Hon tittade fortfarande ned i bordet.
”Om du vill ha mig så vill jag väldigt gärna.”
Hon tittade plötsligt upp på honom igen. Sedan reste hon sig och gick bort till sovrumsdörren. Hon släppte kavajen på golvet och drog klänningen över huvudet medan hon gick.
Mikael och Cecilia vaknade samtidigt av att ytterdörren öppnades och någon gick genom köket. De hörde dunsen av en väska som ställdes ned på golvet vid järnspisen. Sedan stod plötsligt Erika i sovrumsdörren med ett leende som förvandlades till förfäran.
”O kära nån.” Hon tog ett steg tillbaka.
”Hej Erika”, sa Mikael.
”Hej. Förlåt mig. Ber tusen gånger om ursäkt för att jag rusade in. Jag borde ha knackat.”
”Vi borde ha låst ytterdörren. Erika — det här är Cecilia Vanger. Cecilia — Erika Berger är chefredaktör på Millennium.”
”Hej”, sa Cecilia.
”Hej”, sa Erika. Hon såg ut som om hon inte kunde bestämma sig för om hon skulle gå fram och väluppfostrat skaka hand eller om hon bara skulle gå därifrån. ”Eh, jag… jag kan gå en promenad…”
”Vad sägs om att sätta på kaffepannan istället?” Mikael tittade på väckarklockan på nattduksbordet. Strax efter tolv på dagen.
Erika nickade och drog igen sovrumsdörren. Mikael och Cecilia tittade på varandra. Cecilia såg besvärad ut. De hade älskat och pratat till fyra på morgonen. Sedan hade Cecilia sagt att hon tänkte sova över och att hon i fortsättningen tänkte ge blanka fan i vem som visste att hon knullade med Mikael. Hon hade sovit med ryggen mot honom och med hans arm runt sitt bröst.
”Hörru, det är okej”, sa Mikael. ”Erika är gift och hon är inte min flickvän. Vi träffas ibland, men hon bryr sig inte ett dyft om att du och jag har någonting ihop. Däremot är hon förmodligen väldigt generad just nu.”
När de kom ut i köket en stund senare hade Erika dukat fram kaffe, juice, apelsinmarmelad, ost och rostat bröd. Det doftade gott. Cecilia gick raka vägen fram till henne och sträckte fram handen.
”Det blev lite hastigt därinne. Hej.”
”Snälla Cecilia, förlåt mig för att jag klampade in som en elefant”, sa en djupt olycklig Erika.
”Glöm det, för guds skull. Nu dricker vi kaffe.”
”Hej”, sa Mikael och kramade om Erika innan han satte sig. ”Hur kom du hit?”
”Körde upp nu på morgonen, förstås. Jag fick ditt meddelande vid två i natt och försökte ringa.”
”Jag hade stängt av mobilen”, sa Mikael och log mot Cecilia Vanger.
Efter frukosten ursäktade sig Erika och lämnade Mikael och Cecilia ensamma med förevändningen att hon måste hälsa på Henrik Vanger. Cecilia dukade av med ryggen mot Mikael. Han gick fram och slog armarna runt henne.
”Vad händer nu?” sa Cecilia.
”Ingenting. Så här är det bara — Erika är min bästa vän. Hon och jag har haft ihop det till och från i tjugo år och kommer förhoppningsvis att ha ihop det i tjugo år till. Men vi har aldrig varit ett par och vi går aldrig i vägen för varandras romanser.”
”Är det det vi har? En romans?”
”Jag vet inte vad vi har, men uppenbarligen trivs vi med varandra.”
”Var ska hon sova i natt?”
”Vi ordnar ett rum åt henne någonstans. Ett gästrum hos Henrik. Hon kommer inte att sova i min säng.”
Cecilia funderade en stund.
”Jag vet inte om jag klarar av det här. Du och hon kanske fungerar så, men jag vet inte… jag har aldrig…” Hon skakade på huvudet. ”Jag går hem till mig nu. Jag måste få fundera på det här ett tag.”
”Cecilia, du har frågat mig tidigare och jag har berättat om mitt och Erikas förhållande. Hennes existens kan inte vara någon överraskning för dig.”
”Det är sant. Men så länge hon fanns på bekvämt avstånd nere i Stockholm kunde jag ignorera henne.”
Cecilia satte på sig sin kavaj.
”Situationen är dråplig”, log hon. ”Kom över på middag i kväll. Ta Erika med dig. Jag tror att jag kommer att gilla henne.”
Erika hade redan klarat av frågan om nattlogi. Vid de tillfällen hon varit uppe i Hedeby för att träffa Henrik Vanger hade hon övernattat i ett av hans gästrum och hon bad helt frankt att få låna rummet igen. Henrik kunde knappt dölja sin förtjusning och försäkrade att hon var välkommen när som helst.
Med sådana formalia ur vägen gick Mikael och Erika en promenad över bron och slog sig ned på terrassen på Susannes Brokafé strax före stängningsdags.
”Jag är djupt missnöjd”, sa Erika. ”Jag åkte upp för att hälsa dig välkommen tillbaka till friheten och hittar dig i säng med byns femme fatale.”
”Förlåt.”
”Så hur länge har du och miss Big Tits…” Erika vispade med pekfingret.
”Ungefär sedan Henrik blev delägare.”
”Aha.”
”Aha, vad då?”
”Bara nyfiken.”
”Cecilia är en bra kvinna. Jag tycker om henne.”
”Jag kritiserar inte. Jag är bara missnöjd. Godis inom räckhåll och så måste jag banta. Hur var fängelset?”
”Som en hyfsad arbetssemester. Hur går tidningen?”
”Bättre. Vi är fortfarande ute och slirar i marginalen, men för första gången på ett år ökar annonsvolymen. Vi ligger fortfarande långt under vad vi hade för ett år sedan, men vi är i alla fall på väg uppåt igen. Det är Henriks förtjänst. Men det underliga är att prenumeranterna börjat öka.”
”Det brukar gå lite upp och ned med jämna mellanrum.”
”Med några hundra hit eller dit. Men vi har ökat med tretusen prenumeranter de senaste tre månaderna. Ökningen har varit rätt stadig med drygt tvåhundrafemtio nya i veckan. Jag trodde först att det bara var en slump, men det fortsätter att komma in nya prenumeranter. Det är den största enskilda upplageökningen någonsin. De betyder mer än inkomsterna från annonserna. Samtidigt tycks våra gamla prenumeranter förnya rätt konsekvent över hela linjen.”
”Varför?” frågade Mikael förbryllad.
”Jag vet inte. Ingen av oss begriper det. Vi har inte kört någon annonskampanj. Christer har ägnat en vecka åt att göra stickprov på vilka det är som dyker upp. För det första är det helt nya prenumeranter. För det andra är 70 procent kvinnor. Normalt är det 70 procent män som prenumererar. För det tredje kan prenumeranterna beskrivas som medelinkomsttagare i förorten med kvalificerade jobb: lärare, lägre chefsjobb, tjänstemän.”
”Medelklassens revolt mot storkapitalet?”
”Jag vet inte. Men fortsätter det här så kommer det att bli en ordentlig förändring av prenumerantstocken. Vi hade en redaktionskonferens för två veckor sedan och beslutade att delvis börja lägga in nytt material i tidningen; jag vill ha fler artiklar om fackliga frågor med koppling till TCO och den sortens texter, men också mer undersökande reportage om till exempel kvinnofrågor.”
”Var bara försiktig med att ändra för mycket”, sa Mikael. ”Om vi får nya prenumeranter så gillar de förmodligen vad som redan står i tidningen.”
Cecilia Vanger hade även bjudit Henrik Vanger på middagen, möjligen för att minska risken för obehagliga samtalsämnen. Hon hade lagat viltgryta och serverade rödvin. Erika och Henrik ägnade en stor del av samtalet åt en diskussion om Millenniumsutveckling och de nya prenumeranterna, men samtalet gled efter hand över till andra ting. Erika vände sig plötsligt mot Mikael och frågade honom om hur hans arbete fortskred.
”Jag räknar med att ha ett utkast till familjekrönikan klar om någon månad som Henrik kan titta på.”
”En krönika i familjen Addams anda”, log Cecilia.
”Den har vissa historiska aspekter”, medgav Mikael.
Cecilia sneglade på Henrik Vanger.
”Mikael, Henrik är egentligen inte intresserad av familjekrönikan. Han vill att du ska lösa gåtan om Harriets försvinnande.”
Mikael sa ingenting. Ända sedan han inlett sin relation med Cecilia hade han pratat tämligen öppet om Harriet med henne. Cecilia hade redan listat ut att det var hans egentliga uppdrag, även om han aldrig formellt erkänt det. Däremot hade han aldrig berättat för Henrik att han och Cecilia diskuterat ämnet. Henriks buskiga ögonbryn drog ihop sig en smula. Erika var tyst.