Först flera dagar efter midsommarhelgen satte sig Mikael i sin lånade Volvo och styrde ut på E4:an norrut. Han hade aldrig tyckt om att köra snabbt och rattade bilen i maklig takt. Alldeles före Härnösandsbron stannade han och drack kaffe på Vesterlunds konditori.
Nästa stopp var Umeå, där han styrde in till ett motorhotell och åt en dagens. Han köpte en bilatlas och fortsatte till Skellefteå, där han vek av till vänster mot Norsjö. Han var framme vid sextiden på kvällen och checkade in på Hotell Norsjö.
Han började sitt sökande tidigt nästa morgon. Norsjö Snickerifabrik fanns inte i telefonkatalogen. Polarhotellets receptionist, en flicka i tjugoårsåldern, hade aldrig hört talas om företaget.
”Vem borde jag fråga?”
Receptionisten såg konfunderad ut en sekund innan hon sken upp och sa att hon skulle ringa sin pappa. Två minuter senare kom hon tillbaka och förklarade att Norsjö Snickerifabrik lades ned i början av 1980-talet. Om Mikael behövde prata med någon som visste mer om företaget skulle han vända sig till en viss Burman, som hade varit förman där och som nu bodde på en gata som hette Solvändan.
Norsjö var en liten ort med en huvudgata, lämpligt nog döpt till Storgatan, som löpte genom hela samhället och kantades av butiker och sidogator med bostadshus. Vid östra infarten fanns ett litet industriområde och ett stall; vid utfarten mot väster låg en ovanligt vacker träkyrka. Mikael noterade att orten även tillhandahöll en Missionskyrka och en Pingstkyrka. En affisch på en anslagstavla vid busstationen gjorde reklam för både ett Jakt- och ett Skidlöparmuseum. En kvarbliven affisch berättade att Veronikahade sjungit på festplatsen under midsommarhelgen. Han kunde promenera från ena änden av orten till den andra på drygt 20 minuter.
Solvändan bestod av egnahem och låg ungefär fem minuter från hotellet. Burman öppnade inte då Mikael ringde på dörrklockan. Klockan var halv tio och han förmodade att den person han sökte antingen hade gått till jobbet eller, om han var pensionär, var ute på något ärende.
Nästa anhalt blev järnhandeln på Storgatan. Bor man i Norsjö besöker man förr eller senare järnhandeln, resonerade Mikael. Det fanns två säljare i butiken; Mikael valde den som såg ut att vara äldst, drygt femtio år.
”Hej, jag söker ett par som troligen bodde här i Norsjö på 1960-talet. Mannen arbetade möjligen på Norsjö Snickerifabrik. Jag vet inte vad de heter, men jag har två bilder som togs 1966.”
Expediten tittade länge och väl på bilderna men skakade till slut på huvudet och förklarade att han varken kände igen mannen eller kvinnan.
Vid lunchtid åt Mikael en parisare i korvkiosken vid busstationen. Han hade gett upp butikerna och avverkat kommunkontoret, biblioteket och apoteket. Polisstationen var obemannad och han övergick till att fråga äldre människor på måfå. Vid tvåtiden på eftermiddagen frågade han två yngre kvinnor, som visserligen inte kände igen paret på bilderna men som bidrog med en god idé.
”Om bilden är tagen 1966 måste personerna vara i sextioårsåldern i dag. Du kan väl gå ned till servicehuset vid Solbacka och fråga pensionärerna där.”
Mikael presenterade sig för en kvinna i trettioårsåldern på servicehusets expedition och förklarade sitt ärende. Hon blängde misstänksamt på honom men lät sig till slut bevekas. Mikael fick följa med till dagrummet där han under en halvtimme visade bilderna för ett stort antal människor i varierande ålder från sjuttio år och uppåt. De var mycket hjälpsamma, men ingen av dem kunde identifiera personerna som hade fotograferats i Hedestad 1966.
Vid femtiden återvände han på nytt till Solvändan och knackade på hos Burman. Den här gången hade han bättre tur. Burman, både herr och fru, var pensionärer och hade varit ute under dagen. Han bjöds in i köket, där frun omedelbart satte på kaffepannan medan Mikael förklarade sitt ärende. Precis som alla vid andra försök under dagen blev det en nitlott. Burman kliade sig i huvudet, tände en pipa och konstaterade efter en stund att han inte kände igen personerna på bilden. Paret pratade utpräglat Norsjömål sinsemellan och Mikael hade stundom svårt att begripa vad de sa. Frun menade lockigt hårnär hon kommenterade att kvinnan på bilden hade knövelhära.
”Men du har helt rätt i att det är en dekal från snickeriet”, sa maken. ”Det var klyftigt av dig att känna igen den. Problemet är bara att vi delade ut sådana dekaler till höger och vänster. Det var åkare, folk som köpte eller levererade virke, reparatörer och maskinister och många andra.”
”Det var krångligare än vad jag trodde att hitta det här paret.”
”Varför vill du hitta dem?”
Mikael hade beslutat sig för att berätta sanningen då folk frågade. Varje försök att hitta på en historia kring paret på bilden skulle bara låta osannolik och skapa förvirring.
”Det är en lång historia. Jag forskar i ett brott som ägde rum i Hedestad 1966 och jag tror att det finns en möjlighet, om än mikroskopisk, att personerna på bilden kan ha sett vad som hände. De är inte på något sätt misstänkta och jag tror inte ens att de själva känner till att de kanske sitter inne med information som kan lösa det här brottet.”
”Ett brott? Vad för sorts brott?”
”Jag är ledsen, men jag kan inte berätta mer än så. Jag förstår att det framstår som väldigt mystiskt att någon efter nästan fyrtio år kommer och försöker söka rätt på de här personerna, men brottet är fortfarande olöst och det är först på senare tid som nya fakta kommit upp i ljuset.”
”Jag förstår. Ja, det var ju ett ganska ovanligt ärende du hade.”
”Hur många personer arbetade på snickeriet?”
”Normal arbetsstyrka var fyrtio personer. Jag var anställd där från att jag var sjutton år i mitten av 1950-talet till dess att fabriken lades ned. Sedan blev jag åkare.”
Burman funderade ett tag.
”Så mycket kan jag säga, att pojken på bilden har aldrig arbetat på snickeriet. Det finns en möjlighet att han var åkare, men jag tror att jag skulle känna igen honom i så fall. Det finns ju en annan möjlighet förstås. Det kan ju vara så att hans pappa eller någon släkting arbetade på fabriken och att det inte är hans bil.”
Mikael nickade.
”Jag förstår att det finns många möjligheter. Har du något förslag på någon jag kunde prata med?”
”Jo”, sa Burman och nickade. ”Kom förbi i morgon förmiddag så ska vi åka ut en sväng och prata med några av gubbarna.”
Lisbeth Salander stod inför ett metodologiskt problem av viss betydelse. Hon var expert på att plocka fram information om vem som helst, men hennes utgångspunkt hade alltid varit ett namn och ett personnummer på en samtida person. Om personen fanns i ett dataregister, vilket alla människor ovillkorligen gjorde, så hamnade objektet snabbt i hennes spindelnät. Om personen ägde en dator med Internetanslutning, e-postadress och kanske till och med hade en egen hemsida, vilket nästan alla personer som blev aktuella för hennes speciella typ av forskning hade, kunde hon lista ut deras innersta hemligheter.
Det arbete hon åtagit sig att göra för Mikael Blomkvist såg helt annorlunda ut. Nu handlade uppdraget, enkelt uttryckt, om att identifiera fyra personnummer utifrån ett ytterst vagt underlag. Dessutom levde dessa personer för flera decennier sedan. Därmed fanns de troligen inte i något dataregister.
Mikaels tes, baserad på fallet Rebecka Jacobsson, var att dessa personer hade fallit offer för en mördare. De skulle alltså återfinnas i diverse ouppklarade polisutredningar. Det fanns ingen antydan om när eller var dessa mord skulle ha skett, mer än att de måste ha skett före 1966. Researchmässigt var det en helt ny situation hon stod inför.