”Berätta vad du behöver pengar till den här gången. Fler dataprylar?”
”Mat”, svarade hon.
”Naturligtvis. Så dumt av mig, du missade ju vårt senaste möte.” Han lade en hand under hennes haka och lyfte hennes ansikte så att deras ögon möttes. ”Hur mår du?”
Hon ryckte på axlarna.
”Har du tänkt över vad jag sa förra gången?”
”Vad då?”
”Lisbeth, gör dig inte dummare än vad du är. Jag vill att du och jag ska vara goda vänner och hjälpa varandra.”
Hon svarade inte. Advokat Bjurman stod emot en frustrerad impuls att ge henne en örfil för att väcka liv i henne.
”Tyckte du om vår vuxenlek förra gången?”
”Nej.”
Han höjde på ögonbrynen.
”Lisbeth, var inte dum nu.”
”Jag behöver pengar för att köpa mat.”
”Det var ju just det vi pratade om förra gången. Om du är snäll mot mig så är jag snäll mot dig. Men om du bara bråkar med mig så…” Hans grepp om hennes haka hårdnade och hon vred sig loss.
”Jag vill ha mina pengar. Vad vill du att jag ska göra?”
”Du vet precis hur jag vill ha det.” Han grep henne i axeln och drog henne mot sängen.
”Vänta”, sa Lisbeth Salander snabbt. Hon gav honom en resignerad blick och nickade sedan kort. Hon drog av sig ryggsäcken och skinnjackan med nitarna och såg sig omkring. Hon lade skinnjackan i rottingstolen, ställde ryggsäcken på det runda bordet och tog några tveksamma steg mot sängen. Sedan stannade hon som om hon fått kalla fötter. Bjurman gick närmare.
”Vänta”, sa hon igen, med en röst som om hon försökte tala honom till rätta. ”Jag vill inte behöva suga av dig varenda gång jag behöver pengar.”
Bjurmans ansiktsuttryck förändrades. Helt plötsligt gav han henne en örfil med handflatan. Salander spärrade upp ögonen men innan hon hann reagera hade han gripit tag i hennes axel och kastat henne framstupa på sängen. Hon överrumplades av det plötsliga våldet. När hon försökte vända sig om tryckte han ned henne på sängen och satte sig grensle över henne.
Precis som förra gången var hon ingen match för honom rent fysiskt. Hennes möjlighet att göra motstånd bestod i att hon skulle kunna skada honom med naglar i ögonen eller med något tillhygge. Men det scenario hon hade planerat hade redan rykt all världens väg. Jävlar, tänkte Lisbeth Salander när han slet av hennes t-tröja. Hon insåg med förfärande klarsyn att hon tagit sig vatten över huvudet.
Hon hörde honom öppna byrålådan bredvid sängen och uppfattade rasslet av metall. Först insåg hon inte vad som hände, sedan såg hon armlänken slutas runt hennes handled. Han lyfte hennes armar, drog handbojorna runt en av stolparna i sänggaveln och låste hennes andra hand. Det tog honom bara en kort stund att dra av henne skor och jeans. Slutligen drog han av henne trosorna och höll dem i handen.
”Du måste lära dig att lita på mig, Lisbeth”, sa han. ”Jag ska lära dig hur den här vuxenleken går till. När du är otrevlig mot mig kommer du att bli bestraffad. När du är snäll mot mig kommer vi att vara vänner.”
Han satte sig grensle över henne igen.
”Så du gillar inte analsex”, sa han.
Lisbeth Salander öppnade munnen för att skrika. Han grep tag i hennes hår och tvingade in trosorna i hennes mun. Hon kände honom lägga någonting runt hennes anklar, dra isär hennes ben och binda fast dem så att hon låg helt utlämnad. Hon hörde honom röra sig i rummet men kunde inte se honom genom t-tröjan runt ansiktet. Han dröjde flera minuter. Hon kunde knappt andas. Sedan kände hon en vanvettig smärta då han våldsamt tryckte in något i hennes ända.
Cecilia Vangers regel var fortfarande att Mikael inte fick sova över. Strax efter två på natten klädde han på sig, medan hon låg kvar naken på sängen och smålog mot honom.
”Jag gillar dig, Mikael. Jag gillar ditt sällskap.”
”Jag gillar dig också.”
Hon drog ned honom i sängen igen och fick av honom skjortan som han nyss hade satt på sig. Han blev kvar i ytterligare en timme.
Då Mikael sent omsider passerade Harald Vangers hus var han övertygad om att han såg en av gardinerna på övervåningen röra sig. Men det var för mörkt för att han skulle kunna vara helt säker.
Lisbeth Salander fick sätta på sig kläderna vid fyratiden på lördagsmorgonen. Hon tog sin skinnjacka och ryggsäcken och haltade mot utgången, där han väntade på henne, nyduschad och prydligt klädd. Han gav henne en check på 2 500 kr.
”Jag kör dig hem”, sa han och öppnade dörren.
Hon klev över tröskeln, ut ur lägenheten och vände sig mot honom. Hennes kropp såg bräcklig ut och ansiktet var svullet av gråt, och han ryggade nästan tillbaka då han mötte hennes blick. Han hade aldrig i hela sitt liv mött ett sådant naket glödande hat. Lisbeth Salander såg precis så sinnessjuk ut som hennes journal antydde.
”Nej”, sa hon, så tyst att han knappt kunde höra orden. ”Jag kan ta mig hem på egen hand.”
Han lade en hand på hennes axel.
”Säkert?”
Hon nickade. Greppet runt hennes axel hårdnade.
”Du kommer ihåg vad vi kom överens om. Du kommer hit nästa lördag.”
Hon nickade igen. Kuvad. Han släppte henne.
KAPITEL 14: Lördag 8 mars — Måndag 17 mars
Lisbeth Salander tillbringade veckan i sängen med smärtor i underlivet, blödningar i ändtarmen och andra, mindre synliga sår, som skulle ta längre tid att läka. Det hon hade upplevt var något helt annat än den första våldtäkten på hans kontor; det hade inte längre varit fråga om tvång och förnedring utan om systematisk brutalitet.
Alldeles för sent insåg hon att hon hade missbedömt Bjurman totalt.
Hon hade uppfattat honom som en maktmänniska som gillade att dominera, inte som en fullfjädrad sadist. Han hade hållit henne fjättrad i handbojor hela natten. Flera gånger hade hon trott att han tänkte döda henne och vid ett tillfälle hade han tryckt en kudde över hennes ansikte till dess att hon hade domnat bort och nästan förlorat medvetandet.
Hon grät inte.
Bortsett från tårarna som orsakats av den rena fysiska smärtan under själva övergreppet fällde hon inte en enda tår. Efter att hon lämnat Bjurmans lägenhet hade hon haltat bort till taxistolpen vid Odenplan, åkt hem och mödosamt tagit sig upp för trapporna till sin lägenhet. Hon hade duschat och tvättat bort blod från underlivet. Därefter hade hon druckit en halv liter vatten, tagit två sömntabletter av märket Rohypnol och snubblat bort till sin säng och dragit täcket över huvudet.
Hon vaknade vid lunchtid på söndagen, tom på tankar och med ihållande smärtor i huvud, muskler och underliv. Hon klev upp, drack två glas filmjölk och åt ett äpple. Därefter tog hon ytterligare två sömntabletter och gick och lade sig igen.
Först på tisdagen orkade hon ta sig upp ur sängen. Hon gick ut och handlade en storpack Billys Pan Pizza, satte in två av dem i mikrovågsugnen och fyllde en termos med kaffe. Därefter tillbringade hon natten på Internet och läste artiklar och avhandlingar om sadismens psykopatologi.
Hon fäste sig vid en artikel som publicerats av en kvinnogrupp i USA, där författaren hävdade att sadisten valde sina förhållandenmed nästan intuitiv precision; sadistens bästa offer var den som självmant gick honom till mötes därför att hon trodde att hon inte hade något val. Sadisten specialiserade sig på osjälvständiga människor i beroendeställning och hade en kuslig förmåga att identifiera lämpliga offer.
Advokat Bjurman hade valt henne som offer.
Det gjorde henne betänksam.
Det berättade något om hur hon uppfattades av omvärlden.
På fredagen, en vecka efter den andra våldtäkten, promenerade Lisbeth Salander från sin bostad till en tatuerare vid Hornstull. Hon hade ringt och bokat tid och det fanns inga andra kunder i butiken. Butiksinnehavaren nickade igenkännande.