Mikael fortsatte att göra en terrängrunda varje afton. Lisbeth kommenterade inte hans övningar när han andfådd återkom till stugan. Att springa över stock och sten var uppenbarligen inte hennes uppfattning om sommarnöje.
”Jag är fyrtio plus”, sa Mikael till henne. ”Jag måste motionera om jag inte ska fylla ut midjan något alldeles förfärligt.”
”Jaha.”
”Tränar du aldrig?”
”Jag boxas ibland.”
”Boxas?”
”Ja, du vet, med handskar.”
Mikael gick och duschade och försökte föreställa sig Lisbeth i en boxningsring. Han var inte säker på att hon inte drev med honom. En fråga måste helt enkelt ställas.
”Vilken viktklass boxas du i?”
”Ingen alls. Jag sparrar lite då och då mot grabbarna i en boxningsklubb på Söder.”
Varför förvånar det mig inte, tänkte Mikael. Men han konstaterade att hon i alla fall hade berättat något om sig själv. Han kände fortfarande inte till några basfakta om henne; hur det kom sig att hon hade börjat arbeta för Armanskij, vilken utbildning hon hade eller vad hennes föräldrar gjorde. Så fort Mikael försökte fråga om hennes privatliv slöt hon sig som en mussla och svarade enstavigt eller ignorerade honom fullständigt.
En eftermiddag lade Lisbeth Salander plötsligt ifrån sig en pärm och tittade på Mikael med en rynka mellan ögonbrynen.
”Vad vet du om Otto Falk? Prästen.”
”Ganska lite. Jag träffade den nuvarande prästen här i kyrkan några gånger i början av året och hon berättade att Falk fortfarande lever men är bosatt på något geriatrikerhem i Hedestad. Alzheimers.”
”Varifrån kom han?”
”Härifrån Hedestad. Han studerade i Uppsala och var kring trettio då han flyttade hem igen.”
”Han var ogift. Och Harriet umgicks med honom.”
”Varför frågar du?”
”Jag konstaterar bara att snuten, den där Morell, var ganska mild mot honom i förhören.”
”På 1960-talet hade präster fortfarande en helt annan ställning i samhället. Att han bodde härute på ön, närmast makten så att säga, var naturligt.”
”Jag undrar hur noga polisen genomsökte prästgården. På bilderna syns det att det var ett stort trähus och det måste ha funnits gott om ställen för att gömma undan en kropp ett tag.”
”Det är sant. Men det finns ingenting i materialet som antyder att han skulle ha någon koppling till seriemord eller till Harriets försvinnande.”
”Det gör det faktiskt”, sa Lisbeth Salander och log skevt mot Mikael. ”För det första var han präst, och präster om några har ett speciellt förhållande till Bibeln. För det andra var han den siste som såg och pratade med Harriet.”
”Men han gick omedelbart ned till olycksplatsen och stannade där i flera timmar. Han syns på mängder av bilder, särskilt under den tid då Harriet måste ha försvunnit.”
”Äsch, jag kan knäcka hans alibi. Men det var faktiskt en helt annan sak jag tänkte på. Den här historien handlar om en sadistisk kvinnomördare.”
”Ja?”
”Jag var… jag hade lite tid för mig själv i våras och läste en del om sadister i ett helt annat sammanhang. En av de texter jag läste var en manual från FBI i USA, som påstod att slående många av de seriemördare som gripits kommer från dysfunktionella hem och ägnade sig åt att tortera djur i barndomen. Ett antal av de amerikanska seriemördarna hade dessutom gripits för mordbränder.”
”Djuroffer och brännoffer, menar du.”
”Ja. Både plågade djur och eld dyker upp i flera av Harriets mordfall. Men det jag egentligen tänkte på var att prästgården brann ned i slutet av 1970-talet.”
Mikael funderade en stund.
”Vagt”, sa han slutligen.
Lisbeth Salander nickade. ”Instämmer. Men värt att notera. Jag hittar ingenting i utredningen om vad som orsakade branden och det skulle vara spännande att få veta om det förekom andra mystiska bränder på 1960-talet. Dessutom skulle det vara intressant att ta reda på om det förekom fall av djurplågeri eller stympning av djur i trakten vid den här tiden.”
När Lisbeth gick och lade sig den sjunde natten i Hedeby var hon vagt irriterad på Mikael Blomkvist. I en vecka hade hon tillbringat så gott som varje vaken minut med honom; i vanliga fall brukade sju minuters sällskap med en annan människa vara fullt tillräckligt för att ge henne huvudvärk.
Hon hade för länge sedan konstaterat att hon inte var bra på sociala relationer och inrättat sig i ett liv som enstöring. Hon var fullt nöjd med detta om folk bara lät henne vara i fred och sköta sitt. Dessvärre var omgivningen inte så klok och förståndig, hon måste värja sig mot sociala myndigheter, barnavårdsmyndigheter, överförmyndarnämnder, skattemyndigheter, poliser, kuratorer, psykologer, psykiatriker, lärare och garderobsvakter som (bortsett från vakterna på Kvarnen, som vid det här laget kände henne) aldrig ville släppa in henne på krogen trots att hon nu hade fyllt tjugofem år. Det fanns en hel armé av människor som inte tycktes ha något bättre för sig än att försöka styra hennes liv och, om de gavs möjlighet, korrigera det sätt hon valt att leva på.
Hon hade tidigt lärt sig att det inte tjänade något till att gråta. Hon hade också lärt sig att vid varje tillfälle då hon försökt göra någon uppmärksam på något i hennes liv så hade situationen bara blivit värre. Följaktligen var det upp till henne att själv lösa sina problem med de metoder hon fann nödvändiga. Något som advokat Nils Bjurman blivit varse.
Mikael Blomkvist hade samma irriterande förmåga som alla andra människor att snoka i hennes privatliv och ställa frågor som hon inte ville besvara. Däremot reagerade han inte alls som flertalet män hon hade träffat.
När hon ignorerade hans frågor ryckte han bara på axlarna och släppte ämnet och lämnade henne i fred. Förbluffande.
Hennes första åtgärd, när hon fick tag på hans iBook första morgonen i stugan, hade naturligtvis varit att överföra all information till sin egen dator. På så sätt spelade det mindre roll om han dumpade henne från fallet; hon skulle i alla fall ha tillgång till materialet.
Men sedan hade hon avsiktligt provocerat honom genom att sitta och läsa dokumenten i hans iBook då han vaknade. Hon hade förväntat sig ett raseriutbrott. Istället hade han sett närmast uppgiven ut och muttrat något ironiskt om henne och gått och duschat och därefter börjat diskutera det hon hade läst. En märklig kille. Man kunde nästan förledas att tro att han litade på henne.
Men att han kände till hennes talanger som hacker var allvarligt. Lisbeth Salander var medveten om att den juridiska termen för det hackande hon ägnade sig åt, både yrkesmässigt och som hobby, var olaga dataintrång och kunde straffas med upp till två års fängelse. Det var en känslig punkt för henne — hon ville inte bli inlåst och ett fängelsestraff skulle dessutom med stor sannolikhet innebära att hon fråntogs sina datorer och därmed den enda sysselsättning som hon var riktigt bra på. Hon hade aldrig ens övervägt att berätta för Dragan Armanskij eller någon annan hur hon plockade fram den information de betalade för.
Med undantag för Plagueoch ett fåtal personer på nätet som i likhet med henne ägnade sig åt hacking på professionell nivå — och flertalet av dessa kände henne endast som Waspoch visste inte vem hon var eller var hon bodde — så var det bara Kalle Blomkvistsom hade snubblat över hennes hemlighet. Han hade kommit på henne därför att hon hade gjort ett misstag som inte ens tolvåriga nybörjare i branschen dabbar sig med, vilket endast bevisade att hennes hjärna höll på att ätas upp av maskar och att hon förtjänade spöstraff. Men han hade inte blivit vansinnig av ilska och rört upp himmel och jord — istället hade han anställt henne.
Följaktligen var hon vagt irriterad på honom.
När de ätit en nattmacka strax innan hon gick och lade sig hade han plötsligt frågat henne om hon var en bra hacker. Till sin egen häpnad svarade hon spontant på frågan.
”Jag är förmodligen bäst i Sverige. Det finns kanske ytterligare två eller tre personer på ungefär min nivå.”