Lisbeth Salander kopplade ned sig från nätet och stängde sin PowerBook. Hon var arbetslös och hungrig. Det förstnämnda bekymrade henne inte direkt sedan hon återfått kontrollen över sitt bankkonto och advokat Bjurman redan fått status som ett vagt obehag i hennes förflutna. Hungern åtgärdade hon genom att gå ut i köket och sätta på kaffebryggaren. Hon gjorde tre stora limpmackor med ost, kaviar och ett sönderkokt ägg, vilket var det första hon ätit på många timmar. Hon åt sina nattmackor i soffan i vardagsrummet medan hon bearbetade den information hon inhämtat.
Dirch Frode från Hedestad hade anlitat henne att göra en personundersökning på Mikael Blomkvist, som dömts till fängelse för förtal av finansmannen Hans-Erik Wennerström. Några månader senare kliver Henrik Vanger, också han från Hedestad, in i Millenniumsstyrelse och påstår att det pågår en konspiration för att knäcka tidningen. Allt detta samma dag som Mikael Blomkvist kryper in i fängelset. Mest fascinerande av allt: en två år gammal bakgrundsartikel — Med två tomma händer— om Hans-Erik Wennerström, som hon hittat i Finansmagasinet Monopolsnätupplaga. Där noterades att han inlett sin finansiella aufmarschpå just Vangerföretagen i slutet av 1960-talet.
Man behövde inte vara överbegåvad för att dra slutsatsen att händelserna på något sätt var relaterade till varandra. Någonstans fanns en hund begraven och Lisbeth Salander gillade att gräva upp begravda hundar. Dessutom hade hon inget bättre för sig.
DEL 3: FUSIONER
16 maj till 14 juli
13 procent av kvinnorna i Sverige har utsatts för grövre sexuellt våld utanför sexuella relationer
KAPITEL 15: Fredag 16 maj — Lördag 31 maj
Mikael Blomkvist frigavs från Rullåkersanstalten fredagen den 16 maj, två månader efter att han burats in. Samma dag som han hade inställt sig på anstalten hade han utan större förhoppningar lämnat in en begäran om strafftidsförkortning. De tekniska orsakerna till att han frigavs blev han aldrig på det klara med, men han misstänkte att det möjligen hade något att göra med att han inte tog ut någon av sina helgpermissioner och att beläggningen på anstalten var fyrtiotvå personer medan antalet vårdplatser beräknades till trettioen. I vilket fall skrev anstaltschefen — en fyrtioårig exilpolack vid namn Peter Sarowsky, som Mikael kom mycket bra överens med — en rekommendation om att strafftiden borde avkortas.
Tiden på Rullåker hade varit lugn och behaglig. Anstalten var, som Sarowsky uttryckte det, till för strulpellar och rattfyllerister men inte för riktiga förbrytare. De dagliga rutinerna påminde om tillvaron på ett vandrarhem. Hans fyrtioen medfångar, varav hälften var andra generationens invandrare, betraktade Mikael som något av en främmande fågel i församlingen — vilket han också var. Han var den ende fången som det rapporterades om på TV, vilket skänkte honom en viss status, men ingen av medfångarna betraktade honom som en seriös förbrytare.
Det gjorde inte heller anstaltschefen. Redan första dagen blev Mikael uppkallad till ett samtal där han erbjöds terapi, utbildning på Komvux eller möjligheter till andra studier, samt arbetsvägledning. Mikael replikerade att han inte kände något större behov av social anpassning, att hans studieplaner var avklarade för flera decennier sedan och att han redan hade arbete. Däremot bad han om tillstånd att få behålla sin iBook i cellen för att kunna arbeta vidare på den bok han för ögonblicket var anställd att författa. Hans begäran beviljades utan vidare mankemang och Sarowsky tillhandahöll till och med ett låsbart skåp så att han kunde lämna datorn obevakad i cellen utan att få den stulen eller vandaliserad. Inte för att någon av medfångarna på allvar skulle göra något sådant — de höll snarast en skyddande hand över Mikael.
Sålunda tillbringade Mikael två relativt angenäma månader med att arbeta ungefär sex timmar om dagen på den Vangerska familjekrönikan. Arbetet avbröts endast av några timmars städarbete eller rekreation varje dag. Mikael och två medfångar, varav en kom från Skövde och en hade sina rötter i Chile, hade till uppgift att städa anstaltens gym varje dag. Rekreationen bestod i TV-tittande, kortspel eller styrketräning. Mikael upptäckte att han var hyfsad på poker men förlorade stadigt några 50-öringar om dagen. Anstaltsreglerna tillät spel om pengar om totalpotten låg under 5 kronor.
Han fick beskedet att han skulle släppas fri i förtid dagen före frigivningen, då Sarowsky tog upp honom till sitt tjänsterum och bjöd på en nubbe. Därefter ägnade Mikael kvällen åt att packa ihop sina kläder och anteckningsböcker.
Efter frigivningen åkte Mikael direkt tillbaka till sin stuga i Hedeby. Då han klev upp på bron hörde han ett jamande och fick sällskap av den rödbruna katten, som hälsade honom välkommen genom att stryka sig mot hans ben.
”Okej, kom in då”, sa han. ”Men jag har inte hunnit köpa mjölk.”
Han packade upp sitt bagage. Det kändes som om han hade haft semester och han upptäckte att han faktiskt saknade både Sarowsky och sina medfångars sällskap. Hur befängt det än verkade hade han trivts på Rullåker. Frigivningen hade dock kommit så oväntat att han inte hade förvarnat någon.
Klockan var strax efter sex på kvällen. Han gick snabbt upp till Konsum och handlade basvaror innan de stängde. När han kom hem slog han på sin mobiltelefon och ringde till Erika, vars mobilsvar angav att hon inte kunde nås för tillfället. Han pratade in ett meddelande om att de skulle höras under morgondagen.
Därefter promenerade han upp till sin arbetsgivare, som befann sig på bottenvåningen och häpet höjde ögonbrynen när han såg Mikael.
”Har du rymt?” var den gamles första ord.
”Lagligen frigiven i förtid.”
”Det var en överraskning.”
”För mig med. Jag fick veta det i går kväll.”
De tittade på varandra i några sekunder. Sedan överraskade den gamle Mikael genom att slå armarna om honom och ge honom en björnkram.
”Jag skulle just äta. Gör mig sällskap.”
Anna serverade fläskpannkaka med lingon. De satt kvar i matrummet och pratade i nästan två timmar. Mikael redogjorde för hur långt han hade kommit med familjekrönikan och var hål och luckor fanns. De pratade inte om Harriet Vanger, men hade ett utförligt samtal om Millennium.
”Vi har haft tre styrelsemöten. Fröken Berger och er partner Christer Malm har haft vänligheten att förlägga två av mötena hit upp, medan Dirch representerade mig på ett möte nere i Stockholm. Jag önskar verkligen att jag var några år yngre, men sanningen är att det är för tröttsamt för mig att åka så långt. Jag ska försöka ta mig ned under sommaren.”
”Jag tror nog att de kan hålla möten häruppe”, svarade Mikael. ”Och hur känns det att vara delägare i tidningen?”
Henrik Vanger log ett snett leende.
”Det är faktiskt det roligaste jag gjort på många år. Jag har tittat på ekonomin och det ser hyfsat ut. Jag behöver inte skjuta till så mycket pengar som jag trodde — gapet mellan inkomster och utgifter minskar.”
”Jag har pratat med Erika någon gång i veckan. Jag har förstått att annonsbiten har förstärkts.”
Henrik Vanger nickade. ”Det är på väg att vända, men det kommer att ta tid. Från början gick företag i Vangerkoncernen in och stödköpte annonssidor. Men redan har två gamla annonsörer — mobiltelefoner och en resebyrå — kommit tillbaka.” Han log brett. ”Vi kör också en lite mer personlig drive bland Wennerströms gamla fiender. Och tro mig, det finns en lång lista.”
”Har du hört något från Wennerström?”
”Nja, inte precis. Men vi har läckt ut att Wennerström organiserar bojkotten mot Millennium. Det får honom att verka småaktig. En journalist på DN lär ha frågat honom och fått ett snäsigt svar.”
”Du njuter av det här.”
”Njuter är fel ord. Jag borde ha ägnat mig åt det här för flera år sedan.”