”Ja, jag är inte ursprungligen från Hedestad. Jag hade tjänst där mellan 1963 och 1968. Därefter blev jag kommissarie och flyttade till Gävlepolisen för återstoden av min karriär. Men även i Gävle fortsatte jag att rota i Harriets försvinnande.”
”Henrik Vanger låg på, kan jag tänka mig.”
”Jo visst. Men det var inte därför. Gåtan Harriet fascinerar mig än i dag. Jag menar… se det så här, varje polis har sitt eget olösta mysterium. Jag minns från min tid i Hedestad hur äldre kollegor pratade om fallet Rebecka i kafferummet. Det var särskilt en polisman som hette Torstensson — han är död sedan många år — som år efter år gick tillbaka till just det fallet. På fritiden och på semestrarna. När det var stiltje hos det lokala buset brukade han plocka fram pärmarna och fundera.”
”Det var också en försvunnen flicka?”
Kommissarie Morell såg häpen ut en sekund. Sedan log han då han insåg att Mikael sökte någon sorts koppling.
”Nej, jag tog inte upp det av det skälet. Jag talar om polismannens själ. Fallet Rebecka var något som hände innan Harriet Vanger ens var född och det är preskriberat sedan länge. Någon gång på 1940-talet blev en kvinna i Hedestad överfallen, våldtagen och mördad. Det är inget ovanligt. Varje polis måste någon gång i sin karriär utreda den sortens händelse, men det jag menar är att det finns fall som biter sig fast och kryper under skinnet på utredarna. Den här flickan mördades på det mest brutala sätt. Mördaren hade bundit henne och stuckit in hennes huvud på de falnande kolen i en öppen eldstad. Jag vet inte hur lång tid det tog för den stackars flickan att dö och vilka plågor hon upplevde.”
”Fy fan.”
”Precis. Det var så ondskefullt. Stackars Torstensson var förste utredare på plats när hon hittades och mordet förblev olöst, trots att experthjälp från Stockholm kallades in. Han kunde aldrig någonsin släppa fallet.”
”Jag förstår.”
”Mitt Rebeckafall är alltså Harriet. I hennes fall vet vi inte ens hur hon dog. Tekniskt sett kan vi ju inte ens bevisa att ett mord har ägt rum. Men jag har aldrig kunnat släppa det.”
Han funderade en stund.
”Att vara mordutredare kan vara världens ensammaste yrke. Offrets vänner är upprörda och förtvivlade, men förr eller senare — efter några veckor eller månader — återgår livet till vardagen igen. För de närmaste i familjen tar det längre tid, men även de kommer över sorgen och förtvivlan. Livet går vidare. Men de olösta morden gnager. Till sist finns det bara en person kvar som tänker på offret och försöker ge offret rättvisa — den polisman som blir kvar med utredningen.”
ytterligare tre personer i den Vangerska familjen bodde på Hedebyön. Alexander Vanger, född 1946 och son till tredjebrodern Greger, bodde i ett renoverat trähus från tidigt 1900-tal. Av Henrik fick Mikael veta att Alexander Vanger för närvarande befann sig i Västindien, där han ägnade sig åt sin favoritsysselsättning — att segla och fördriva tiden utan att göra ett skapandes grand. Henriks sågning av brorsonen var så tvär att Mikael drog slutsatsen att Alexander Vanger hade varit föremål för vissa kontroverser. Han nöjde sig med att konstatera att Alexander hade varit tjugo år då Harriet Vanger försvann, och att han tillhörde kretsen av familjemedlemmar som befunnit sig på plats.
Tillsammans med Alexander bodde hans mor Gerda, åttio år gammal och änka efter Greger Vanger. Mikael såg aldrig till henne; hon var sjuklig och huvudsakligen sängliggande.
Den tredje familjemedlemmen var naturligtvis Harald Vanger. Under den första månaden hade Mikael inte lyckats få ens en skymt av den gamle rasbiologen. Harald Vangers hus, som var Mikaels närmaste grannbyggnad, stod dyster och till synes olycksbådande med mörkläggningsgardiner över fönstren. Vid flera tillfällen hade Mikael tyckt sig ana en krusning i gardinerna när han passerat, och vid ett tillfälle då han skulle gå och lägga sig sent en natt hade han plötsligt upptäckt ett ljussken från ett rum på övervåningen. Det hade varit en glipa i en gardin. I över tjugo minuter hade han fascinerad stått i mörkret vid sitt eget köksfönster och betraktat ljuset innan han struntade i alltsammans och huttrande gick till sängs. På morgonen var gardinen åter på plats.
Harald Vanger tycktes vara ett osynligt men ständigt närvarande andeväsen som präglade en del av livet i byn genom sin frånvaro. I Mikaels fantasi antog Harald Vanger allt mer formen av en ondskefull Gollum som spionerade på omgivningen bakom gardinerna och ägnade sig åt mystiska ting i sin tillbommade håla.
Harald Vanger fick besök en gång om dagen av hemtjänsten, en äldre kvinna från andra sidan bron som pulsade med matkassar genom snödrivorna till hans dörr eftersom han vägrade låta skotta gårdsuppfarten. ”Gårdskarln” Gunnar Nilsson skakade på huvudet när Mikael frågade honom. Han förklarade att han hade erbjudit sig att skotta, men att Harald Vanger uppenbarligen inte ville att någon människa skulle sätta sin fot på hans tomt. En enda gång, första vintern då Harald Vanger återvänt till Hedebyön, hade Gunnar Nilsson automatiskt kört upp traktorn för att röja snö på gårdsplanen, precis som han gjorde på alla gårdsuppfarter. Tilltaget hade resulterat i att Harald Vanger kommit utrusande och gormat till dess att Nilsson avlägsnat sig.
Dessvärre kunde Gunnar Nilsson inte skotta Mikaels gårdsplan eftersom grinden var för smal för traktorn. Där var det fortfarande snöskovel och handkraft som gällde.
I mitten av januari gav Mikael Blomkvist sin advokat i uppdrag att utröna när han skulle avtjäna sina tre månader i fängelse. Han var angelägen om att få saken avklarad så fort som möjligt. Att komma in i fängelse visade sig vara enklare än vad han hade föreställt sig. Efter någon veckas dividerande beslutades att Mikael den 17 mars skulle inställa sig på Rullåkersanstalten utanför Östersund, en öppen anstalt för mindre kriminellt belastade. Mikaels advokat meddelade också att strafftiden med stor sannolikhet skulle kortas en aning.
”Fint”, sa Mikael utan någon större entusiasm.
Han satt vid köksbordet och smekte den brunspräckliga katten, som tagit för vana att dyka upp med några dagars mellanrum och tillbringa natten hos Mikael. Av Helen Nilsson tvärs över vägen hade han fått veta att katten kallades Tjorven och inte tillhörde någon särskild, utan brukade gå rundor i husen.
Mikael träffade sin uppdragsgivare nästan varje eftermiddag. Ibland blev det ett kort samtal, ibland satt de i timmar och diskuterade Harriet Vangers försvinnande och alla möjliga detaljer i Henrik Vangers privatutredning.
Inte sällan bestod samtalen i att Mikael formulerade en teori som Henrik Vanger sköt i sank. Mikael försökte hålla distans till sitt uppdrag, men kände samtidigt att det fanns ögonblick då han själv var ohjälpligt fascinerad av den pusselgåta som Harriets försvinnande utgjorde.
Mikael hade försäkrat Erika om att han också skulle formulera en strategi för att kunna ta upp kampen med Hans-Erik Wennerström, men efter en månad i Hedestad hade han inte ens öppnat de gamla pärmar vars innehåll hade fört honom till tingsrätten. Tvärtom — han sköt hela problemet ifrån sig. Varje gång han började fundera på Wennerström och sin egen situation föll han ned i djupaste missmod och orkeslöshet. I ögonblick av klarsyn undrade han om han höll på att bli lika stollig som den gamle. Hans yrkesmässiga karriär hade rasat som ett korthus och hans reaktion var att gömma sig i en liten by på landet där han jagade spöken. Dessutom saknade han Erika.
Henrik Vanger betraktade sin medspanare med reserverad oro. Han anade att Mikael Blomkvist inte alltid befann sig helt i balans. I slutet av januari fattade den gamle ett beslut som överraskade honom själv. Han lyfte telefonluren och ringde till Stockholm. Samtalet kom att vara i tjugo minuter och handlade till stor del om Mikael Blomkvist.
Det hade tagit nästan en månad för Erikas ilska att lägga sig. Klockan halv tio en av de sista kvällarna i januari ringde hon.
”Du tänker verkligen stanna kvar däruppe”, löd hennes inledande hälsning. Samtalet kom så överraskande att Mikael först inte kom sig för att replikera. Sedan log han och svepte filten tätare omkring sig.
”Hej Ricky. Du borde prova på själv.”