smak och inte passade in i hans bild av den perfekta svenska folkstammen. Han pläderade alltså för massmord i en text som var författad på oklanderlig akademisk prosa och innehöll alla nödvändiga medicinska argument. Ta bort de handikappade. Låt inte samebefolkningen breda ut sig; där finns ett mongoliskt inflytande. Psykiskt sjuka kommer att uppleva döden som en befrielse, eller hur? Lösaktiga kvinnor, tattare, zigenare och judar — du kan själv föreställa dig. I min brors fantasier hade Auschwitz kunnat vara beläget i Dalarna.
Greger Vanger blev efter kriget adjunkt och så småningom rektor för gymnasieskolan i Hedestad. Henrik hade trott att han varit partilös sedan kriget och hade övergett nazismen. Han dog 1974 och först när Henrik gick igenom hans kvarlåtenskap fick han genom dennes korrespondens veta att hans bror på 1950-talet hade anslutit sig till den politiskt betydelselösa men komplett stolliga sekten Nordiska Rikspartiet, NRP. Han hade förblivit medlem fram till sin död.
Citat, Henrik Vanger, band 2, 04167: ” Tre av mina bröder var följaktligen politiskt sinnessjuka. Hur sjuka var de i andra avseenden?”
Den ende av bröderna som fann ett visst mått av nåd inför Henrik Vangers ögon var den sjuklige Gustav, som alltså avled i en lungsjukdom 1955. Gustav hade varit ointresserad av politik och framstod närmast som en världsfrånvänd konstnärssjäl, inte det minsta intresserad av affärer eller av att arbeta inom Vangerkoncernen. Mikael frågade Henrik Vanger:
”Nu lever bara du och Harald. Varför flyttade han tillbaka till Hedeby?”
”Han flyttade hem 1979, strax innan han skulle fylla 70. Han äger huset.”
”Det måste kännas konstigt att leva så nära en bror som man hatar.”
Henrik Vanger tittade förvånat på Mikael.
”Du har missförstått mig. Jag hatar inte min bror. Jag känner möjligen medlidande för honom. Han är en komplett idiot och det är han som hatar mig.”
”Han hatar dig?”
”Exakt. Jag tror att det var därför han flyttade tillbaka. För att kunna tillbringa sina sista år med att hata mig på nära håll.”
”Varför hatar han dig?”
”Därför att jag gifte mig.”
”Det där tror jag att du måste förklara.”
Henrik Vanger hade tidigt förlorat kontakten med sina äldre bröder. Han var den ende i brödraskaran som visade någon fallenhet för affärer — hans fars sista hopp. Han var ointresserad av politik och undvek Uppsala, istället valde han att studera ekonomi i Stockholm. Sedan han fyllt arton år hade han tillbringat varje lov och sommaruppehåll som praktikant på något av Vangerkoncernens många kontor eller i någon av dess företagsstyrelser. Han fick lära sig familjeföretagets alla irrgångar.
Den 10 juni 1941 — mitt under brinnande världskrig — skickades Henrik till Tyskland på ett sex veckors besök vid Vangerkoncernens handelskontor i Hamburg. Han var då bara tjugo år och hade Vangerföretagens tyske agent, en åldrande företagsveteran vid namn Hermann Lobach, som förkläde och mentor.
”Jag vill inte trötta ut dig med alla detaljer, men då jag åkte var Hitler och Stalin fortfarande goda vänner och någon östfront fanns inte. Alla trodde ännu att Hitler var oövervinnelig. Det fanns en känsla av… optimism och desperation, tror jag är de rätta orden. Mer än ett halvsekel senare är det fortfarande svårt att ge ord åt stämningarna. Missförstå mig inte — jag var aldrig någonsin nazist och Hitler framstod i mina ögon som en löjlig operettfigur. Men det var svårt att inte smittas av den framtidsoptimism som rådde bland vanliga människor i Hamburg. Trots att kriget kröp allt närmare, och flera bombräder ägde rum mot Hamburg under den tid jag var där, verkade människorna mest anse att det var ett tillfälligt irritationsmoment — att det snart skulle bli fred och att Hitler skulle upprätta sitt Neuropa,det nya Europa. Folk ville tro att Hitler var Gud. Så lät det ju i propagandan.”
Henrik Vanger slog upp ett av sina många fotoalbum.
”Det här är Hermann Lobach. Han försvann 1944, omkom förmodligen i någon bombräd och begravdes. Vi fick aldrig veta hans öde. Under mina veckor i Hamburg kom jag att stå honom nära. Jag var inneboende hos honom och hans familj i en förnäm våning i Hamburgs kvarter för de välbeställda. Vi umgicks dagligen. Han var lika lite nazist som jag, men han var medlem i nazistpartiet av bekvämlighet. Medlemskortet öppnade dörrar och underlättade hans möjligheter att göra affärer för Vangerkoncernens räkning — och affärer var precis vad vi gjorde. Vi byggde godsvagnar till deras tåg — jag har alltid undrat om någon av vagnarna gick med destination Polen. Vi sålde tyg till deras uniformer och rör till deras radioapparater — fast officiellt visste vi ju inte vad de använde varorna till. Och Hermann Lobach visste hur man rodde ett kontrakt i hamn, han var underhållande och gemytlig. Den perfekte nazisten. Efter hand började jag inse att han också var en man som desperat försökte dölja en hemlighet.
Natten till den 22 juni 1941 knackade plötsligt Hermann Lobach på dörren till mitt sovrum och väckte mig. Mitt rum låg granne med hans frus sovrum och han tecknade till mig att vara tyst och klä på mig och följa med honom. Vi gick en trappa ned och satte oss i en röksalong. Det var uppenbart att Lobach hade varit vaken hela natten. Han hade radion på och jag förstod att något dramatiskt hade hänt. Operation Barbarossa hade inletts. Tyskland hade gått till anfall mot Sovjetunionen under midsommarhelgen.”
Henrik Vanger gjorde en uppgiven gest med handen.
”Hermann Lobach ställde fram två glas och hällde upp rejäla snapsar åt oss. Han var märkbart skakad. När jag frågade honom vad detta innebar svarade han med klarsyn att det innebar slutet för Tyskland och nazismen. Jag trodde honom bara halvt om halvt — Hitler syntes ju omöjlig att besegra — men Lobach skålade med mig för Tysklands undergång. Sedan tog han itu med det praktiska.”