”Men om det skulle komma till en knivig situation — hur ställer du dig då?”
”Kontrakt är till för att hållas. Jag arbetar för Henrik. Jag och Henrik har varit vänner i fyrtiofem år och vi är ganska lika i sådana här sammanhang. Om Henrik skulle dö är det faktiskt jag — inte Martin — som ärver Henriks andel i dotterbolaget. Vi har ett vattentätt kontrakt där vi förbinder oss att backa upp Millenniumi fyra år. Om Martin skulle vilja ställa till med något sattyg — vilket jag inte tror att han vill — så kan han möjligen bromsa ett mindre antal nya annonsörer.”
”Vilket är själva grunden för Millenniumsexistens.”
”Ja, men se det så här — att ägna sig åt sådana småttigheter är tidskrävande. Martin slåss nu för sin industriella överlevnad och arbetar fjorton timmar om dagen. Han har inte tid med något annat.”
Mikael satt tankfull en stund.
”Får jag fråga — jag vet att det inte angår mig, men hur är allmäntillståndet för koncernen?”
Dirch Frode såg allvarlig ut.
”Vi har problem.”
”Jo, det förstår till och med en vanlig dödlig ekonomireporter som jag. Jag menar, hur allvarligt är det?”
”Mellan oss?”
”Bara mellan oss.”
”Vi har förlorat två stora order i elektronikindustrin de senaste veckorna och håller på att bli utkastade från den ryska marknaden. I september måste vi friställa 1 600 anställda i Örebro och Trollhättan. Ingen vidare present att ge till folk som arbetat för koncernen i många år. Varje gång vi lägger ned någon fabrik urholkas förtroendet för koncernen ytterligare.”
”Martin Vanger är pressad.”
”Han drar en oxes last och går på äggskal.”
Mikael gick hem till sig och ringde Erika. Hon var inte på redaktionen och han pratade med Christer Malm istället.
”Så här är det: Erika ringde då jag körde ned från Norsjö i går. Martin Vanger har varit på henne och har, hur ska jag uttrycka det, uppmuntrat henne att föreslå att jag ska börja ta ett större ansvar på redaktionen.”
”Det tycker jag också”, sa Christer.
”Jag förstår det. Men saken är den att jag har ett kontrakt med Henrik Vanger som jag inte kan bryta och Martin agerar på uppdrag av en person häruppe som vill att jag ska sluta snoka och försvinna från byn. Hans förslag är alltså ett försök att få bort mig härifrån.”
”Jag förstår.”
”Hälsa Erika att jag kommer ned till Stockholm när jag är färdig här. Inte förr.”
”Jag förstår. Du är spritt språngande galen. Jag ska framföra det.”
”Christer. Något är på gång häruppe och jag tänker inte backa ur.”
Christer suckade djupt.
Mikael gick över och knackade på hos Martin Vanger. Eva Hassel öppnade dörren och hälsade vänligt.
”Hej. Är Martin inne?”
Som svar på frågan kom Martin Vanger ut med portfölj i handen. Han pussade Eva Hassel på kinden och hälsade på Mikael.
”Jag är på väg till kontoret. Ville du prata med mig?”
”Vi kan ta det sedan om du har bråttom.”
”Låt höra.”
”Jag kommer inte att åka ned och börja jobba på Millenniumsredaktion innan jag är klar med det uppdrag som Henrik gett mig. Jag informerar dig om detta nu så att du inte räknar med mig i styrelsen före årsskiftet.”
Martin Vanger vägde på klackarna en stund.
”Jag förstår. Du tror att jag vill bli av med dig.” Han gjorde en paus. ”Mikael, vi får ta det här senare. Jag har inte riktigt tid att ägna mig åt hobbyverksamhet i Millenniumsstyrelse och jag önskar att jag aldrig hade gått med på Henriks förslag. Men tro mig — jag kommer att göra mitt bästa för att Millenniumska överleva.”
”Det har jag aldrig betvivlat”, svarade Mikael artigt.
”Om vi bokar en stund nästa vecka kan vi gå igenom ekonomin och jag kan berätta hur jag ser på saken. Men min grundinställning är att Millenniumfaktiskt inte har råd att ha en av sina nyckelpersoner sittandes här på Hedebyön och rulla tummarna. Jag gillar tidningen och jag tror att vi kan stärka den tillsammans, men i det arbetet behövs du. Jag har hamnat i en lojalitetskonflikt här. Antingen följa Henriks önskningar eller fullfölja mitt jobb i Millenniumsstyrelse.”
Mikael bytte om till träningsoverall och gjorde en terrängrunda bort till Befästningen och ned till Gottfrieds stuga innan han vände hemåt i långsammare tempo längs vattnet. Dirch Frode satt vid trädgårdsbordet. Han väntade tålmodigt medan Mikael drack en flaska vatten och torkade svett ur ansiktet.
”Det där ser inte hälsosamt ut i den här värmeböljan.”
”Örhh”, svarade Mikael.
”Jag hade fel. Det är inte främst Cecilia som är på Martin. Det är Isabella som håller på att mobilisera den Vangerska klanen till att doppa dig i tjära och fjädrar och möjligen bränna dig på bål också. Hon får stöd från Birger.”
”Isabella?”
”Hon är en elak och småsint människa som inte gillar andra människor i största allmänhet. Just nu tycks det som om hon avskyr dig i synnerhet. Hon sprider påståenden om att du är en bedragare som tubbat Henrik att anställa dig och att du hetsat upp honom till den milda grad att han fått en hjärtattack.”
”Tror någon på det?”
”Det finns alltid människor som är villiga att tro på ondsinta tungor.”
”Jag försöker lista ut vad som hände med hennes dotter — och hon hatar mig. Om det var min dotter det gällde hade jag nog reagerat lite annorlunda.”
Vid tvåtiden på eftermiddagen ringde Mikaels mobiltelefon.
”Hej, jag heter Conny Torsson och jobbar på Hedestads-Kuriren. Har du tid att svara på några frågor? Vi fick ett tips om att du bor här i Hedeby.”
”I så fall fungerar tipsmaskinen långsamt. Jag har bott här sedan nyår.”
”Det visste jag inte. Vad gör du i Hedestad?”
”Skriver. Och har ett slags sabbatsår.”
”Vad jobbar du med?”
”Sorry. Det får du veta när jag publicerar.”
”Du har ju just blivit utsläppt ur fängelset…”
”Ja?”
”Hur ser du på journalister som förfalskar material?”
”Journalister som förfalskar material är idioter.”
”Så du menar att du är en idiot?”
”Varför skulle jag tycka det? Jag har aldrig förfalskat material.”
”Men du dömdes för förtal.”
”Och?”
Reportern Conny Torsson tvekade så länge att Mikael var tvungen att hjälpa honom på traven.
”Jag dömdes för förtal, inte för att ha förfalskat material.”
”Men du publicerade materialet.”
”Om du ringer för att diskutera domen mot mig så har jag inga kommentarer.”
”Jag skulle vilja komma ut och göra en intervju med dig.”
”Jag är ledsen, men jag har inget att säga i det ämnet.”
”Så du vill inte diskutera rättegången?”
”Det är rätt uppfattat”, svarade Mikael och avslutade samtalet. Han satt fundersam en lång stund innan han återgick till datorn.
Lisbeth Salander följde de instruktioner hon fått och styrde sin Kawasaki över bron till Hedebyön. Hon stannade vid det första lilla huset på vänster sida. Hon befann sig på vischan. Men så länge hennes uppdragsgivare betalade var det okej för henne att åka till Nordpolen. Dessutom var det skönt att dra på gasen på en långtur längs E4:an. Hon parkerade hojen och lossade packremmen som höll hennes övernattningsväska på plats.
Mikael Blomkvist öppnade dörren och vinkade till henne. Han kom ut och inspekterade hennes motorcykel med oförställd häpnad.