Personen Martin Vanger var en besynnerlig blandning av enfald, skärpa och älskvärdhet. Det fordrades ingen större analytisk förmåga för att dra slutsatsen att industriledaren var en människa som hade problem. Medan de lyssnade på Night in Tunisiakom konversationen till stor del att handla om Vangerkoncernen, och Martin Vanger gjorde ingen hemlighet av att han slogs för sin industris överlevnad. Ämnesvalet förbryllade Mikael; Martin Vanger var inte omedveten om att han hade en ytligt bekant ekonomijournalist som middagsgäst, men diskuterade ändå sitt företags interna problem så öppenhjärtigt att det framstod som vårdslöst. Uppenbarligen utgick han från att Mikael var en i familjen, eftersom han arbetade åt Henrik Vanger, och i likhet med den forne vd:n ansåg han att familjen bara hade sig själv att skylla för den situation företaget befann sig i. Däremot saknades den gamles bitterhet och oförsonliga förakt för släkten. Martin Vanger tycktes närmast vara märkligt road av familjens obotliga dårskap. Eva Hassel nickade men gjorde inga kommentarer. De hade uppenbarligen avhandlat frågan tidigare.
Martin Vanger var införstådd med att Mikael hade anlitats för att skriva en familjekrönika och frågade hur arbetet fortskred. Mikael svarade leende att han hade svårt att ens lära sig namnen på alla släktingar, men bad att få återkomma och göra en intervju när det passade. Vid flera tillfällen övervägde han att leda in samtalet på den gamles besatthet av Harriet Vangers försvinnande. Han antog att Henrik Vanger vid åtskilliga tillfällen hade plågat Harriets bror med sina teorier, och han antog också att Martin måste vara på det klara med att om Mikael skulle skriva en familjekrönika så skulle han knappast kunna undgå att lägga märke till att en familjemedlem var spårlöst försvunnen. Men Martin visade inga tecken på att ta upp ämnet och Mikael lät det bero. Tids nog skulle de få orsak att diskutera Harriet.
De bröt upp, efter flera omgångar vodka, vid tvåtiden på morgonen. Mikael var rejält berusad då han halkade de trehundra meterna hem till sig. På det hela taget hade det varit en angenäm kväll.
En eftermiddag under Mikaels andra vecka i Hedeby knackade det på dörren till hans stuga. Mikael lade ifrån sig den pärm från polisutredningen som han just slagit upp — den sjätte i ordningen — och stängde dörren till arbetsrummet innan han öppnade ytterdörren för en rejält påpälsad blond kvinna i femtioårsåldern.
”Hej. Jag tänkte bara hälsa. Jag heter Cecilia Vanger.”
De skakade hand och Mikael plockade fram kaffekoppar. Cecilia Vanger, dotter till nazisten Harald Vanger, framstod som en öppen och i många avseenden intagande kvinna. Mikael drog sig till minnes att Henrik Vanger hade talat om henne i uppskattande ordalag och nämnt att hon inte umgicks med sin far, men var bosatt granne med honom. De småpratade en stund innan hon kom in på sitt ärende.
”Jag har förstått att du ska skriva en bok om familjen. Jag är inte säker på att jag tycker om den tanken”, sa hon. ”Jag ville åtminstone se vad du är för figur.”
”Tja, Henrik Vanger har anlitat mig. Det är hans story, så att säga.”
”Och den gode Henrik är inte helt neutral när det gäller attityden till familjen.”
Mikael granskade henne, osäker på vad hon egentligen ville ha sagt.
”Du motsätter dig en bok om familjen Vanger?”
”Det sa jag inte. Och vad jag tycker spelar nog ingen roll. Men jag tror att du kanske redan nu har förstått att det inte alltid varit så lätt att vara medlem av den här familjen.”
Mikael hade ingen aning om vad Henrik hade sagt och hur mycket Cecilia kände till om hans uppdrag. Han slog ut med händerna.
”Jag är kontrakterad av Henrik Vanger för att skriva en familjekrönika. Henrik har färgstarka åsikter om flera medlemmar i familjen, men jag kommer nog att hålla mig till sådant som kan dokumenteras.”
Cecilia Vanger log utan värme.
”Det jag vill veta är om jag måste gå i exil och emigrera när boken lanseras?”
”Det tror jag inte”, svarade Mikael. ”Folk kan se skillnad på person och person.”
”Som min far, till exempel.”
”Din far nazisten?” frågade Mikael. Cecilia Vanger himlade med ögonen.
”Min far är tokig. Jag träffar honom bara någon gång per år trots att vi bor vägg i vägg.”
”Varför vill du inte träffa honom?”
”Vänta nu innan du rusar iväg och ställer en massa frågor — tänker du citera det jag säger? Eller kan jag föra ett normalt samtal med dig utan att behöva frukta att bli uthängd som en idiot?”
Mikael tvekade en stund, osäker på hur han skulle formulera sig.
”Jag har i uppdrag att skriva en bok som börjar då Alexandre Vangeersad landstiger med Bernadotte och som slutar i dag. Den kommer att handla om företagsimperiet under många decennier, men naturligtvis också om varför imperiet rasar och de motsättningar som finns i familjen. I den berättelsen är det omöjligt att undvika att skit flyter upp till ytan. Men det betyder inte att jag kommer att svartmåla eller ge en nidbild av familjen. Jag har till exempel träffat Martin Vanger, som jag upplever som en sympatisk människa och som jag kommer att beskriva som en sådan.”
Cecilia Vanger svarade inte.
”Det jag känner till om dig är att du är lärare…”
”Det är faktiskt värre än så, jag är rektor på Hedestads gymnasium.”
”Förlåt. Jag vet att Henrik Vanger tycker om dig, att du är gift men separerad… och det är väl ungefär allt. Du kan visst prata med mig utan att behöva frukta att bli citerad eller uthängd. Däremot kommer jag säkert att knacka på hos dig någon dag och be att få fråga om någon specifik händelse som du kanske kan kasta ljus över. Då är det en intervju och du kan välja om du vill svara eller inte. Men jag kommer att göra klart för dig när jag ställer en sådan fråga.”
”Så jag kan prata med dig… off the record, som ni brukar säga.”
”Jo visst.”
”Och det här är off the record?”
”Du är en granne som kommit för att hälsa på och dricka en kopp kaffe, ingenting annat.”
”Okej. Då får jag fråga dig en sak?”
”Var så god.”
”Hur mycket av den här boken kommer att handla om Harriet Vanger?”
Mikael bet sig i underläppen och tvekade. Han anslog en lättsam ton.
”Ärligt talat, det har jag inte en aning om. Det är klart att det mycket väl kan bli ett kapitel — det är ju onekligen en dramatisk händelse, som påverkat åtminstone Henrik Vanger.”
”Men du är inte här för att undersöka hennes försvinnande?”
”Vad får dig att tro det?”
”Tja, det faktum att Gunnar Nilsson släpade över fyra flyttkartonger hit. Det borde motsvara Henriks samling av privatspaningar genom åren. Och när jag sneglade in i Harriets gamla rum där Henrik brukar förvara samlingen så var den borta.”
Cecilia Vanger var inte dum.
”Det där får du faktiskt diskutera med Henrik Vanger och inte med mig”, svarade Mikael. ”Men visst — Henrik har pratat en hel del om Harriets försvinnande och jag tycker att det är intressant att läsa materialet.”
Cecilia Vanger log ytterligare ett glädjelöst leende.
”Ibland undrar jag vem som är galnast — min pappa eller min farbror. Jag måste ha diskuterat Harriets försvinnande med honom tusen gånger.”
”Vad tror du hände med henne?”
”Är det där en intervjufråga?”
”Nej”, skrattade Mikael. ”Det är en fråga av nyfikenhet.”