Mikael visste inte vad han skulle säga. Han reste sig och gick fram till fönstret.
”Jag vet inte riktigt. Henrik, jag har kanske kommit på någonting, men jag måste få sätta mig och grubbla på det här ett tag.”
”Du antyder att det kan finnas ett samband mellan Harriet och Rebecka. Det var… drygt sjutton år mellan händelserna.”
”Låt mig tänka på saken. Jag tittar över i morgon om du mår bättre.”
Mikael träffade aldrig Henrik Vanger nästkommande dag. Strax före ett på natten satt han fortfarande vid sitt köksbord och läste i Harriets bibel när han hörde ljudet från en bil som i hög hastighet körde över bron. Han sneglade genom köksfönstret och såg en skymt av blåljusen från en ambulans.
Fylld av onda aningar rusade Mikael ut och följde ambulansen. Den hade parkerat utanför Henrik Vangers bostad. Lampor var tända i bottenvåningen och Mikael förstod genast att något hade hänt. Han tog brotrappan i två kliv och mötte en skakad Anna Nygren i farstun.
”Hjärtat”, sa hon. ”Han väckte mig för en stund sedan och klagade över bröstsmärtor. Så föll han ihop.”
Mikael slog armarna om den lojala hushållerskan och stod kvar när ambulanspersonalen kom ut med en till synes livlös Henrik Vanger på båren. En tydligt stressad Martin Vanger följde i släptåg. Han hade hunnit lägga sig då Anna larmat honom; han var barfota i ett par tofflor och hade inte stängt gylfen. Han hälsade helt kort på Mikael och vände sig till Anna.
”Jag följer med in till sjukhuset. Ring Birger och Cecilia”, instruerade han. ”Och meddela Dirch Frode.”
”Jag kan gå över till Frode”, erbjöd sig Mikael. Anna nickade tacksamt.
Att knacka på en dörr efter midnatt är ofta ett besked om dåliga nyheter, tänkte Mikael då han satte fingret på Dirch Frodes ringklocka. Det dröjde flera minuter innan en uppenbart sömndrucken Frode kom till dörren.
”Jag har dåliga nyheter. Henrik Vanger fördes nyss till sjukhus. Det tycks vara en hjärtattack. Martin ville att jag skulle meddela dig.”
”Herregud”, sa Dirch Frode. Han tittade på sitt armbandsur. ”Det är fredagen den 13”, sa han med obegriplig logik och ett förvirrat ansiktsuttryck.
När Mikael var hemma hos sig igen var klockan halv tre på natten. Han tvekade en stund men beslutade sig för att skjuta upp samtalet till Erika. Först vid tiotiden nästa morgon, då han som hastigast hade pratat med Dirch Frode på mobilen och försäkrat sig om att Henrik Vanger fortfarande var vid liv, ringde han till Erika med beskedet att Millenniumsnyblivne delägare hade förts till sjukhus efter en hjärtattack. Beskedet mottogs inte oväntat med stor förstämning och oro.
Först sent på kvällen kom Dirch Frode över till Mikael med utförliga besked om Henrik Vangers tillstånd.
”Han lever, men han mår inte bra. Han har haft en allvarlig infarkt och har dessutom en infektion i kroppen.”
”Har du träffat honom?”
”Nej. Han ligger på intensiven. Martin och Birger sitter och vakar.”
”Oddsen?”
Dirch Frode vaggade handen fram och tillbaka.
”Han har överlevt infarkten och det är alltid ett gott tecken. Och Henrik har faktiskt en rätt bra grundkondition. Men han är gammal. Vi får vänta och se.”
De satt tysta en stund och begrundade livets skörhet. Mikael hällde upp kaffe. Dirch Frode såg modstulen ut.
”Jag måste ställa några frågor om vad som händer nu”, sa Mikael.
Frode tittade upp på honom.
”Dina anställningsförhållanden ändras inte. De är reglerade i ett kontrakt som löper året ut, vare sig Henrik Vanger lever eller inte. Du behöver inte vara orolig.”
”Jag är inte orolig och det var inte det jag menade. Jag undrar vem jag ska rapportera till i hans frånvaro.”
Dirch Frode suckade.
”Mikael, du vet lika väl som jag att hela den här historien om Harriet Vanger är ett tidsfördriv för Henrik.”
”Säg inte det.”
”Vad menar du?”
”Jag har hittat nytt bevismaterial”, sa Mikael. ”Jag informerade Henrik om delar av det i går. Jag är rädd att det kan ha bidragit till att utlösa hjärtattacken.”
Dirch Frode såg på Mikael med en underlig blick.
”Du skämtar.”
Mikael skakade på huvudet.
”Dirch, de senaste dagarna har jag grävt fram mer material om Harriets försvinnande än den sammanlagda officiella utredningen gjort på åtminstone trettiofem år. Mitt problem just nu är att vi aldrig gjort upp om vem jag ska rapportera till om Henrik inte är närvarande.”
”Du kan berätta för mig.”
”Okej. Jag måste gå vidare med det här. Har du tid en stund?”
Mikael drog sina nya upptäckter så pedagogiskt han kunde. Han demonstrerade bildsviten från Järnvägsgatan och lade fram sin teori. Därefter förklarade han hur hans egen dotter hade knäckt telefonboksmysteriet. Slutligen lade han fram informationen om det brutala mordet på Rebecka Jacobsson 1949.
Den enda information han ännu behöll för sig själv var Cecilia Vangers ansikte i Harriets fönster. Han ville fortfarande hinna tala med henne innan han försatte henne i en position där hon kunde misstänkas för något.
Dirch Frode lade pannan i bekymrade veck.
”Du menar att mordet på Rebecka hänger ihop med Harriets försvinnande?”
”Jag vet inte. Det verkar osannolikt. Men samtidigt kvarstår det faktum att Harriet hade antecknat initialerna RJ i sin telefonbok tillsammans med anvisningen till lagen om brännoffer. Rebecka Jacobsson brändes till döds. Kopplingen till familjen Vanger är uppenbar — hon arbetade på Vangerkoncernen.”
”Och hur förklarar du allt detta?”
”Det kan jag inte än. Men jag vill gå vidare. Jag betraktar dig som Henriks representant. Du måste fatta beslut åt honom.”
”Vi kanske borde informera polisen.”
”Nej. Åtminstone inte utan Henriks tillstånd. Mordet på Rebecka är preskriberat sedan länge och polisutredningen nedlagd. De kommer inte att starta någon utredning om ett mord som skedde för femtiofyra år sedan.”
”Jag förstår. Vad vill du göra?”
Mikael reste sig och gick ett varv runt köket.
”För det första vill jag följa upp fotografispåret. Om vi kan se vad Harriet såg… jag tror att det kan vara en nyckel till hela förloppet. För det andra behöver jag en bil för att kunna ta mig till Norsjö och följa spåret dit det leder mig. Och för det tredje vill jag följa upp bibelcitaten. Vi har kopplat ett citat till ett fruktansvärt otäckt mord. Vi har fyra citat kvar. För att göra det… jag skulle egentligen behöva hjälp.”
”Vilken sorts hjälp?”
”Jag skulle behöva en researchmedarbetare som kan gräva sig igenom gamla pressarkiv och hitta Magda och Sara och de andra namnen. Om det är som jag tror är Rebecka inte det enda offret.”
”Du menar att inviga någon annan…”
”Det är plötsligt fruktansvärt mycket grävjobb som måste göras. Om jag var polis i en aktiv utredning skulle jag kunna fördela tid och resurser och få folk att gräva åt mig. Jag behöver ett proffs som kan arkiv och som samtidigt är pålitlig.”
”Jag förstår… jag känner faktiskt till en kompetent researcher. Det var hon som gjorde personundersökningen på dig”, sa Frode innan han hann hejda sig.
”Vem gjorde vad då?” frågade Mikael Blomkvist med skärpa i rösten.
Dirch Frode insåg plötsligt att han hade sagt något som han möjligen borde ha hållit tyst om. Jag börjar bli gammal, tänkte han.
”Jag tänkte högt. Det var ingenting”, försökte han.
”Du har låtit göra en personundersökning på mig?”
”Det är inget dramatiskt, Mikael. Vi ville anställa dig och kollade upp vad för sorts person du var.”
”Så det är därför Henrik Vanger alltid tycks veta precis var han har mig. Hur grundlig var undersökningen?”
”Den var rätt grundlig.”