Mikael slog upp Bibeln och läste på insidan av pärmen: Harriet Vanger, 12/5 1963. Harriets konfirmationsbibel. Han ställde dystert tillbaka boken.
Alldeles bakom stugan fanns en kombinerad ved- och redskapsbod med lie, räfsa, hammare och en kartong med osorterade spikar, hyvlar, såg och andra verktyg. Utedasset låg tjugo meter in i skogen österut. Mikael snokade runt en stund och återvände därefter till stugan. Han plockade ut en stol och satte sig på verandan och hällde upp kaffe ur termosen. Han tände en cigarett och tittade ut över Hedestadsbukten genom ridån av sly.
Gottfrieds stuga var betydligt mer anspråkslös än vad han hade förväntat sig. Detta var alltså den plats dit Harriets och Martins pappa hade dragit sig tillbaka då äktenskapet med Isabella börjat gå i putten i slutet av 1950-talet. Här hade han bott och supit. Och därnere, någonstans vid bryggan, hade han drunknat med hög promillehalt i blodet. Tillvaron i stugan hade förmodligen varit angenäm på somrarna, men när temperaturen började krypa ned mot nollgradigt måste det ha varit råkallt och eländigt. Enligt vad Henrik berättat hade Gottfried fortsatt att sköta sitt jobb inom Vangerkoncernen — med avbrott för de perioder då han söp hejdlöst — ända fram till 1964. Att han hade kunnat bo i stugan mer eller mindre permanent och ändå dyka upp på jobbet nyrakad, tvättad och iförd slips och kavaj tydde trots allt på en viss personlig disciplin.
Men detta var också en plats där Harriet Vanger hade varit så ofta att det var ett av de första ställen man letade efter henne på. Henrik hade berättat att Harriet under det sista året ofta hade gått ut till stugan, uppenbarligen för att få vara i fred under helger eller lov. Den sista sommaren hade hon bott här i tre månader, även om hon kom in till byn varje dag. Här hade hon också haft sin väninna Anita Vanger, Cecilia Vangers syster, på besök i sex veckor.
Vad hade hon gjort härute i sin ensamhet? Tidningarna Mitt Livs Novelloch Romans, liksom ett antal Kitty-böcker, talade sitt tydliga språk. Kanske hade skissblocket tillhört henne. Men här fanns också hennes Bibel.
Hade hon velat vara i närheten av sin drunknade pappa — en sorgeperiod hon måste genomlida? Var förklaringen så enkel? Eller hade det att göra med hennes religiösa grubblerier? Stugan var karg och asketisk; låtsades hon att hon bodde i ett kloster?
Mikael följde stranden mot sydost, men terrängen var så fylld av skrevor och enbärsris att den var i det närmaste oframkomlig. Han gick tillbaka till stugan och en bit tillbaka på vägen mot Hedeby. Enligt kartan skulle en stig gå genom skogen till något som kallades Befästningen, och det tog honom tjugo minuter att hitta den igenvuxna avtagsvägen. Befästningen var kustförsvarets lämningar från andra världskriget; betongbunkrar med skyttevärn utspridda kring en kommandobyggnad. Allting var igenvuxet av snårskog.
Mikael gick längs stigen ned till ett båthus i en glänta vid havet. Intill båthuset hittade han vraket efter en Petterssonbåt. Han återvände till Befästningen och följde en stig fram till ett stängsel — han hade kommit upp till Östergården från baksidan.
Han följde den slingrande stigen genom skogen, delvis parallellt med åkern vid Östergården. Stigen var svårframkomlig och det fanns en del våtmark som han var tvungen att snirkla sig förbi. Slutligen kom han fram till en myr med en lada. Så vitt han kunde se upphörde stigen där, men han befann sig bara 100 meter från vägen till Östergården.
På andra sidan vägen låg Söderberget. Mikael tog sig upp för en brant lutning och fick klättra den sista biten. Söderberget slutade i en närmast lodrät klippa mot vattnet. Mikael följde ryggen tillbaka mot Hedeby. Han stannade ovanför stugbyn och njöt av utsikten över den gamla fiskehamnen och kyrkan och ned mot hans egen gäststuga. Han slog sig ned på en klipphäll och hällde upp en sista skvätt ljummet kaffe.
Han hade ingen aning om vad han gjorde i Hedeby, men han trivdes med utsikten.
Cecilia Vanger höll sig på avstånd och Mikael ville inte vara efterhängsen. Efter en vecka gick han i alla fall över till henne och knackade på. Hon släppte in honom och satte på kaffebryggaren.
”Du måste tycka att jag är väldigt fånig, en femtiosex år gammal respektabel lärarinna som beter sig som en tonårsflicka.”
”Cecilia, du är en vuxen människa som har rätt att göra precis vad du vill.”
”Jag vet. Därför har jag bestämt mig för att sluta träffa dig. Jag klarar inte av att…”
”Du är inte skyldig mig någon förklaring. Jag hoppas att vi fortfarande är vänner.”
”Jag vill gärna att vi ska fortsätta att vara vänner. Men jag klarar inte av ett förhållande med dig. Jag har aldrig varit bra på förhållanden. Jag vill nog vara i fred ett tag.”
KAPITEL 16: Söndag 1 juni — Tisdag 10 juni
Efter sex månaders fruktlöst grubblande rämnade fallet Harriet Vanger när Mikael inom loppet av några dagar den första veckan i juni hittade tre helt nya pusselbitar. Två av dessa svarade han själv för. Den tredje fick han hjälp med.
Efter Erikas besök hade han slagit upp fotoalbumet och suttit i flera timmar och tittat på bild efter bild medan han försökt begripa vad det var han hade reagerat på. Slutligen hade han lagt allting åt sidan och arbetat vidare med familjekrönikan istället.
Några dagar in i juni åkte Mikael in till Hedestad. Han satt och tänkte på något helt annat när bussen svängde in på Järnvägsgatan och han plötsligt insåg vad som hade legat och grott i hans bakhuvud. Insikten drabbade honom som en blixt från en klar himmel. Han blev så perplex att han följde med till ändhållplatsen vid järnvägsstationen och omedelbart åkte tillbaka till Hedeby för att undersöka om han kommit ihåg rätt.
Det var den allra första bilden i albumet.
Den sista bilden som fanns av Harriet Vanger hade tagits den ödesdigra dagen på Järnvägsgatan i Hedestad, då hon hade tittat på Barnens dag-tåget.
Bilden var ett udda inslag i albumet. Den hade hamnat där därför att den var tagen samma dag, men det var den enda av de drygt etthundraåttio bilderna i albumet som inte fokuserade på olyckan på bron. Varje gång Mikael och (förmodade han) alla andra hade tittat i albumet var det personerna och detaljerna i bilderna från bron som hade fångat uppmärksamheten. Det fanns ingen dramatik i bilden från en folksamling vid Barnens dag-tåget inne i Hedestad, flera timmar före de avgörande händelserna.
Henrik Vanger hade troligtvis sett bilden tusen gånger och med saknad insett att han aldrig skulle se henne igen. Förmodligen hade han varit irriterad över att den var tagen från så långt håll att Harriet Vanger bara var en person i ett folkhav.
Men det var inte det Mikael hade reagerat på.
Bilden var tagen från andra sidan gatan, förmodligen från ett fönster på andra våningen. Vidvinkeln fångade fronten på en av lastbilarna i tåget. På flaket stod kvinnor med glittriga baddräkter och haremsbyxor och kastade godis till publiken. Några av dem tycktes dansa. Framför lastbilen hoppade tre clowner.
Harriet stod i första ledet bland publiken längs trottoaren. Bredvid henne stod tre av hennes klasskamrater och runt omkring dem minst hundra andra Hedestadsbor.
Det var detta som Mikael undermedvetet hade noterat och som plötsligt kommit upp till ytan när bussen hade råkat passera precis den plats där bilden hade tagits.
Publiken uppträdde som en publik ska göra. Publikens ögon följer alltid bollen i en tennismatch eller pucken i en ishockeyrink. De som stod längst till vänster i bild tittade på clownerna som var precis framför dem. De som stod närmare lastbilen fokuserade på flaket med de lättklädda flickorna. Deras ansiktsuttryck var roade. Barn pekade. Några skrattade. Alla såg glada ut.