”Snälla du”, sa Cecilia till Henrik. ”Jag är inte korkad. Jag vet inte exakt vilket avtal du och Mikael har, men hans vistelse här i Hedeby handlar om Harriet. Eller hur?”
Henrik nickade och sneglade på Mikael.
”Jag sa ju att hon var skärpt.” Han vände sig till Erika. ”Jag antar att Mikael förklarat för dig vad han sysslar med här i Hedeby.”
Hon nickade.
”Och jag antar att du anser att det är en vettlös sysselsättning. Nej, du behöver inte svara. Det är en befängd och vettlös sysselsättning. Men jag måste få veta.”
”Jag har inga synpunkter på saken”, sa Erika diplomatiskt.
”Naturligtvis har du det.” Han vände sig till Mikael. ”Snart har halva året gått. Berätta. Har du överhuvudtaget hittat någonting som vi inte redan utrett?”
Mikael undvek att möta Henriks blick. Han tänkte omedelbart på den besynnerliga känsla han upplevt då han kvällen innan suttit och tittat i fotoalbumet. Känslan hade följt honom hela dagen, men han hade inte haft tid att slå sig ned och öppna albumet igen. Han var inte säker på om han fantiserade eller inte, men han visste att han hade gjort en reflektion av något slag. Han hade varit på vippen att tänka en avgörande tanke. Slutligen tittade han upp på Henrik Vanger och skakade på huvudet.
”Jag har inte kommit på ett jota.”
Den gamle mannen granskade honom plötsligt med ett vaksamt uttryck i ansiktet. Han avstod från att kommentera Mikaels replik och nickade slutligen.
”Jag vet inte hur det är med er ungdomar, men för mig är det dags att dra sig tillbaka. Tack för middagen, Cecilia. God natt, Erika. Hälsa på mig i morgon innan du åker.”
När Henrik Vanger hade stängt ytterdörren lägrade sig tystnaden. Det var Cecilia som bröt den.
”Mikael, vad var det där om?”
”Det betyder att Henrik Vanger är lika känslig för folks reaktioner som en seismograf. I går kväll då du kom över till mig satt jag och tittade i fotoalbumet.”
”Ja?”
”Jag såg någonting. Jag vet inte vad och jag kan inte sätta fingret på det. Det var någonting som nästan blev en tanke, men jag missade att snappa upp den.”
”Men vad var det du tänkte på?”
”Jag vet helt enkelt inte. Och sedan kom du över och jag… hmm… fick roligare saker att fundera över.”
Cecilia rodnade. Hon undvek Erikas blick och gjorde sig ett ärende ut till köket för att sätta på kaffe.
Det var en varm och solig majdag. Grönskan hade skjutit fart och Mikael kom på sig själv med att gnola Den blomstertid nu kommer.
Erika tillbringade natten i Henriks gästrum. Efter middagen hade Mikael frågat Cecilia om hon ville ha sällskap. Hon hade svarat att hon var upptagen med betygskonferenser och att hon var trött och ville sova. Erika pussade Mikael på kinden och lämnade Hedebyön tidigt på måndagsmorgonen.
När Mikael hade åkt in i fängelse i mitten av mars hade snön fortfarande legat tung över landskapet. Nu grönskade björkarna och gräsmattan runt hans stuga var fet och välmående. Han hade för första gången en möjlighet att se sig om på hela Hedebyön. Vid åttatiden gick han över och bad att få låna en termos av Anna. Han pratade kort med Henrik, som just klivit upp, och fick med sig hans karta över ön. En plats han ville titta närmare på var Gottfrieds stuga, som indirekt hade dykt upp flera gånger i polisutredningen, eftersom Harriet hade tillbringat en del tid där. Henrik förklarade att stugan ägdes av Martin Vanger men att den huvudsakligen stått oanvänd genom åren. Vid enstaka tillfällen brukade någon släkting låna den.
Mikael hann precis fånga Martin Vanger på väg till arbetet inne i Hedestad. Han förklarade sitt ärende och bad att få låna nyckeln. Martin granskade honom med ett roat leende.
”Jag antar att familjekrönikan nu kommit fram till kapitlet om Harriet.”
”Jag vill bara titta mig omkring…”
Martin Vanger bad honom vänta och kom strax tillbaka med nyckeln.
”Är det okej då?”
”Vad mig anbelangar så kan du flytta in där om du har lust. Bortsett från att den ligger i andra änden av ön så är det faktiskt en trevligare plats än huset där du bor.”
Mikael kokade kaffe och gjorde några smörgåsar. Han fyllde en flaska med vatten innan han gav sig iväg och stoppade färdkosten i en ryggsäck som han hängde över ena axeln. Han följde en smal och halvt igenvuxen väg som löpte längs bukten på Hedebyöns norra sida. Gottfrieds stuga låg på en udde ungefär två kilometer från byn och det tog honom bara en halvtimme att i maklig takt avverka sträckan.
Martin Vanger hade haft rätt. När Mikael kom runt kröken på den smala vägen öppnade sig en lummig plats vid vattnet. Utsikten var strålande mot både inloppet till Hedeälven, gästhamnen till vänster och industrihamnen till höger.
Han var förvånad över att ingen tagit Gottfrieds stuga i besittning. Det var en rustik sak i liggande mörkbetsat timmer, med tegeltak och gröna fönsterkarmar, och med en liten solig veranda utanför ytterdörren. Det var dock uppenbart att underhållet av både stugan och tomten hade eftersatts en längre tid; färgen på dörr- och fönsterposter hade flagnat och det som borde ha varit en gräsmatta var meterhöga buskar. Att röja skulle fordra ett ordentligt dagsverke med en lie och röjsåg.
Mikael låste upp dörren och skruvade upp fönsterluckorna från insidan. Stommen tycktes vara en gammal lada på omkring 35 kvadratmeter. Insidan var brädfodrad och bestod av ett enda stort rum med breda fönster mot vattnet på vardera sidan om ytterdörren. Längst in i stugan ledde en trappa till ett öppet sovloft som täckte halva stugan. Under trappen fanns en liten nisch med ett gasolkök, en diskbänk och ett tvättskåp. Möblemanget var enkelt; på långsidan till vänster om dörren fanns en väggfast bänk, ett skamfilat skrivbord och en stringhylla i teak. Längre ned på samma sida fanns tre garderober. Till höger om dörren stod ett runt matbord med fem trästolar och en öppen spis mitt på kortväggen.
Stugan saknade elektricitet, istället fanns det flera fotogenlampor. I ett fönster stod en gammal transistorradio av märket Grundig. Antennen var avbruten. Mikael tryckte på on-knappen men batterierna fungerade inte.
Mikael gick upp för den smala trappan och såg sig omkring på sovloftet. Där fanns en dubbelsäng, en madrass utan sängkläder, ett nattduksbord och en byrå.
Mikael ägnade en stund åt att söka igenom stugan. Byrån var tom så när som på några handdukar och linnen med en vag doft av mögel. I garderoberna fanns några gamla arbetskläder, en overall, ett par gummistövlar, ett par slitna gymnastikskor och en fotogenkamin. I skrivbordslådorna låg skrivpapper, blyertspennor, ett tomt skissblock, en kortlek och några bokmärken. Köksskåpet innehöll matporslin, kaffekoppar, glas, stearinljus och några kvarlämnade paket med salt, tepåsar och liknande. I en låda i köksbordet fanns matbestick.
De enda lämningarna av intellektuell natur hittade han i stringhyllan ovanför skrivbordet. Mikael lyfte över en köksstol och ställde sig på den för att titta igenom hyllplanen. På den understa hyllan låg gamla nummer av Se, Rekordmagasinet, Tidsfördrivoch Lektyrfrån slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Där fanns Bild- journalenfrån 1965 och 1966, Mitt Livs Novelloch några serietidningar: 91:an, Fantomenoch Romans. Mikael öppnade ett nummer av Lektyrfrån 1964 och konstaterade att pinuppan såg tämligen oskuldsfull ut.
Där fanns ett femtiotal böcker. Ungefär hälften av dessa var pocketdeckare från Wahlströms Manhattanserie: Mickey Spillane med titlar som Vänta dig ingen nåd, med de klassiska omslagen av Bertil Hegland. Han hittade också ett halvdussin Kitty, några Femböckerav Enid Blyton och en Tvillingdeckarnaav Sivar Ahlrud — Tunnelbanemysteriet. Mikael log igenkännande. Tre böcker av Astrid Lindgren: Alla vi barn i Bullerbyn, Kalle Blomkvist och Rasmusoch Pippi Långstrump. Den översta hyllan innehöll en bok om kortvågsradio, två böcker om astronomi, en fågelbok, en bok med titeln Det onda imperietsom handlade om Sovjetunionen, en bok om det finska vinterkriget, Luthers katekes, Psalmboken samt Bibeln.