När Lisbeth Salander avslutat sin PU samlade hon ihop all dokumentation i en papperskasse från Ica och ställde den bland de tjugo andra tidningskassarna i hallen. Avokat Bjurman var till synes oklanderlig. Det fanns helt enkelt ingenting i hans förflutna som Lisbeth Salander kunde använda som hävstång. Hon visste bortom allt tvivel att han var ett kryp och ett äckel — men hon hittade ingenting hon kunde använda för att bevisa det.
Det var dags att överväga andra alternativ. När alla analyser var färdiga kvarstod en möjlighet som mer och mer attraktiv — eller åtminstone som ett fullt realistiskt alternativ. Det enklaste vore om Bjurman helt enkelt försvann ur hennes liv. En snabb hjärtattack. End of problem.Haken var bara att inte ens äckliga femtiofemåriga gubbar fick hjärtattack på beställning.
Men sådant kunde faktiskt åtgärdas.
Mikael Blomkvist skötte sin affär med rektor Cecilia Vanger med största diskretion. Hon hade tre regler: Hon ville inte att någon skulle känna till att de träffades. Hon ville att han skulle komma dit endast då hon ringde och var på humör. Och hon ville inte att han skulle sova över.
Hennes passion överrumplade och förbryllade Mikael. När han stötte ihop med henne på Susannes Brokafé var hon vänlig men sval och distanserad. Men när de träffades i hennes sovrum var hon vildsint passionerad.
Mikael ville egentligen inte snoka i hennes privatliv, men han var bokstavligen anställd för att snoka i hela familjen Vangers privatliv. Han kände sig kluven och samtidigt nyfiken. En dag frågade han Henrik Vanger vem hon hade varit gift med och vad som hade hänt. Han ställde frågan samtidigt som han betade av bakgrunden för Alexander och Birger och andra medlemmar i familjen som hade varit på Hedebyön då Harriet försvann.
”Cecilia? Jag tror inte att hon hade något med Harriet att göra.”
”Berätta om hennes bakgrund.”
”Hon flyttade tillbaka hit efter studierna och började arbeta som lärare. Hon träffade en man vid namn Jerry Karlsson, som dessvärre arbetade i Vangerkoncernen. De gifte sig. Jag trodde att äktenskapet var lyckligt — åtminstone till att börja med. Men efter ett par år började jag se att allt inte stod rätt till. Han misshandlade henne. Det var den vanliga historien — han slog och hon försvarade honom lojalt. Till sist slog han henne en gång för mycket. Hon blev svårt skadad och togs in på sjukhus. Jag pratade med henne och erbjöd min hjälp. Hon flyttade ut hit till Hedebyön och har vägrat att träffa sin man sedan dess. Jag såg till att han fick sparken.”
”Men hon är fortfarande gift med honom.”
”Det är väl en definitionsfråga. Jag vet faktiskt inte varför hon inte tagit ut skilsmässa. Men hon har aldrig velat gifta om sig, så det har väl inte varit aktuellt.”
”Den här Jerry Karlsson, hade han något med…”
”… med Harriet att göra? Nej, han bodde inte i Hedestad 1966 och hade inte börjat arbeta för koncernen.”
”Okej.”
”Mikael, jag håller av Cecilia. Hon kan vara knepig, men hon är en av de goda människorna i min släkt.”
Lisbeth Salander ägnade en vecka åt att med en byråkrats sinnelag planera advokat Nils Bjurmans frånfälle. Hon övervägde — och förkastade — olika metoder till dess att hon hade ett antal realistiska scenarion att välja bland. Inga impulshandlingar.Hennes allra första tanke hade varit att försöka arrangera en olyckshändelse, men hon hade snart resonerat sig fram till att det inte skulle spela någon roll om det var uppenbart mord.
Ett enda villkor måste uppfyllas. Advokat Bjurman måste dö på ett sådant sätt att hon själv aldrig skulle kunna länkas till dådet. Att hon skulle komma att figurera i en kommande polisutredning ansåg hon som mer eller mindre ofrånkomligt; hennes namn skulle förr eller senare dyka upp när Bjurmans verksamhet granskades. Men hon var en enda i ett helt universum av nuvarande eller tidigare klienter, hon hade träffat honom några enstaka gånger och för så vitt Bjurman själv inte hade antecknat i sin kalender att han tvingat henne att suga av honom — vilket hon bedömde som osannolikt — fanns det inget motiv för henne att mörda honom. Det skulle inte finnas minsta belägg för att hans död ens hade något med hans klienter att göra; det fanns tidigare flickvänner, släktingar, tillfälliga bekanta, kollegor och andra. Det fanns till och med det som brukade definieras som random violence,då gärningsman och offer inte kände varandra.
Om hennes namn kom upp skulle hon vara en hjälplös, omyndig flicka med papper på att hon var förståndshandikappad. Det var alltså en stor fördel om Bjurmans död skedde under så pass komplicerade former att en förståndshandikappad flicka inte skulle vara särskilt sannolik som gärningsman.
Hon ratade omgående alternativet skjutvapen. Själva anskaffandet skulle inte bereda henne några större praktiska problem, men vapen var något som polisen specialiserade sig på att spåra.
Hon övervägde kniv, som kunde inhandlas i närmaste järnaffär, men förkastade även detta. Även om hon dök upp utan förvarning och körde kniven i ryggen på honom så fanns det inga garantier för att han skulle dö omedelbart och ljudlöst, eller att han skulle dö överhuvudtaget. Det skulle också innebära ett möjligt tumult som skulle kunna väcka uppmärksamhet, och blod som kunde fastna i hennes kläder och utgöra en dramatisk bevisbörda.
Hon funderade även på en bomb av något slag, men det blev alltför komplicerat. Att tillverka själva bomben skulle inte innebära några problem — Internet vimlade av manualer för hur de mest dödliga tingestar kunde tillverkas. Däremot var det svårt att hitta ett sätt att placera bomben så att inte oskyldiga förbipasserande riskerade att komma till skada. Dessutom fanns återigen ingen garanti för att han verkligen skulle dö.
Telefonen ringde.
”Hej Lisbeth, det är Dragan. Jag har ett jobb åt dig.”
”Jag har inte tid.”
”Det här är viktigt.”
”Jag är upptagen.”
Hon lade på luren.
Slutligen fastnade hon för ett oväntat alternativ — gift. Valet överraskade henne själv, men vid närmare eftertanke var det perfekt.
Lisbeth Salander tillbringade några dygn med att finkamma Internet i jakt på ett lämpligt gift. Det fanns gott om alternativ. Ett sådant var ett av de absolut dödligaste gifter som vetenskapen kände till — cyanväte, bättre känt som blåsyra.
Cyanväte användes som komponent i vissa kemiska industrier, bland annat för färgframställning. Några milligram var tillräckligt för att döda en människa; 1 liter i en vattenreservoar skulle kunna ödelägga en medelstor stad.
Av förklarliga skäl var ett sådant dödligt ämne omgivet av rigorösa säkerhetskontroller. Men även om en politisk fanatiker med mord i sinnet inte kunde gå in på närmaste apotek och be att få köpa tio milliliter cyanväte så kunde det tillverkas i närmast obegränsade mängder i ett vanligt kök. Allt som behövdes var en blygsam laboratorieutrustning, som kunde hämtas ur en kemilåda för barn för några hundra kronor, och några ingredienser som kunde utvinnas ur vanliga hushållsprodukter. Manualen för tillverkningen fanns på Internet.
Ett annat alternativ var nikotin. Från en enda limpa cigaretter kunde hon extrahera tillräckligt många milligram och koka ihop till en lättflytande sirap. Ett ännu bättre ämne, dock lite krångligare att tillverka, var nikotinsulfat, som hade den egenskapen att det absorberades genom huden; det skulle alltså räcka med att sätta på sig gummihandskar, fylla en vattenpistol och spruta i advokat Bjurmans ansikte. Inom tjugo sekunder skulle han vara medvetslös och inom några minuter stendöd.