Lisbeth Salander hade fram till dess inte haft en aning om att så många helt vanliga hushållsprodukter från hennes lokala färghandel kunde omvandlas till dödliga vapen. Efter att ha studerat ämnet i några dagar var hon förvissad om att det inte fanns några tekniska hinder för att göra processen kort med förmyndaren.
Det återstod bara två problem: Bjurmans död skulle inte ge henne kontroll över hennes eget liv och det fanns ingen garanti för att Bjurmans efterträdare inte skulle vara sju resor värre. Konsekvensanalys.
Det hon behövde var ett sätt att kontrollerasin förvaltare och därmed sin egen situation. Hon satt stilla i den slitna soffan i vardagsrummet en hel kväll och gick på nytt igenom situationen i huvudet. När kvällen var över hade hon slopat planerna på giftmord och konstruerat en alternativ plan.
Planen var inte lockande och den förutsatte att hon lät Bjurman ge sig på henne igen. Men om hon genomförde den skulle hon vinna.
Trodde hon.
Under slutet av februari kom Mikael in i en lunk som förvandlade vistelsen i Hedeby till daglig rutin. Han klev upp klockan nio varje morgon, åt frukost och arbetade fram till tolv. Under den tiden smällde han i sig nytt material. Därefter gick han en timslång promenad, oavsett hur vädret var. På eftermiddagarna arbetade han vidare, hemma eller på Susannes Brokafé, med att antingen bearbeta det han hade läst på förmiddagen eller skriva stycken i det som skulle bli Henriks självbiografi. Mellan tre och sex var han alltid ledig. Det var då han passade på att handla, tvätta, åka in till Hedestad och sköta annan markservice. Vid sjutiden gick han över till Henrik Vanger och drog de frågetecken som hade dykt upp under dagen. Vid tiotiden var han hemma igen och läste fram till ett eller två på natten. Han betade systematiskt av Henriks dokumentsamling.
Han upptäckte till sin förvåning att arbetet med att formulera Henriks självbiografi gick som på räls. Han hade redan närmare 120 sidor av familjekrönikan färdig som skiss — det omfattade perioden från det att Jean Baptiste Bernadotte hade landstigit i Sverige till ungefär 1920-talet. Därefter var han tvungen att gå långsammare fram och börja väga sina ord.
Genom biblioteket i Hedestad hade han beställt fram böcker som behandlade nazismen under denna tid, bland annat Helene Lööws doktorsavhandling Hakkorset och Wasakärven. Han hade skrivit ytterligare ungefär fyrtio sidor som utkast om Henrik och hans bröder, där han uteslutande fokuserade på Henrik som den person som höll samman berättelsen. Han hade en lång lista över research han måste göra om hur företag såg ut och fungerade på den tiden, och han upptäckte att familjen Vanger dessutom hade varit djupt insyltad i Ivar Kreugers imperium — ytterligare en sidohistoria som måste fräschas upp. Sammantaget räknade han med att han hade ungefär trehundra sidor kvar att skriva. Han hade en tidsplan som innebar att han ville ha ett färdigt utkast för Henrik Vanger att ta ställning till den första september, så att han kunde använda hösten till att arbeta om texten.
Däremot kom Mikael inte en millimeter framåt i utredningen om Harriet Vanger. Hur mycket han än läste och grubblade över detaljerna i det omfattande materialet så hittade han inte ett enda uppslag som på något sätt rubbade utredningen.
En lördagskväll i slutet av februari hade han ett långt samtal med Henrik Vanger där han redovisade sina obefintliga framsteg. Den gamle lyssnade tålmodigt till honom medan han gick igenom alla de återvändsgränder han besökt.
”Kort sagt, Henrik — jag hittar ingenting i utredningen som inte redan är kört i botten.”
”Jag förstår vad du menar. Jag har själv grubblat mig fördärvad. Och samtidigt är jag säker på att vi måste ha missat någonting. Inget brott är så perfekt.”
”Vi kan faktiskt inte ens avgöra om ett brott har begåtts.”
Henrik Vanger suckade och slog frustrerat ut med handen.
”Fortsätt”, bad han. ”Avsluta jobbet.”
”Det är meningslöst.”
”Kanske det. Men ge inte upp.”
Mikael suckade.
”Telefonnumren”, sa han slutligen.
”Ja.”
”De måste betyda någonting.”
”Ja.”
”De är skrivna med avsikt.”
”Ja.”
”Men vi kan inte tolka dem.”
”Nej.”
”Eller så tolkar vi dem fel.”
”Precis.”
”Det är inte telefonnummer. De betyder något helt annat.”
”Kanske det.”
Mikael suckade igen och gick hem för att läsa vidare.
Advokat Nils Bjurman drog en suck av lättnad när Lisbeth Salander på nytt ringde honom och förklarade att hon behövde mer pengar. Hon hade krånglat sig ur deras senaste schemalagda möte med ursäkten att hon var tvungen att arbeta, och en svag oro hade gnagt i honom. Höll hon på att förvandlas till ett ohanterligt problembarn? Men i och med att hon uteblivit från mötet hade hon heller inte fått några fickpengar och förr eller senare skulle hon vara tvungen att söka sig till honom. Han oroades också över möjligheten att hon hade berättat om hans tilltag för någon utomstående.
Hennes korta samtal med honom om att hon behövde pengar var därför en tillfredsställande bekräftelse på att situationen var under kontroll. Men hon måste tyglas, avgjorde Nils Bjurman. Hon måste förstå vem som bestämde, först då skulle de kunna bygga en mer konstruktiv relation. Han gav henne därför instruktioner om att de denna gång skulle träffas i hans bostad vid Odenplan, inte på kontoret. Inför denna begäran hade Lisbeth Salander varit tyst i andra änden av telefonluren en god stund — jävla trögtänkta fitta— innan hon slutligen accepterat.
Hennes plan hade varit att möta honom på hans kontor, precis som förra gången. Nu var hon tvungen att träffa honom på okänt territorium. Mötet bestämdes till fredag kväll. Hon hade fått portkoden och ringde på hans dörrklocka halv nio, en halvtimme senare än överenskommet. Det var den tid som hon hade behövt i trapphusets mörker för att gå igenom planen en sista gång, överväga alternativ, stålsätta sig och mobilisera det mod hon behövde.
Vid åttatiden på kvällen stängde Mikael av sin dator och satte på sig ytterkläderna. Han lämnade belysningen på i arbetsrummet. Utomhus var det stjärnklart och nollgradigt. Han promenerade raskt upp för backen, förbi Henrik Vangers hus, på vägen mot Östergården. Strax bortom Henriks hus vek han av till vänster och följde en oplogad men upptrampad promenadväg längs stranden. Fyrarna blinkade ute i vattnet och ljusen från Hedestad sken vackert i mörkret. Han behövde frisk luft, men framför allt ville han undvika Isabella Vangers spejande ögon. Vid Martin Vangers hus promenerade han upp till vägen och anlände till Cecilia Vanger strax efter halv nio. De gick genast upp till hennes sovrum.
De träffades en eller två gånger i veckan. Cecilia Vanger hade inte bara blivit hans älskarinna i obygden, hon hade också blivit den person han hade börjat anförtro sig åt. Han hade betydligt större utbyte av att diskutera Harriet Vanger med henne än med Henrik.
Planen gick nästan omedelbart på tok.
Advokat Nils Bjurman var klädd i morgonrock då han öppnade dörren till sin lägenhet. Han hade hunnit bli irriterad över hennes sena ankomst och vinkade in henne. Hon var klädd i svarta jeans, svart t-tröja och den obligatoriska skinnjackan. Hon hade svarta boots och en liten ryggsäck med en rem över bröstet.
”Har du inte ens lärt dig klockan”, hälsade Bjurman snäsigt. Salander sa ingenting. Hon såg sig omkring. Lägenheten såg ut ungefär som hon hade förväntat sig efter att ha studerat planritningen i Stadsbyggnadskontorets arkiv. Han hade ljusa möbler i björk och bok.
”Kom”, sa Bjurman i vänligare ton. Han lade en arm runt hennes axlar och ledde henne genom en hall till lägenhetens inre. Inget kringsnack.Han öppnade dörren till ett sovrum. Det rådde ingen tvekan om vilka tjänster Lisbeth Salander förväntades utföra.
Hon såg sig snabbt omkring. Ungkarlsmöblering. En dubbelsäng med hög sänggavel i rostfritt stål. En byrå som också fungerade som nattduksbord. Sänglampor med dämpat ljus. En garderob med spegelglas längs ena långsidan. En rottingstol och ett litet bord i hörnet närmast dörren. Han tog henne i handen och ledde henne mot sängen.