Mikael frågade hur bildarkivet var upplagt.
”Sanningen att säga är det ganska rörigt i arkivet. Sedan vi fick datorer och elektroniska bilder finns arkivet på cd-skivor. Vi har haft en praktikant här som hållit på och scannat in äldre viktiga bilder, men det är bara någon procent av alla bilder i arkivet som är indexerade. Äldre bilder finns sorterade på datum i negativpärmar. De finns antingen här på redaktionen eller uppe i ett vindsförråd.”
”Jag är intresserad av bilder från Barnens dag-tåget 1966, men överhuvudtaget av alla bilder som togs den veckan.”
Maja Blomberg såg forskande på Mikael.
”Det skulle alltså vara den vecka då Harriet Vanger försvann?”
”Du känner till historien?”
”Man kan inte ha jobbat på Hedestads-Kurireni hela sitt liv utan att känna till den och när Martin Vanger ringer mig tidigt på morgonen på min lediga dag så drar jag slutsatser. Jag läste korrektur på texterna som skrevs om fallet på 1960-talet. Varför gräver du i den historien? Har något nytt kommit upp i ljuset?”
Maja Blomberg hade uppenbarligen också nyhetsnäsa. Mikael skakade småleende på huvudet och slängde fram sin cover story.
”Nej, och jag tvivlar på att vi någonsin får svaret på frågan om vad som hände med henne. Det är lite hysch-hysch, men det är helt enkelt så att jag skriver Henrik Vangers självbiografi. Historien om den försvunna Harriet är ett udda ämne, men det är också ett kapitel som knappast kan förbigås med tystnad. Jag är ute efter bilder som kan illustrera dagen, både på Harriet och på hennes kamrater.”
Maja Blomberg såg tvivlande ut men påståendet var rimligt och hon hade ingen anledning att ifrågasätta hans uppgifter.
En fotograf på en tidning avverkar i genomsnitt mellan två och tio rullar film dagligen. Vid stora evenemang kan det lätt bli dubbla antalet. Varje rulle innehåller trettiosex negativ; det är alltså inte ovanligt att en tidning ackumulerar över trehundra bilder varje dag, varav bara några enstaka någonsin publiceras. En organiserad redaktion klipper upp filmrullarna och placerar negativen i negativfickor om sex bildrutor vardera. En rulle blir ungefär en sida i en negativpärm. En pärm rymmer drygt hundratio rullar. På ett år blir det mellan tjugo och trettio pärmar. Under åren blir det en oherrans mängd pärmar, som huvudsakligen saknar kommersiellt värde och inte får plats på hyllorna på redaktionen. Däremot är varje fotograf och bildredaktion övertygad om att bilderna innehåller en historisk dokumentation av omistligt värdeoch slänger därför inte ett dyft.
Hedestads-Kurirengrundades 1922 och bildredaktionen hade funnits sedan 1937. Kurirensvindsförråd innehöll drygt tolvhundra bildpärmar, sorterade efter datum. Bilderna från september 1966 omfattade fyra billiga lagerpärmar i papp.
”Hur gör vi det här?” frågade Mikael. ”Jag skulle behöva sitta vid ett ljusbord och ha möjlighet att kopiera sådant som kan vara av intresse.”
”Numera har vi inget mörkrum. Allting scannas in. Vet du hur man använder en negativscanner?”
”Ja, jag har jobbat med bilder och äger en Agfa negscanner själv. Jag jobbar i PhotoShop.”
”Då använder du samma utrustning som vi.”
Maja Blomberg tog Mikael på en snabb rundvandring på den lilla redaktionen, gav honom plats vid ett ljusbord och startade en dator och en scanner. Hon visade också var kaffeautomaten i lunchrummet stod. De kom överens om att Mikael kunde arbeta på egen hand men att han måste ringa till Maja Blomberg när han ville lämna redaktionen så att hon kunde komma dit och låsa och koppla på larmet. Därefter lämnade hon honom med ett muntert ”ha det så roligt”.
Det tog flera timmar för Mikael att gå igenom pärmarna. Hedestads-Kurirenhade haft två fotografer under denna tid. Den fotograf som hade varit i tjänst den aktuella dagen var Kurt Nylund — som Mikael faktiskt kände sedan tidigare. Kurt Nylund hade varit i tjugoårsåldern 1966. Han hade därefter flyttat till Stockholm och blivit en erkänd yrkesfotograf, som arbetat både som frilans och som anställd på Pressens Bild i Marieberg. Mikaels och Kurt Nylunds vägar hade korsats vid flera tillfällen på 1990-talet, då Millenniumhade köpt bilder från Pressens Bild. Mikael mindes honom som en mager och tunnhårig man. Kurt Nylund hade använt en dagsljusfilm som inte var alltför kornig och som många pressfotografer använde.
Mikael plockade fram arken med den unge Nylunds bilder och placerade dem på ljusbordet, där han med en lupp granskade bildruta efter bildruta. Att läsa negativfilm är dock en konstform som kräver en viss rutin, något som Mikael saknade. Han insåg att för att kunna avgöra om bilderna innehöll någon information av värde skulle han i praktiken vara tvungen att scanna in varje bild och granska dem på dataskärmen. Det skulle ta åtskilliga timmar. Han gjorde därför först en översiktlig summering av de bilder han eventuellt var intresserad av.
Han började med att pricka av alla bilder som hade tagits vid tankbilsolyckan. Mikael kunde konstatera att Henrik Vangers pärm med hundraåttio bilder inte var komplett; den person som hade kopierat samlingen — möjligen Nylund själv — hade sorterat bort ungefär trettio bilder som antingen var oskarpa eller av så dålig kvalité att de inte ansågs publicerbara.
Mikael kopplade ur Hedestads-Kurirensdator och pluggade in Agfa-scannern till sin egen iBook. Han använde två timmar till att scanna in de resterande bilderna.
En bild fångade omedelbart hans intresse. Någon gång mellan 15.10 och 15.15, precis vid den tidpunkt då Harriet försvann, hade någon öppnat fönstret i hennes rum; Henrik Vanger hade förgäves försökt lista ut vem. Helt plötsligt hade Mikael en bild på dataskärmen som måste ha tagits just i det ögonblick då fönstret öppnades. Han kunde se en skepnad och ett ansikte, men ofokuserat och suddigt. Han beslutade att bildanalysen kunde anstå till dess att han hade fått in alla bilder i datorn.
Under de kommande timmarna granskade Mikael bilder från Barnens dag. Kurt Nylund hade tagit sex rullar, sammanlagt drygt tvåhundra bilder. Det var en evig ström av barn med ballonger, vuxna, gatuvimmel med korvhandlare, själva tåget, en lokal artist på scen och en prisutdelning av något slag.
Mikael beslutade sig till sist för att scanna in hela samlingen. Efter sex timmar hade han fått ihop en mapp med nittio bilder. Han skulle bli tvungen att återkomma till Hedestads-Kuriren.
Vid niotiden på kvällen ringde han Maja Blomberg, tackade för sig och åkte hem till Hedebyön.
Han var tillbaka klockan nio på söndagsmorgonen. Det var fortfarande folktomt då Maja Blomberg släppte in honom. Han hade inte insett att det var pingsthelg, och att tidningen inte skulle komma ut förrän på tisdagen. Han fick låna samma arbetsbord som dagen innan och ägnade därefter hela dagen åt att scanna. Vid sextiden på kvällen återstod ungefär fyrtio bilder från Barnens dag. Mikael hade granskat negativen och beslutat att närbilder på gulliga barnansikten eller bilder på en artist som uppträdde på scen helt enkelt inte var intressanta för hans syfte. Det han hade scannat in var gatuliv och folksamlingar.
Mikael använde annandag pingst till att granska det nya bildmaterialet. Han gjorde två upptäckter. Den första fyllde honom med bestörtning. Den andra fick hans puls att slå snabbare.
Den första upptäckten var ansiktet i Harriet Vangers fönster. Bilden hade en svag rörelseoskärpa och hade därför ratats i den ursprungliga uppsättningen. Fotografen hade stått på kyrkbacken och siktat mot bron. Byggnaderna låg i bakgrunden. Mikael beskar bilden så att han endast fick med det aktuella fönstret och experimenterade därefter med att justera kontrasten och öka skärpan till dess att han fick fram vad han ansåg vara den bästa tänkbara kvalitén.