Hon kunde prata med Plague, som var en någorlunda fast punkt i hennes tillvaro. Men han var definitivt inte en vän och han var den absolut siste som skulle kunna bidra till att lösa hennes problem. Det var inte ett alternativ.
Lisbeth Salanders sexliv var inte fullt så blygsamt som hon hade gett sken av inför advokat Bjurman. Däremot hade sex alltid (eller i varje fall ganska ofta) skett på hennes villkor och initiativ. Hon hade noga räknat haft ett femtiotal partners sedan femtonårsåldern. Det kunde översättas med ungefär fem partners per år, vilket var okej för en singeltjej som med åren kommit att betrakta sex som ett nöjsamt tidsfördriv.
De allra flesta av dessa tillfälliga partners hade hon dock haft under en dryg tvåårsperiod. Det hade varit under de tumultartade år i slutet av tonåren då hon borde ha blivit myndig. Det fanns en tid då Lisbeth Salander hade stått vid ett vägskäl och inte riktigt haft kontroll över sitt liv, och då hennes framtid hade kunnat anta formen av ytterligare en serie journalanteckningar om droger, alkohol och omhändertaganden på olika vårdanstalter. Sedan hon fyllt tjugo och börjat arbeta på Milton Security hade hon lugnat sig väsentligt och — ansåg hon själv — fått grepp om sitt liv.
Hon kände inte längre ett behov av att vara någon till lags som bjudit henne på tre öl på krogen, och hon kände sig inte det minsta självförverkligad genom att gå hem tillsammans med ett fyllo som hon knappt visste namnet på. Det senaste året hade hon haft en enda regelbunden sexpartner och kunde knappast beskrivas som promiskuös, vilket hennes journalanteckningar från de sena tonåren antydde.
Sex hade därutöver oftast handlat om någon i det löst sammansatta kompisgäng där hon själv egentligen inte var medlem, men där hon accepterades därför att hon hade lärt känna Cilla Norén. Hon hade träffat Cilla i slutet av tonåren då hon på Holger Palmgrens enträgna insisterande hade försökt komplettera missade betyg från grundskolan på Komvux. Cilla hade haft plommonrött hår med svarta slingor, svarta skinnbyxor, en ring i näsan och lika många nitar i bältet som Lisbeth själv. De hade blängt misstänksamt på varandra under första lektionen.
Av någon anledning som Lisbeth inte riktigt förstod hade de börjat umgås med varandra. Lisbeth var inte den enklaste människa att bli kompis med och särskilt inte under de åren, men Cilla hade ignorerat hennes tystnad och dragit med henne på krogen. Genom henne hade Lisbeth blivit medlem i Evil Fingers, som ursprungligen hade varit ett förortsband bestående av fyra tonåriga tjejer i Enskede som gillade hårdrock, och som tio år senare var ett större kompisgäng som träffades på Kvarnen på tisdagskvällar för att snacka skit om grabbar, diskutera feminism, pentagram, musik och politik och dricka stora mängder mellanöl. De gjorde också skäl för namnet.
Salander befann sig i utkanten av gänget och bidrog sällan till pratet, men hon accepterades som den hon var och kunde komma och gå som hon ville och sitta tyst med sin öl hela kvällen. Hon blev också hembjuden till dem på födelsedagsfester och julglögg och sådant, även om hon oftast uteblev.
Under de fem år hon umgåtts med Evil Fingers hade tjejerna förändrats. Hårfärgerna hade blivit mer normala och kläderna kom allt oftare från H M än från Myrorna. De studerade eller jobbade och en av tjejerna hade blivit mamma. Lisbeth kände det som om hon var den enda som inte hade förändrats ett dugg, vilket också kunde tolkas som att hon stod och stampade på samma fläck.
Men de hade fortfarande roligt när de träffades. Om det fanns en plats där hon kände någon form av gruppgemenskap så var det i sällskap med Evil Fingers, och i förlängningen också med de grabbar som utgjorde tjejgruppens bekantskapskrets.
Evil Fingersskulle lyssna. De skulle också ställa upp för henne. Men de hade ingen aning om att Lisbeth Salander hade ett tingsrättsbeslut på att hon var juridiskt otillräknelig. Hon ville inte att också de skulle börja titta snett på henne. Det var inte ett alternativ.
I övrigt hade hon inte en enda skolkamrat från det förflutna i sin adressbok. Hon saknade alla former av nätverk eller stödstrumpor eller politiska kontakter. Så vem skulle hon vända sig till för att berätta om sina problem med advokat Nils Bjurman?
Möjligen en. Hon övervägde länge och väl om hon skulle anförtro sig åt Dragan Armanskij; att knacka på hos honom och förklara sin belägenhet. Han hade sagt åt henne att om hon behövde hjälp med något skulle hon inte tveka att vända sig till honom. Hon var övertygad om att han menat allvar.
Också Armanskij hade tafsat på henne en gång, men det hade varit ett vänligt tafsande, utan onda avsikter och inte någon maktdemonstration. Men att be honom om hjälp bar henne emot. Han var hennes chef och det skulle sätta henne i skuld till honom. Lisbeth Salander lekte med tanken på hur hennes liv skulle gestalta sig om Armanskij istället för Bjurman var hennes förmyndare. Hon log plötsligt. Tanken var inte oangenäm, men Armanskij skulle förmodligen ta sitt uppdrag på så stort allvar att han skulle kväva henne med omsorg. Det var… hmm, möjligen ett alternativ.
Trots att hon hade god kunskap om vad en kvinnojour var till för föll det henne aldrig in att själv vända sig till en sådan. Kvinnojourer var i hennes ögon till för offer, vilket hon aldrig hade betraktat sig själv som. Hennes återstående alternativ bestod följaktligen i att göra det hon alltid hade gjort — ta saken i egna händer och själv reda ut sina problem. Det var definitivt ett alternativ.
Och det bådade inte gott för advokat Nils Bjurman.
KAPITEL 13: Torsdag 20 februari — Fredag 7 mars
Sista veckan i februari var Lisbeth Salander sin egen klient, med advokat Nils Erik Bjurman, född 1950, som ett prioriterat specialprojekt. Hon arbetade ungefär sexton timmar per dygn och gjorde en noggrannare personundersökning än någonsin tidigare. Hon utnyttjade alla arkiv och offentliga handlingar som hon kunde komma åt. Hon utforskade hans närmaste krets av släktingar och vänner. Hon tittade på hans ekonomi och kartlade i detalj hans karriär och uppdrag.
Resultatet var nedslående.
Han var jurist, medlem av Advokatsamfundet och författare till en respektabelt mångordig men exceptionellt tråkig avhandling i handelsjuridik. Hans rykte var oklanderligt. Advokat Bjurman hade aldrig någonsin prickats. Vid ett enda tillfälle hade han anmälts till Advokatsamfundet — han hade utpekats som mellanhand i en svart lägenhetsaffär drygt tio år tidigare, men hade kunnat bevisa sin oskuld och ärendet hade avskrivits. Hans ekonomi var i ordning; advokat Bjurman var förmögen, med åtminstone 10 miljoner kronor i tillgångar. Han betalade mer i skatt än han behövde, var medlem i Greenpeace och Amnesty och donerade pengar till Hjärt- och Lungfonden. Han hade sällan figurerat i massmedia men vid några tillfällen skrivit på offentliga upprop för politiska fångar i tredje världen. Han bodde i en femrummare på Upplandsgatan nära Odenplan och var sekreterare i sin bostadsrättsförening. Han var frånskild och barnlös.
Lisbeth Salander fokuserade på hans före detta hustru, som hette Elena och var född i Polen men hade bott i Sverige i hela sitt liv. Hon arbetade med rehabiliteringsvård och var till synes lyckligt omgift med en kollega till Bjurman. Inget att hämta där. Äktenskapet hade varat i fjorton år och skilsmässan hade varit friktionsfri.
Advokat Bjurman fungerade regelbundet som övervakare för ungdomar som hamnat i klammeri med rättvisan. Han hade varit god man för fyra ungdomar innan han blev förvaltare för Lisbeth Salander. Vid samtliga dessa tillfällen hade det handlat om minderåriga, där uppdraget avslutats med ett enkelt tingsrättsbeslut då de nått myndighetsålder. En av dessa klienter anlitade ännu Bjurman som advokat, så inte heller där tycktes någon motsättning finnas. Om Bjurman hade satt i system att utnyttja sina skyddslingar så syntes i varje fall inget på ytan, och hur än Lisbeth sökte på djupet hittade hon inga tecken på att något hade varit på tok. Samtliga fyra hade ordnade liv med pojk- respektive flickvänner, anställning, bostad och Med Mera-kort.
Hon hade ringt var och en av de fyra klienterna och presenterat sig som socialsekreterare som arbetade med en undersökning om hur barn som tidigare stått under godmanskap klarade sitt liv i jämförelse med andra barn. Javisst, självfallet kommer alla att vara helt anonyma.Hon hade satt ihop en enkät med tio frågor som hon ställde på telefon. Flera av frågorna var formulerade så att klienterna fick redogöra för hur de ansåg att godmanskapet hade fungerat — om de hade haft synpunkter på Bjurman så var hon övertygad om att det skulle ha framgått åtminstone hos någon av dem hon intervjuade. Men ingen hade något ont att säga om honom.