Hon valde en liten enkel tatuering föreställande en tunn slinga och bad att få den på sin vrist. Hon pekade.
”Där är huden tunn. Det gör väldigt ont på det stället”, sa tatueraren.
”Det är okej”, sa Lisbeth Salander, tog av sig byxorna och lade upp benet.
”Okej, en slinga. Du har redan många tatueringar. Är du säker på att du vill ha ytterligare en?”
”Det är en påminnelse”, svarade hon.
Mikael Blomkvist lämnade Susannes Brokafé då hon stängde klockan två på lördagen. Han hade tillbringat dagen med att renskriva anteckningar i sin iBook och promenerade över till Konsum och handlade mat och cigaretter innan han gick hem. Han hade upptäckt stekt pölsa med potatis och rödbetor — en rätt som han aldrig tidigare varit förtjust i men som av någon anledning passade perfekt i en stuga på landet.
Vid sjutiden på kvällen stod han vid köksfönstret och funderade. Cecilia Vanger hade inte ringt. Han hade träffat henne som hastigast på eftermiddagen då hon handlat matbröd på kaféet, men hon hade stått i egna tankar. Det verkade inte som om hon skulle ringa denna lördagskväll. Han sneglade på sin lilla TV som han nästan aldrig använde. Han satte sig istället i kökssoffan och öppnade en deckare av Sue Grafton.
Lisbeth Salander återvände på överenskommen tid till Nils Bjurmans lägenhet vid Odenplan på lördagskvällen. Han släppte in henne med ett artigt, välkomnande leende.
”Och hur mår du i dag, kära Lisbeth”, hälsade han.
Hon svarade inte. Han lade en arm runt hennes axel.
”Det blev kanske lite hårt förra gången”, sa han. ”Du såg lite spak ut.”
Hon gav honom ett skevt leende och han kände ett plötsligt styng av osäkerhet. Den här bruden är knäpp. Jag måste komma ihåg det.Han undrade om hon skulle anpassa sig.
”Ska vi gå in i sovrummet”, frågade Lisbeth Salander.
Å andra sidan kanske hon är med på noterna… Han ledde henne med en arm runt hennes axlar, precis som vid det föregående mötet. I dag ska jag ta det varligt med henne. Bygga upp förtroendet.På byrån hade han redan lagt fram handbojorna. Det var först när de var framme vid sängen som advokat Bjurman insåg att något var galet.
Det var hon som förde honom till sängen, inte tvärtom. Han stannade och såg förbryllat på henne då hon plockade fram något ur jackfickan som han först uppfattade som en mobiltelefon. Sedan såg han hennes ögon.
”Säg god natt”, sa hon.
Hon tryckte upp elpistolen i hans vänstra armhåla och avfyrade 75 000 volt. När hans ben började ge vika satte hon skuldran mot honom och använde all kraft till att styra ned honom på sängen.
Cecilia Vanger kände sig vagt berusad. Hon hade beslutat sig för att inte ringa till Mikael Blomkvist. Deras förhållande hade utvecklats till en befängd sängkammarfars, där Mikael tassade omvägar för att obemärkt kunna ta sig till henne. Hon uppträdde som en förälskad tonårsflicka som inte kunde styra sin lusta. Hennes beteende de senaste veckorna hade varit orimligt.
Problemet är att jag tycker alldeles för bra om honom, tänkte hon. Han kommer att såra mig. Hon satt en lång stund och önskade att Mikael Blomkvist aldrig hade kommit till Hedeby.
Hon hade öppnat en flaska vin och druckit två glas i sin ensamhet. Hon satte på Rapportoch försökte följa världsläget men tröttnade omedelbart på de förnuftiga kommentarerna om varför president Bush måste bomba Irak sönder och samman. Istället satte hon sig i vardagsrumssoffan och plockade fram Gellert Tamas bok om Lasermannen. Hon förmådde bara läsa några sidor innan hon var tvungen att lägga ifrån sig boken. Ämnet fick henne att omedelbart börja tänka på sin pappa. Hon undrade vad han fantiserade om.
Sista gången de hade träffats på riktigt var 1984, då hon hade följt honom och brodern Birger på harjakt norr om Hedestad och Birger skulle testa en ny jakthund — en Hamiltonstövare som han nyligen blivit ägare till. Harald Vanger hade varit sjuttiotre år och hon hade gjort sitt allra bästa för att acceptera hans galenskap, som hade gjort hennes barndom till en mardröm och präglat hela hennes vuxna liv.
Cecilia hade aldrig i sitt liv varit så bräcklig som vid denna tidpunkt. Tre månader tidigare hade hennes äktenskap tagit slut. Kvinnomisshandel — ordet var så banalt. För henne hade det tagit formen av en mild men ständigt pågående misshandel. Det hade handlat om örfilar, våldsamma knuffar, lynniga hot och att bli nedbrottad på köksgolvet. Hans utbrott var alltid oförklarliga och övergreppen sällan så grova att hon blev fysiskt skadad. Han undvek att slå med knuten näve. Hon hade anpassat sig.
Ända fram till den dag då hon plötsligt slog tillbaka och han fullständigt tappade kontrollen. Det hade slutat med att han besinningslöst kastat en sax mot henne som fastnat i hennes skulderblad.
Han hade varit ångerfull och panikslagen och kört henne till sjukhuset, och svamlat ihop en historia om en bisarr olyckshändelse som samtliga i personalen på akuten hade genomskådat i samma ögonblick som orden uttalades. Hon hade skämts. Hon hade blivit sydd med tolv stygn och fått stanna på sjukhuset i två dagar. Därefter hade Henrik Vanger hämtat henne och kört henne hem till sig. Hon hade aldrig talat med sin man sedan dess.
Denna soliga höstdag, tre månader efter uppbrottet från äktenskapet, hade Harald Vanger varit på gott humör, nästan vänlig. Men helt plötsligt, mitt ute i skogen, hade han börjat ansätta sin dotter med förnedrande tillmälen och grova kommentarer om hennes vandel och sexualvanor och slungat ur sig att det var självklart att en sådan hora inte kunde behålla en karl.
Hennes bror hade inte ens noterat att varje ord från deras far hade träffat henne som piskrapp. Istället hade Birger Vanger plötsligt skrattat och lagt armen om sin far och på sitt eget sätt desarmerat situationen genom att fälla en kommentar om att det visste han väl hur fruntimmer är. Han hade bekymmerslöst blinkat åt Cecilia och föreslagit att Harald Vanger skulle ställa sig på pass på en liten ås.
Det hade funnits en sekund, ett fruset ögonblick, då Cecilia Vanger hade betraktat sin far och sin bror och plötsligt varit medveten om att hon hade ett laddat hagelgevär i sin hand. Hon hade blundat. Det var i det ögonblicket det enda alternativet till att lyfta geväret och avlossa båda piporna. Hon ville döda dem båda. Istället hade hon släppt vapnet på marken framför sina fötter, vänt på klacken och gått tillbaka till den plats där de parkerat bilen. Hon hade lämnat dem strandsatta då hon ensam kört hem. Sedan den dagen hade hon bara pratat med sin far vid några enstaka tillfällen, när hon av yttre omständigheter hade varit tvungen. Hon hade vägrat att släppa in honom i sitt hus och hade aldrig besökt honom i hans hem.
Du har förstört mitt liv, tänkte Cecilia Vanger. Du förstörde mitt liv redan när jag var barn.
Halv nio på kvällen lyfte Cecilia Vanger telefonen och ringde till Mikael Blomkvist och bad honom komma över.
Advokat Nils Bjurman upplevde smärta. Hans muskler var obrukbara. Hans kropp tycktes paralyserad. Han var inte säker på att han hade förlorat medvetandet, men han var desorienterad och hade inget riktigt minne av vad som hade hänt. När han åter långsamt fick kontroll över sin kropp låg han naken på rygg i sin säng, med handlederna fjättrade i handbojor och benen plågsamt utspärrade. Han hade brännmärken som sved där elektroderna hade kommit i kontakt med kroppen.
Lisbeth Salander hade dragit fram rottingstolen till sängkanten och vilade tålmodigt kängorna uppe på sängen medan hon rökte en cigarett. När Bjurman försökte tala insåg han att hans mun var försluten med bred eltejp. Han vred på huvudet. Hon hade dragit ut och vänt upp och ned på hans byrålådor.
”Jag hittade dina leksaker”, sa Salander. Hon höll upp en ridpiska och petade i samlingen av dildos, munbetsel och gummimasker på golvet. ”Vad ska den här användas till?” Hon höll upp en grov analplugg. ”Nej, försök inte prata — jag hör i alla fall inte vad du säger. Var det den du använde på mig förra veckan? Det räcker om du nickar.” Hon lutade sig förväntansfullt fram mot honom.