” Millenniumär en bra tidning som jag följt med stort intresse i flera år. I dag befinner sig tidningen under attack. Den har mäktiga fiender som organiserar en annonsbojkott i syfte att köra den i botten.”
Reportern var uppenbarligen inte förberedd på ett sådant svar men vädrade omedelbart att den redan udda storyn hade helt oväntade dimensioner.
”Vilka ligger bakom den bojkotten?”
”Det är en av de saker som Millenniumnoga kommer att granska. Men låt mig ta tillfället i akt att förklara att Millenniuminte kommer att låta sig skjutas i sank i första taget.”
”Är det därför du gått in som delägare i tidningen?”
”Det vore mycket olyckligt för yttrandefriheten om särintressen skulle ha makt att tysta obekväma medieröster.”
Henrik Vanger lät som om han hade varit kulturradikal yttrandefrihetskämpe i hela sitt liv. Mikael Blomkvist gapskrattade plötsligt där han invigde sin första kväll i TV-rummet på Rullåkersanstalten. Hans medfångar sneglade oroligt mot honom.
Senare på kvällen, när han låg på sängen i sin cell, som påminde om ett trångt motellrum med ett litet bord, en stol och en väggfast hylla, medgav han att Henrik och Erika hade haft rätt om hur nyheten skulle marknadsföras. Utan att ha talat med en enda människa om saken visste han att något hade förändrats i attityden till Millennium.
Henrik Vangers framträdande var inget annat än en krigsförklaring mot Hans-Erik Wennerström. Budskapet var kristallklart — i fortsättningen slåss du inte mot en tidning med sex anställda och en årsbudget som motsvarar en lunchrepresentation för Wennerstroem Group. Nu slåss du också mot Vangerföretagen som för all del är en skugga av sin forna storhet men som ändå är en betydligt tuffare utmaning. Wennerström kunde nu göra ett vaclass="underline" antingen backa bort från konflikten eller ta sig an uppgiften att även smula sönder Vangerföretagen.
Det besked Henrik Vanger hade gett i TV var att han var beredd att slåss. Han kanske var chanslös mot Wennerström, men kriget skulle bli kostsamt.
Erika hade valt sina ord med omsorg. Hon hade egentligen inte sagt någonting, men hennes påstående att tidningen ännu ”ej redovisat sin version” skapade intrycket att det faktiskt fanns något att redovisa. Trots att Mikael var åtalad, dömd och numera även fånge hade hon gått ut och sagt — utan att säga det — att han egentligen var oskyldig och att en annan sanning existerade.
Just genom att inte öppet använda ordet oskyldig framstod hans oskuld som än mer påtaglig. Det självklara sätt på vilket han skulle återinsättas som ansvarig utgivare underströk att Millenniuminte hade något att skämmas för. I allmänhetens ögon var trovärdigheten inget problem — alla gillar en konspirationsteori och i valet mellan en stenrik affärsman och en uppkäftig och snygg chefredaktör var det inte svårt att bestämma var sympatierna skulle investeras. Media skulle dock inte köpa historien lika lätt — men Erika hade möjligen desarmerat ett antal kritiker som inte skulle våga sticka ut hakan.
Ingen av dagens händelser hade i grunden förändrat situationen, men de hade köpt tid och de hade förändrat styrkebalansen en smula. Mikael föreställde sig att Wennerström hade haft en obehaglig afton. Wennerström kunde inte veta hur mycket — eller lite — de visste och innan han gjorde nästa drag var han tvungen att lista ut det.
Med ett bistert ansiktsuttryck knäppte Erika av TV:n och videon efter att ha tittat på först sitt eget och därefter Henrik Vangers framträdande. Hon såg på klockan, kvart i tre på natten, och kvävde en impuls att ringa Mikael. Han satt inburad och det var osannolikt att han hade sin mobil i cellen. Hon hade varit så sen hem till villan i Saltsjöbaden att hennes man redan hade somnat. Hon reste sig och gick bort till barskåpet och hällde upp en försvarlig mängd Aberlour — hon drack sprit ungefär en gång per år — och satte sig vid fönstret och tittade ut över Saltsjön och blinkfyren vid infarten mot Skurusundet.
Hon och Mikael hade haft en häftig ordväxling när de var ensamma efter att hon slutit avtalet med Henrik Vanger. Genom åren hade de grälat friskt om hur texter skulle vinklas, layouten utformas, källors trovärdighet värderas och tusen andra ting som hör tidningsmakeri till. Men grälet i Henrik Vangers gäststuga hade rört principer där hon visste att hon befann sig på osäker mark.
”Jag vet inte vad jag ska göra nu”, hade Mikael sagt. ”Henrik Vanger har anlitat mig för att skriva sin självbiografi. Hittills har jag kunnat resa mig och gå i samma ögonblick som han försökt tvinga mig att skriva något som inte är sant, eller försökt tubba mig att vinkla historien på något sätt. Nu är han en av delägarna i vår tidning — och dessutom den ende med ekonomi nog att rädda tidningen. Helt plötsligt sitter jag på två stolar, i en position som yrkesetiska nämnden inte skulle uppskatta.”
”Har du någon bättre idé?” hade Erika svarat. ”Då är det dags att klämma fram den nu, innan vi renskriver och undertecknar avtalet.”
”Ricky, Vanger utnyttjar oss i någon sorts privat vendetta med Hans-Erik Wennerström.”
”So what? Vi om några driver en privat vendetta med Wennerström.”
Mikael hade vänt sig bort från henne och irriterat tänt en cigarett. Ordväxlingen hade fortsatt en lång stund, till dess att Erika hade gått in i hans sovrum, klätt av sig och krupit ned i sängen. Hon låtsades sova då Mikael två timmar senare kröp ned bredvid henne.
Under kvällen hade en reporter från DN ställt samma fråga till henne:
”Hur ska Millenniumnu med trovärdighet kunna hävda sitt oberoende?”
”Hur menar du?”
Reportern hade höjt på ögonbrynen. Han ansåg att frågan hade varit tillräckligt tydlig, men förtydligade i alla fall.
” Millenniumsuppgift är bland annat att granska företag. Hur ska tidningen nu på ett trovärdigt sätt kunna hävda att den granskar Vangerföretagen?”
Erika hade tittat på honom med ett häpet ansiktsuttryck, som om frågan var fullständigt oväntad.
”Påstår du att Millenniumstrovärdighet minskar därför att en känd resursstark finansiär har klivit in på scenen?”
”Ja, det är väl ganska uppenbart att ni inte med trovärdighet kan granska Vangerföretagen.”
”Är det en regel som gäller särskilt för Millennium?”
”Förlåt?”
”Jag menar, du arbetar för en tidning som i allra högsta grad ägs av tunga ekonomiska intressen. Betyder det att ingen av de tidningar som Bonnierkoncernen ger ut är trovärdig? Aftonbladetägs av ett norskt storföretag som i sin tur är en tung aktör inom data och kommunikation — betyder det att Aftonbladetsbevakning av elektronikindustrin inte är trovärdig? Metroägs av Stenbeckskoncernen. Menar du att inga tidningar i Sverige som har tunga ekonomiska intressen i ryggen är trovärdiga?”
”Nej, naturligtvis inte.”
”Varför antyder du i så fall att Millenniumstrovärdighet skulle minska därför att också vi har finansiärer?”
Reportern hade hållit upp handen.
”Okej, jag tar tillbaka frågan.”
”Nej. Gör inte det. Jag vill att du återger exakt vad jag sa. Och du kan tillägga att om DN lovar att fokusera lite extra på Vangerföretagen så ska vi fokusera lite mer på Bonniers.”
Men det varett etiskt dilemma.
Mikael arbetade för Henrik Vanger, som i sin tur befann sig i en position där han kunde sänka Millenniummed ett penndrag. Vad skulle hända om Mikael och Henrik Vanger blev ovänner om något?
Och framför allt — vilken prislapp satte hon på sin egen trovärdighet, och när förvandlades hon från en oberoende redaktör till en korrumperad sådan? Hon gillade varken frågorna eller svaren.