Han vände ryggen mot henne och fortsatte att hälla upp vattnet och började öppna burkar på diskbänken. ”Apropå det så vet jag hur du bär dig åt. Jag känner till dina hemligheter.”
Lisbeth Salander blundade och önskade att golvet skulle sluta gunga under hennes fötter. Hon befann sig i ett tillstånd av intellektuell förlamning. Hon var bakfull. Situationen var overklig och hennes hjärna vägrade att fungera. Aldrig tidigare hade hon mött något av sina objekt ansikte mot ansikte. Han vet var jag bor!Han stod inne i hennes kök. Det var omöjligt. Det skulle inte kunna hända. Han vet vem jag är!
Hon insåg plötsligt att lakanet hade glidit upp och svepte det tätare runt kroppen. Han sa något som hon först inte uppfattade. ”Vi måste prata”, upprepade han. ”Men jag tror att du behöver ställa dig under duschen först.”
Hon försökte tala förnuftigt. ”Hör på — om du tänker ställa till med bråk så är det inte mig du ska vända dig till. Jag gjorde ett jobb. Du ska prata med min chef.”
Han ställde sig framför henne och höll upp händerna med handflatorna utåt. Jag är obeväpnad.Ett universellt fredstecken.
”Jag har redan pratat med Dragan Armanskij. Han vill förresten att du ska ringa honom — du svarade aldrig på mobilen i går kväll.”
Han gick fram mot henne. Hon kände inget hot men ryggade ändå tillbaka någon centimeter då han nuddade vid hennes arm och visade mot badrumsdörren. Hon gillade inte att någon petade på henne utan tillstånd, även om avsikten var vänskaplig.
”Inget bråk alls”, sa han med lugn röst. ”Men jag är väldigt angelägen om att få prata med dig. När du har vaknat, vill säga. Kaffet är klart då du fått på dig lite kläder. Duschen. Schas.”
Hon lydde honom viljelöst. Lisbeth Salander är aldrig viljelös, tänkte hon.
Inne i badrummet lutade hon sig mot dörren och försökte samla tankarna. Hon var mer skakad än hon trodde var möjligt. Sedan insåg hon långsamt att hon hade en blåsa som höll på att sprängas och att en dusch inte bara var ett gott råd utan en nödvändighet efter nattens tumult. När hon var färdig smet hon in i sovrummet och drog på sig trosor, jeans och en t-tröja med texten Armageddon was yesterday — today we have a serious problem.
Efter en sekunds eftertanke letade hon rätt på sin skinnjacka, som låg slängd över en stol. Hon plockade upp elpistolen ur fickan, kontrollerade laddningen och stoppade den i bakfickan på jeansen. Kaffedoft spred sig i lägenheten. Hon tog ett djupt andetag och gick tillbaka till köket.
”Städar du aldrig”, hälsade han.
Han hade fyllt diskhon med gammalt porslin, tömt askkopparna, kastat det gamla mjölkpaketet och rensat bordet från fem veckors lager av tidningar, torkat av och dukat upp med koppar och — han hade inte skämtat — bagels. Det såg inbjudande ut och hon var faktiskt hungrig efter natten med Mimmi. Okej, vi får se vart det här leder.Hon slog sig avvaktande ned mitt emot honom.
”Du svarade aldrig på frågan. Rostbiff, kalkon eller vegetariskt?”
”Rostbiff.”
”Då tar jag kalkonen.”
De åt frukost under tystnad medan de ömsesidigt granskade varandra. När hon ätit upp sin bagel satte hon också i sig hälften av den vegetariska som blivit över. Hon plockade upp ett skrynkligt paket från fönsterbrädan och grävde fram en cigarett.
”Okej, då vet jag det”, bröt han tystnaden. ”Jag är kanske inte lika bra som du på att göra personundersökningar, men nu har jag i alla fall listat ut att du varken är vegan eller — som Dirch Frode trodde — anorektiker. Jag ska lägga in uppgifterna i min rapport om dig.”
Salander stirrade på honom, men när hon såg hans ansikte insåg hon att han drev med henne. Han såg så märkligt road ut att hon inte kunde motstå att svara på samma sätt. Hon gav honom ett skevt leende. Situationen saknade rim och reson. Hon sköt tallriken ifrån sig. Han hade vänliga ögon. Vad han än var så var han förmodligen ingen ondskefull människa, beslutade hon. Det fanns heller inget i den PU hon hade gjort som antydde att han var en elak fan som misshandlade sina flickvänner eller något sådant. Hon påminde sig om att det var hon som visste allt om honom — inte tvärtom. Kunskap är makt.
”Vad flinar du åt”, frågade hon.
”Förlåt mig. Jag hade faktiskt inte planerat min entré på det här sättet. Avsikten var inte att skrämma dig som jag uppenbarligen gjorde. Men du skulle ha sett din egen min då du öppnade dörren. Den var obetalbar. Jag kunde inte stå emot frestelsen att driva lite med dig.”
Tystnad. Till sin egen förvåning upplevde Lisbeth Salander plötsligt hans objudna sällskap som acceptabelt — eller i varje fall inte obehagligt.
”Du får betrakta det som min fasansfulla hämnd för att du rotat i mitt privatliv”, sa han muntert. ”Är du rädd för mig?”
”Nej”, svarade Salander.
”Bra. Jag är inte här för att göra dig illa eller för att bråka med dig.”
”Om du försöker göra mig illa så kommer jag att skada dig. Allvarligt.”
Mikael granskade henne. Hon var drygt 150 centimeter lång och såg inte ut att ha mycket att sätta emot om han hade varit en våldsman som trängt in i hennes lägenhet. Men hennes ögon var uttryckslösa och lugna.
”Det är inte aktuellt”, sa han slutligen. ”Jag har inga onda avsikter. Jag behöver tala med dig. Om du vill att jag ska gå så behöver du bara säga till.” Han funderade en sekund. ”Det känns lustigt nog som… äsch.” Han avbröt meningen.
”Vad?”
”Jag vet inte om det här låter vettigt men för fyra dagar sedan visste jag inte ens att du existerade. Sedan fick jag läsa din analys om mig själv” — han grävde i axelremsväskan och hittade rapporten — ”vilket inte var enbart roande läsning.”
Han tystnade och tittade ut genom köksfönstret en stund. ”Får jag ta en cigarett av dig?” Hon sköt över paketet till honom.
”Du sa tidigare att vi inte känner varandra och jag svarade att det gör vi visst.” Han pekade på rapporten. ”Jag har inte hunnit i kapp dig än — jag har bara gjort en liten rutinkoll för att plocka fram din adress och födelsedata och sådant — men du vet definitivt en hel del om mig. Mycket är sådant som är väldigt privat och som bara mina närmaste vänner känner till. Och nu sitter jag här i ditt kök och äter bagels med dig. Vi har känt varandra i en halvtimme och jag fick plötsligt den där känslan av att vi är bekanta sedan flera år. Förstår du vad jag menar?”
Hon nickade.
”Du har vackra ögon”, sa han.
”Du har snälla ögon”, svarade hon. Han kunde inte avgöra om hon var ironisk.
Tystnad.
”Varför är du här?” frågade hon plötsligt.
Kalle Blomkvist— hon kom att tänka på öknamnet och undertryckte en impuls att säga det högt — såg plötsligt allvarlig ut. Det fanns trötthet i hans ögon. Den självsäkerhet han tidigare uppvisat då han trängde sig in hos henne var borta och hon drog slutsatsen att spexandet var över eller åtminstone hade skjutits åt sidan. För första gången kände hon att han granskade henne ingående, med eftertänksamt allvar. Hon kunde inte avgöra vad som rörde sig i hans huvud, men hon kände omedelbart att hans besök hade fått en allvarligare skugga.
Lisbeth Salander var medveten om att hennes lugn endast låg på ytan och att hon inte riktigt hade kontroll över sina nerver. Blomkvists fullkomligt oväntade besök hade skakat henne på ett sätt som hon aldrig tidigare upplevt i samband med sitt jobb. Hennes levebröd var att spionera på människor. Hon hade egentligen aldrig definierat det hon gjorde för Dragan Armanskij som ett riktigt arbete, utan snarare som ett komplicerat tidsfördriv, nästan en hobby.
Sanningen var den — vilket hon konstaterat för länge sedan — att hon tyckte om att gräva i andra människors liv och avslöja hemligheter som de försökte dölja. Hon hade gjort det — i en eller annan form — så länge hon kunde minnas. Och hon gjorde det än i dag, inte bara då Armanskij gav henne uppdrag utan ibland enbart för sitt nöjes skull. Det gav henne en kick av tillfredsställelse — det var precis som ett komplicerat dataspel, med den skillnaden att det handlade om levande personer. Och nu satt plötsligt hennes hobby i köket och bjöd henne på bagels. Situationen kändes helt absurd.