”Jag har ett fascinerande problem”, sa Mikael. ”Säg mig, när du gjorde din PU om mig för Dirch Frode… hade du någon aning om vad den skulle användas till?”
”Nej.”
”Syftet var att få fram information om mig därför att Frode, eller rättare sagt hans uppdragsgivare, ville anlita mig för ett frilansjobb.”
”Jaha.”
Han gav henne ett svagt leende.
”Någon dag ska du och jag ha ett samtal om de moraliska aspekterna av att rota i en annan människas privatliv. Men just nu har jag helt andra problem… Det jobb jag fick, och som jag av någon obegriplig anledning åtog mig, är utan jämförelse det mest bisarra uppdrag jag någonsin haft. Kan jag lita på dig, Lisbeth?”
”Hurdå?”
”Dragan Armanskij säger att du är helt pålitlig. Men jag frågar dig i alla fall. Kan jag berätta hemligheter för dig utan att du för dem vidare, inte till någon?”
”Vänta. Du har alltså pratat med Dragan; är det han som har skickat hit dig?”
Jag ska slå ihjäl dig din jävla dumma armenier.
”Nja, inte precis. Du är inte den ende som kan skaffa fram en adress till någon och det gjorde jag alldeles på egen hand. Jag slog upp dig i folkbokföringen. Det finns tre personer som heter Lisbeth Salander och de två andra kunde inte komma i fråga. Men jag kontaktade Armanskij i går och vi hade ett långt samtal. Han trodde också först att jag kommit för att bråka om att du hade snokat i mitt privatliv, men blev till sist övertygad om att jag hade ett helt legitimt ärende.”
”Vilket är?”
”Dirch Frodes uppdragsgivare har som sagt anlitat mig för ett jobb. Jag har nu kommit till en punkt då jag behöver hjälp av en kompetent researcher snabbt som fan. Frode berättade om dig och sa att du var kompetent. Det bara slank ur honom, och det var så jag fick veta att du gjort en personundersökning på mig. I går pratade jag med Armanskij och förklarade vad jag ville ha. Han okejade det hela och försökte ringa dig, men du svarade aldrig i telefon, så… här är jag. Du kan ringa Armanskij och kolla om du vill.”
Det tog flera minuter för Lisbeth Salander att hitta mobiltelefonen under högen av kläder som Mimmi hjälpt henne av med. Mikael Blomkvist betraktade hennes generade letande med stort intresse medan han tog en vända genom lägenheten. Hennes möbler verkade genomgående vara fynd från sopcontainrar. Hon hade en imponerande state of the artPowerBook på ett litet arbetsbord i vardagsrummet. Hon hade en cd-spelare i en hylla. Däremot var hennes cd-samling allt annat än imponerande — ett ynka tiotal skivor med grupper som Mikael aldrig hört talas om och där musikerna på omslaget såg ut som vampyrer från yttre rymden. Han konstaterade att musik inte var hennes område.
Salander såg att Armanskij hade ringt henne inte mindre än sju gånger kvällen innan och två gånger på morgonen. Hon slog numret medan Mikael lutade sig mot dörrposten och lyssnade på samtalet.
”Det är jag… ledsen, men den var avstängd… jag vet att han vill anlita mig… nej, han står här i mitt vardagsrum…” Hon höjde rösten. ”Dragan, jag är bakfull och har ont i huvudet, så sluta pladdra; har du okejat jobbet eller inte?… tack.”
Klick.
Lisbeth Salander sneglade på Mikael Blomkvist genom vardagsrumsdörren. Han plockade med hennes skivor och lyfte på böcker i bokhyllan och hade just hittat en brun medicinflaska som saknade etikett och som han nyfiket höll upp mot ljuset. När han var på väg att skruva av kapsylen sträckte hon ut handen och tog medicinflaskan från honom, gick tillbaka in i köket och satte sig på köksstolen och masserade sin panna till dess att Mikael satt sig igen.
”Reglerna är enkla”, sa hon. ”Inget av det du diskuterar med mig eller Dragan Armanskij kommer att nå någon utomstående. Vi kommer att underteckna ett kontrakt där Milton Security förbinder sig till tystnad. Jag vill veta vad jobbet går ut på innan jag beslutar om jag vill jobba för dig eller inte. Det betyder att allting du berättar för mig kommer jag att hålla tyst om, vare sig jag tar jobbet eller inte, förutsatt att du inte avslöjar att du bedriver grov kriminell verksamhet. I så fall kommer jag att rapportera det till Dragan, som i sin tur kommer att underrätta polisen.”
”Bra.” Han tvekade. ”Armanskij är kanske inte helt på det klara med vad jag vill anlita dig för…”
”Han sa att du ville att jag skulle hjälpa till med historisk research.”
”Jo, det är riktigt. Men det jag vill att du ska göra är att hjälpa mig att identifiera en mördare.”
Det tog Mikael över en timme att berätta alla intrikata detaljer i fallet Harriet Vanger. Han utelämnade ingenting. Han hade fått Frodes tillstånd att anlita henne och för att göra det måste han kunna lita på henne fullt ut.
Han berättade också om förhållandet med Cecilia Vanger och hur han hade upptäckt hennes ansikte i Harriets fönster. Han gav Lisbeth så många exakta detaljer han kunde om hennes personlighet. Han började erkänna för sig själv att Cecilia hade klättrat högt på listan över misstänkta. Men han var ännu långt ifrån att förstå hur Cecilia skulle kunna vara kopplad till en mördare som var aktiv då hon fortfarande var ett litet barn.
När han hade slutat gav han Lisbeth Salander en kopia på listan från telefonboken.
”Vad vill du att jag ska göra?”
”Jag har identifierat RJ, Rebecka Jacobsson, och kopplat henne till ett bibelcitat som handlar om lagen om brännoffer. Hon mördades genom att hennes huvud lades på en falnande eld, vilket är snarlikt det som beskrivs i citatet. Om det är som jag tror kommer vi att hitta ytterligare fyra offer — Magda, Sara, Mari och RL.”
”Du tror att de är döda? Mördade?”
”En mördare som var aktiv på 1950-talet och kanske på 1960-talet. Och som på något sätt är kopplad till Harriet Vanger. Jag har gått igenom gamla nummer av Hedestads-Kuriren. Mordet på Rebecka är det enda groteska brott jag hittat med anknytning till Hedestad. Jag vill att du gräver vidare i resten av Sverige.”
Lisbeth Salander funderade under uttryckslös tystnad så lång stund att Mikael otåligt började skruva på sig. Han undrade om han hade valt fel person då hon slutligen höjde blicken.
”Okej. Jag tar jobbet. Men du måste skriva kontrakt med Armanskij.”
Dragan Armanskij printade ut kontraktet som Mikael Blomkvist skulle ta med sig tillbaka till Hedestad och låta Dirch Frode underteckna. När han återvände till Lisbeth Salanders arbetsrum såg han genom glasrutan hur hon och Mikael Blomkvist stod böjda över hennes PowerBook. Mikael lade sin hand på hennes axel — han rörde vid henne— och pekade på någonting. Armanskij dröjde på steget.
Mikael sa någonting som Salander tycktes häpna över. Sedan skrattade hon ljudligt.
Armanskij hade aldrig tidigare hört henne skratta, trots att han i flera år försökt vinna hennes förtroende. Mikael Blomkvist hade känt henne i fem minuter och hon skrattade redan tillsammans med honom.
Plötsligt avskydde han Mikael Blomkvist med en hetta som förvånade honom själv. Han harklade sig i dörröppningen och lade fram plastmappen med kontraktet.
Mikael hann göra ett snabbt besök på Millenniumsredaktion på eftermiddagen. Det var första gången sedan han städat skrivbordet före jul och det kändes plötsligt främmande att springa upp för de välbekanta trapporna. De hade inte ändrat kodlåset och han kunde obemärkt smita in genom dörren till redaktionen och stå en stund och se sig omkring.
Millenniumhade en L-formad kontorslokal. Själva entrérummet var en stor hall som svalde mycket yta utan att kunna användas till något vettigt. De hade möblerat med en soffgrupp där de kunde ta emot besökare. Bakom soffgruppen fanns ett lunchrum med pentry, toaletter och två förrådsutrymmen med bokhyllor och arkiv. Där fanns också ett skrivbord för den ständige praktikanten. Till höger om entrén fanns en glasvägg till Christer Malms ateljé; han hade ett eget företag som huserade på 80 kvadrat och hade egen dörr från trapphuset. Till vänster låg själva redaktionen på ungefär 150 kvadrat med glasfasaden mot Götgatan.