Mikael nickade som tecken på att han fortfarande följde med i historien.
”För det första hade han ingen möjlighet att kontakta min far för instruktioner, men han hade på eget bevåg beslutat att avbryta min vistelse i Tyskland och skicka hem mig så snart det gick. För det andra ville han be mig göra något för honom.”
Henrik Vanger pekade på ett gulnat och kantstött porträtt av en mörkhårig kvinna i halvprofil.
”Hermann Lobach var gift sedan fyrtio år, men år 1919 hade han träffat en rasande vacker och hälften så gammal kvinna som han blev dödligt förälskad i. Hon var en enkel och fattig sömmerska. Lobach uppvaktade henne och som så många andra välbeställda män hade han råd att installera henne i en lägenhet på bekvämt avstånd från sitt kontor. Hon blev hans älskarinna. 1921 födde hon honom en dotter som döptes till Edith.”
”Rik äldre man, ung fattig kvinna och ett kärleksbarn — det kan inte ha varit särskilt mycket till skandal ens på 1940-talet”, kommenterade Mikael.
”Helt riktigt. Om det inte hade varit för en sak. Kvinnan var judinna och Lobach var följaktligen far till en judisk dotter mitt inne i Nazityskland. Han var i praktiken en rasförrädare.”
”Ah — det förändrar onekligen situationen. Vad hände?”
”Ediths mor greps 1939. Hon försvann och vi kan bara anta vad som blev hennes öde. Det var välkänt att hon hade en dotter som ännu inte noterats på någon transportlista, och som nu eftersöktes av den avdelning inom Gestapo som hade till uppgift att spåra flyende judar. Sommaren 1941, samma vecka som jag anlände till Hamburg, hade Ediths mor sammankopplats med Hermann Lobach och han hade kallats till förhör. Han hade erkänt förhållandet och faderskapet, men uppgav att han inte hade en aning om var hans dotter befann sig och att han inte hade haft någon kontakt med henne på tio år.”
”Och var befann sig dottern?”
”Jag hade träffat henne varje dag i Lobachs bostad. En söt och tyst tjugoårig flicka som städade mitt rum och hjälpte till att servera kvällsmaten. 1937 hade förföljelserna mot judar pågått i flera år och Ediths mor hade bönfallit Lobach om hjälp. Och han hade hjälpt till — Lobach älskade sitt oäkta barn lika mycket som sina officiella barn. Han hade gömt henne på det mest osannolika ställe han kunde tänka sig — mitt framför näsan på alla. Han hade ordnat falska papper och anställt henne som hushållerska.”
”Kände hans fru till vem hon var?”
”Nej, hon hade ingen aning om arrangemanget.”
”Vad hände?”
”Det hade fungerat i fyra år, men nu kände Lobach snaran dras åt. Det var bara en tidsfråga innan Gestapo skulle knacka på dörren. Allt detta berättade han alltså för mig en natt bara ett par veckor innan jag skulle återvända till Sverige. Sedan hämtade han upp sin dotter och presenterade oss. Hon var mycket blyg och vågade inte ens möta min blick. Lobach bönföll mig om att rädda hennes liv.”
”Hur?”
”Han hade arrangerat det hela. Enligt planerna skulle jag stanna ytterligare tre veckor och därefter åka nattåg till Köpenhamn och ta båten över sundet — en relativt ofarlig resa även i krigstid. Två dagar efter vårt samtal skulle dock ett lastfartyg som ägdes av Vangerkoncernen lämna Hamburg med destination Sverige. Lobach ville skicka mig med fartyget istället, utan dröjsmål ut ur Tyskland. Ändringen i resplanerna måste godkännas av säkerhetstjänsten; det var byråkratiskt men inget problem. Men Lobach ville ha mig ombord på fartyget.
”Tillsammans med Edith, förmodar jag.”
”Edith smugglades ombord gömd i en av trehundra lårar med maskinvaror. Min uppgift var att skydda henne om hon skulle bli upptäckt medan vi fortfarande fanns på tyskt territorialvatten och hindra kaptenen ombord från att göra något dumt. Annars skulle jag vänta till dess att vi befann oss en bra bit från Tyskland innan jag släppte upp henne.”
”Okej.”
”Det lät enkelt men blev en mardrömsresa. Kaptenen ombord hette Oskar Granath, och han var allt annat än förtjust i att plötsligt ha ansvar för en snorkig arvtagare till hans arbetsgivare. Vi lämnade Hamburg vid niotiden en kväll i slutet av juni. Vi var precis på väg ut ur den inre hamnen då flyglarmet började tjuta. En engelsk bombräd — den kraftigaste jag upplevt, och hamnen var förstås ett prioriterat område. Jag överdriver inte när jag säger att jag nästan pissade i byxorna när krevader började slå upp i närheten. Men på något sätt klarade vi oss och efter motorhaveri och en eländigt stormig natt i minfyllda vatten anlöpte vi Karlskrona nästa eftermiddag. Nu tänker du fråga vad som hände med flickan.”
”Jag tror att jag redan vet.”
”Min far blev förstås rasande. Jag hade riskerat allt genom mitt idiotiska tilltag. Och flickan kunde deporteras när som helst — tänk på att det var 1941. Men vid det laget var jag redan lika dödligt kär i henne som Lobach hade varit i hennes mor. Jag friade och gav min far ett ultimatum — antingen accepterade han äktenskapet eller så fick han se sig om efter en ny påläggskalv i familjeföretaget. Han vek sig.
”Men hon dog?”
”Ja, på tok för ung. Redan 1958. Vi fick drygt sexton år tillsammans. Hon hade ett medfött hjärtfel. Och det visade sig att jag var steril — vi fick aldrig några barn. Och det är därför min bror hatar mig.”
”Därför att du gifte dig med henne.”
”Därför att jag — för att använda hans terminologi — gifte mig med en smutsig judehora. För honom var det ett förräderi mot rasen, folkstammen, moralen och precis allt han själv stod för.”
”Han är ju galen.”
”Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.”
KAPITEL 10: Torsdag 9 januari — Fredag 31 januari
Enligt Hedestads-Kuriren var Mikaels första månad i obygden den kallaste i mannaminne, eller (vilket Henrik Vanger upplyste honom om) åtminstone sedan krigsvintern 1942. Han var benägen att ta uppgiften för sann. Redan efter en vecka i Hedeby hade han lärt sig allt om långkalsonger, raggsockor och dubbla undertröjor.
Han upplevde några fruktansvärda dygn i mitten av januari då kylan kröp ned till ofattbara minus 37 grader. Något liknande hade han aldrig upplevt, inte ens under det år han tillbringat i Kiruna under sin värnplikt. En morgon hade vattenledningen frusit. Gunnar Nilsson hade försett honom med två stora plastdunkar så att han kunde laga mat och tvätta sig, men kylan hade varit paralyserande. På insidan av fönstren hade isblommor bildats och hur mycket han än eldade i vedspisen kände han sig ständigt nedkyld. Han tillbringade en lång stund varje dag med att klyva ved i skjulet bakom stugan.
Stundtals var han gråtfärdig och funderade på att ta en taxi in till staden och sätta sig på första bästa tåg söderut. Istället satte han på sig en extra tröja och svepte in sig i en filt där han satt vid köksbordet och drack kaffe och läste gamla polisprotokoll.
Sedan vände det och temperaturen gick upp till behagliga minus 10 grader.
Mikael hade börjat lära känna människor i Hedeby. Martin Vanger höll sitt löfte och bjöd på en egenhändigt tillagad middag — älgstek med italienskt rödvin. Industriledaren var ogift men umgicks med en Eva Hassel, som gjorde dem sällskap vid middagen. Eva Hassel var en varm och sällskapligt underhållande kvinna, Mikael fann henne utomordentligt attraktiv. Hon var tandläkare och bosatt inne i Hedestad men tillbringade helgerna hos Martin Vanger. Mikael fick efter hand veta att de hade känt varandra i många år, men att de hade börjat umgås först på gamla dar och inte hade sett någon anledning att gifta sig.
”Hon är faktiskt min tandläkare”, skrattade Martin Vanger.
”Och att bli ingift i den här tokiga släkten är inte riktigt min grej”, sa Eva Hassel och klappade Martin Vanger kärvänligt på knäet.
Martin Vangers villa var en arkitektritad ungkarlsdröm med möbler i svart, vitt och krom. Möblemanget var påkostat designergods som skulle ha fascinerat finsmakaren Christer Malm. Köket innehöll utrustning för en yrkeskock. I vardagsrummet fanns en vinylstereo av yppersta klass och en formidabel samling jazz från Tommy Dorsey till John Coltrane. Martin Vanger hade pengar och hans hem var påkostat och funktionellt, men också ganska opersonligt. Mikael noterade att tavlorna på väggarna var enkla reproduktioner och posters som man kunde hitta på Ikea — vackert men inte särskilt skrytsamt. Bokhyllorna, åtminstone i den del av huset som Mikael kunde se, var glest fyllda med Nationalencyklopedin och några souvenirböcker av det slag folk ger bort i julklapp i brist på bättre idéer. Sammantaget kunde Mikael bara spåra två personliga intressen i Martin Vangers liv: musik och matlagning. Det förstnämnda intresset visade sig i uppskattningsvis tretusen LP-skivor. Det sistnämnda avlästes av att Martin Vanger rundade ut ovanför livremmen.