Erika hade bestämt inredningen och satt in glasade innerväggar med tre rum för enskilda medarbetare och ett öppet kontorslandskap för de återstående tre medarbetarna. Hon hade lagt beslag på det största rummet, längst in i redaktionen, och placerat Mikael i ett eget rum i andra änden av lokalen. Det var det enda rum som man kunde se in i från entrén. Han noterade att ingen hade flyttat in där.
Det tredje rummet låg lite avskilt och beboddes av Sonny Magnusson, sextio år, som hade varit Millenniumsframgångsrike annonssäljare i några år. Erika hade hittat Sonny när han blivit arbetslös efter nedskärningar på det företag där han arbetat under större delen av sitt yrkesverksamma liv. Sonny hade då varit i en ålder när han inte förväntade sig att bli erbjuden ett fast arbete. Erika hade handplockat honom; hon hade erbjudit en liten fast månadsarvodering och procent på annonsintäkterna. Sonny hade nappat och ingen av dem hade ångrat sig. Men det senaste året hade det inte spelat någon roll hur driftig han än var som säljare; annonsintäkterna hade gjort en störtdykning. Sonnys lön hade minskat dramatiskt, men istället för att se sig om efter något annat hade han dragit åt svångremmen och lojalt stannat på sin post. Till skillnad från mig, som orsakat raset, tänkte Mikael.
Mikael hade slutligen tagit mod till sig och klivit in på redaktionen, som var halvtom. Han kunde se Erika med en telefonlur mot örat på sitt rum. Bara två av medarbetarna var inne på redaktionen. Monika Nilsson, trettiosju år, var en driven allmänreporter med politisk bevakning som specialitet och förmodligen den mest luttrade cyniker som Mikael någonsin träffat. Hon hade arbetat på Millenniumi nio år och trivdes förträffligt. Henry Cortez var tjugofyra år och redaktionens yngste medarbetare; han hade vandrat in genom dörrarna som praktikant direkt från JMK två år tidigare och förklarat att det var på Millenniumoch ingen annanstans som han ville jobba. Erika hade inte budget att anställa honom, men erbjöd ett skrivbord i en hörna och anlitade honom som fast frilansare.
Bägge utstötte förtjusta rop när de fick syn på Mikael. Han fick pussar på kinden och ryggdunkar. De frågade omedelbart om han tänkte återgå i tjänst och suckade besviket då han förklarade att han fortfarande hade ett halvår kvar på sin kommendering i Norrland och bara var inne för att säga hej och prata med Erika.
Erika blev också glad att se honom och hällde upp kaffe och drog igen dörren till sitt rum. Hon frågade omedelbart om Henrik Vangers tillstånd. Mikael förklarade att han inte visste mer än vad Dirch Frode kunnat berätta; tillståndet var allvarligt men den gamle mannen var ännu vid liv.
”Vad gör du i stan?”
Mikael kände sig plötsligt brydd. Eftersom han befunnit sig på Milton Security bara några kvarter bort hade han gått upp till redaktionen på ren impuls. Det kändes komplicerat att förklara för Erika att han just anlitat en privat säkerhetskonsult som hade hackat hans dator. Istället ryckte han på axlarna och sa att han varit tvungen att åka ned till Stockholm i ett ärende som hade med Vanger att göra och att han skulle åka norrut igen omgående. Han frågade hur det stod till på redaktionen.
”Vid sidan av de angenäma nyheterna om att både annonsvolym och antal prenumeranter fortsätter att växa, växer också ett orosmoln på himlen.”
”Jaså?”
”Janne Dahlman.”
”Naturligtvis.”
”Jag var tvungen att ta ett enskilt prat med honom i april, strax efter att vi släppt nyheten att Henrik Vanger gått in som delägare. Jag vet inte om det bara är hans natur att vara negativ eller om det är något allvarligare. Om han spelar någon sorts spel.”
”Vad hände?”
”Jag har inget förtroende för honom längre. När vi hade undertecknat överenskommelsen med Henrik Vanger hade jag och Christer att välja på att genast informera hela redaktionen om att vi inte längre riskerade att läggas ned till hösten, eller…”
”Eller att informera några medarbetare selektivt.”
”Exakt. Jag är kanske paranoid men jag ville inte riskera att Dahlman skulle läcka storyn. Så vi beslutade att informera hela redaktionen samma dag som uppgörelsen blev offentlig. Alltså höll vi tyst i mer än en månad.”
”Och?”
”Tja, det var de första goda nyheter redaktionen fått på ett år. Alla jublade utom Dahlman. Jag menar — vi är ju inte världens största redaktion. Det var alltså tre personer som jublade, plus praktikanten, och en som blev fly förbannad för att vi inte hade informerat om överenskommelsen tidigare.”
”Han har en poäng…”
”Jag vet. Men saken är den att han fortsatte att bitcha om saken dag efter dag och stämningen på redaktionen störtdök. Efter två veckor av den skiten kallade jag in honom på mitt rum och förklarade att orsaken till att jag inte informerat redaktionen var att jag inte hade förtroende för honom och inte var säker på att han skulle hålla tätt.”
”Hur tog han det?”
”Han blev förstås väldigt sårad och upprörd. Jag backade inte och gav honom ett ultimatum — antingen skulle han skärpa sig eller börja se sig om efter ett annat jobb.”
”Och?”
”Han har skärpt sig. Men han håller sig på sin kant och det är en nervig stämning mellan honom och resten av redaktionen. Christer tål honom inte och demonstrerar det ganska tydligt.”
”Vad är det du misstänker Dahlman för?”
Erika suckade.
”Jag vet inte. Vi anställde honom för ett år sedan, då vi redan börjat bråket med Wennerström. Jag kan inte bevisa ett dugg men jag har en känsla av att han inte jobbar för oss.”
Mikael nickade.
”Lita på dina instinkter.”
”Han kanske bara är en malplacerad skitstövel som sprider dålig stämning.”
”Det är möjligt. Men jag är överens med dig om att vi gjorde en felbedömning då vi anställde honom.”
Tjugo minuter senare var Mikael på väg norrut över Slussen i den bil som han lånat av Dirch Frodes hustru. Det var en tio år gammal Volvo som hon aldrig använde. Mikael hade fått löfte om att låna den hur mycket han ville.
Det var små subtila detaljer som Mikael enkelt hade kunnat missa om han inte hade varit uppmärksam. En pappersbunt var skevare än vad han mindes. En pärm var inte riktigt inskjuten i hyllan. Skrivbordslådan var helt stängd — Mikael mindes med säkerhet att den hade varit lite på glänt då han dagen innan hade lämnat Hedebyön för att åka till Stockholm.
En stund satt han stilla och tvivlade på sig själv. Sedan växte en visshet inom honom om att någon hade varit inne i huset.
Han gick ut på farstubron och såg sig omkring. Han hade låst dörren, men det var ett vanligt gammalt lås, som man förmodligen kunde peta upp med en liten skruvmejsel, och det var omöjligt att säga något om hur många nycklar som fanns på drift. Han gick in igen och sökte systematiskt igenom sitt arbetsrum för att undersöka om något hade försvunnit. Efter en stund konstaterade han att allting tycktes finnas kvar.
Faktum kvarstod att någon hade gått in i huset och suttit i hans arbetsrum och bläddrat i papper och pärmar. Datorn hade han haft med sig, så den hade de inte kommit åt. Två frågor infann sig. Vem? Och hur mycket hade den mystiske besökaren kunnat lista ut?
Pärmarna var de delar av Henrik Vangers samling som han hade plockat tillbaka till gäststugan efter att han kommit ut ur fängelset. Där fanns inget nytt material. Anteckningsböckerna på skrivbordet var kryptiska för den oinvigde — men var den person som sökt igenom skrivbordet oinvigd?
Det allvarliga var en liten plastmapp mitt på skrivbordet där han hade lagt telefonlistan och en renskrift av de bibelcitat som åsyftades. Den som hade sökt igenom arbetsrummet visste nu att han hade knäckt bibelkoden.