Han monterade en brandvarnare i köket och en i farstun. Han placerade en brandsläckare intill järnspisen utanför dörren till sovrummet och den andra vid toalettdörren. Därefter ordnade han lunch åt sig själv, bestående av kaffe och mackor, och satte sig ute i trädgården där han skrev in anteckningarna från samtalet med pastor Falk på sin iBook. Han funderade en lång stund och lyfte sedan blicken mot kyrkan.
Hedebys nya prästgård var en helt vanlig modern villa, på några minuters promenadavstånd från kyrkan. Mikael knackade på hos pastor Margareta Strandh vid fyratiden och förklarade att han kommit för att söka råd i ett teologiskt spörsmål. Margareta Strandh var en mörkhårig kvinna i hans egen ålder, klädd i jeans och flanellskjorta. Hon var barfota och hade målade tånaglar. Han hade tidigare stött ihop med henne på Susannes Brokafé vid några tillfällen och pratat med henne om pastor Falk. Mikael fick ett vänligt mottagande och blev inbjuden att slå sig ned i hennes trädgård.
Mikael berättade att han hade intervjuat Otto Falk och förklarade vad denne hade sagt, men att han inte hade förstått betydelsen. Margareta Strandh lyssnade, och bad sedan Mikael upprepa ord för ord vad Falk hade sagt. Hon funderade en stund.
”Jag fick tjänst här i Hedeby för bara tre år sedan och har faktiskt aldrig träffat pastor Falk. Han gick i pension flera år tidigare, men jag har förstått att han var tämligen högkyrklig. Det han sa till dig betydde ungefär att hålla sig till skriften allena — sola scriptura— och att den är sufficientia scripturae. Det sistnämnda är ett uttryck som fastslår Skriftens tillräcklighet bland bokstavstroende. Sola fidebetyder tron allena eller den rena tron.”
”Jag förstår.”
”Allt detta är så att säga grundläggande dogmer. Det är i stort sett kyrkans plattform och inget ovanligt alls. Han sa helt enkelt: Läs Bibeln — den ger tillräcklig kunskap och borgar för den rena tron.”
Mikael kände sig lite generad.
”Nu måste jag fråga dig i vilket sammanhang det här samtalet fördes?”
”Jag frågade om en människa som han hade träffat för många år sedan och som jag skriver om.”
”En religiös sökare?”
”Något åt det hållet.”
”Okej. Jag tror att jag förstår sammanhanget. Pastor Falk sa två saker till — att Josef utesluter dem bestämtoch att de aldrig fanns upptagna i kanon. Är det möjligt att du hörde fel och att han sa Josefus istället för Josef? Det är egentligen samma namn.”
”Det är inte omöjligt”, sa Mikael. ”Jag bandade samtalet om du vill lyssna.”
”Nej, det tror jag inte är nödvändigt. Dessa två meningar fastslår tämligen entydigt vad han syftade på. Josefus var en judisk historieskrivare och sentensen att de fanns aldrig upptagna i kanontorde ha syftat på att de aldrig fanns i den hebreiska kanon.”
”Och det betyder?”
Hon skrattade.
”Pastor Falk påstod att den här personen svärmade för esoteriska källor, närmare bestämt för Apokryferna. Ordet apokryphosbetyder dold och Apokryferna är alltså de dolda böckerna som somliga anser mycket kontroversiella och andra anser bör ingå i Gamla testamentet. Det är Tobit, Judit, Ester, Baruk, Syrak, Makabéerböckerna och några andra.”
”Förlåt min okunskap. Jag har hört talas om Apokryferna men aldrig läst dem. Vad är det för speciellt med dessa?”
”Det är egentligen inget speciellt alls med dem, mer än att de tillkom något senare än återstoden av Gamla testamentet. Apokryferna har därför strukits ur den hebreiska bibeln — inte därför att de judiska skriftlärda misstrodde deras innehåll utan helt enkelt därför att de skrivits efter den tid då Guds uppenbarelseverk avslutats. Däremot finns Apokryferna i den gamla grekiska bibelöversättningen. De är inte kontroversiella i till exempel den romersk-katolska kyrkan.”
”Jag förstår.”
”De är dock synnerligen kontroversiella i den protestantiska kyrkan. Under reformationen sökte sig teologerna till den gamla hebreiska bibeln. Martin Luther plockade ut Apokryferna ur reformationens bibel och senare deklarerade Calvin att apokryferna absolut inte fick ligga till grund för trosövertygelser. De innehåller alltså sådant som motsäger eller på något sätt strider mot Claritas Scripturae— Skriftens klarhet.”
”Med andra ord censurerade böcker.”
”Exakt. Apokryferna hävdar till exempel att magi kan praktiseras, att lögn i vissa fall kan vara tillåten och liknande utsagor, som självfallet upprör dogmatiska uttolkare av Skriften.”
”Jag förstår. Så om någon svärmar för religion är det inte otänkbart att Apokryferna dyker upp på läslistan och att en sådan som pastor Falk skulle uppröras av detta.”
”Exakt. Det är nästan oundvikligt att stöta ihop med Apokryferna om du är intresserad av bibelkunskap eller katolsk tro, och det är lika sannolikt att någon som är intresserad av esotErika i allmänhet skulle läsa dem.”
”Du råkar inte ha ett exemplar av Apokryferna?”
Hon skrattade igen. Ett ljust, vänligt skratt.
”Naturligtvis. Apokryferna är faktiskt utgivna som en SOU, en statlig utredning från Bibelkommissionen på 1980-talet.”
Dragan Armanskij undrade vad som var på gång då Lisbeth Salander bad om ett enskilt samtal. Han stängde dörren och viftade ned henne i besöksstolen. Hon förklarade att arbetet för Mikael Blomkvist var avslutat — Dirch Frode skulle betala före månadens slut — men att hon beslutat sig för att hänga kvar i utredningen. Mikael hade erbjudit henne en väsentligt lägre månadslön.
”Jag har en enskild firma”, sa Lisbeth Salander. ”Hittills har jag aldrig tagit något jobb som du inte har gett mig enligt vårt avtal. Det jag vill veta är vad som händer i vår relation om jag tar jobb på egen hand?”
Dragan Armanskij slog ut med händerna.
”Du är egenföretagare, du kan ta in egna jobb hur du vill och debitera efter eget huvud. Jag är bara glad om du tjänar egna pengar. Däremot skulle det vara illojalt av dig att sno åt dig kunder som du får genom oss.”
”Det har jag inga planer på. Jag har fullföljt jobbet enligt det kontrakt vi gjorde med Blomkvist. Det jobbet är nu avslutat. Det här handlar om att jagvill stanna kvar på fallet. Jag skulle göra det gratis.”
”Gör aldrig någonting gratis.”
”Du förstår vad jag menar. Jag vill veta vart den här historien leder. Jag har övertalat Mikael Blomkvist att be Dirch Frode om ett fortsättningsavtal som researchmedarbetare.”
Hon lämnade över kontraktet till Armanskij som ögnade igenom det.
”Med den lönen kan du lika gärna jobba gratis. Lisbeth, du har talang. Du behöver inte jobba för fickpengar. Du vet att du kan tjäna betydligt mer hos mig om du går upp till heltid.”
”Jag vill inte jobba heltid. Men, Dragan, min lojalitet ligger hos dig. Du har varit schyst mot mig sedan jag började här. Jag vill veta om ett sådant här kontrakt är okej med dig så att det inte blir något strul mellan oss.”
”Jag förstår.” Han funderade en stund. ”Det är helt okej. Tack för att du frågade. Om det dyker upp sådana här situationer i framtiden vill jag att du frågar mig så blir det inga missförstånd.”
Lisbeth Salander satt tyst i någon minut medan hon övervägde om det fanns något att tillägga. Hon naglade fast Dragan Armanskij med blicken utan att säga något. Istället nickade hon bara och reste sig och gick, som vanligt utan avskedsfraser. När hon hade fått det besked hon velat ha tappade hon helt intresset för Armanskij. Han log stillsamt. Att hon alls hade frågat honom om råd innebar en ny höjdpunkt i hennes socialiseringsprocess.
Han öppnade en mapp med en rapport om säkerheten på ett museum där en stor utställning av franska impressionister snart skulle öppna. Sedan lade han ned mappen och tittade mot dörren där Salander precis gått ut. Han tänkte på hur hon hade skrattat tillsammans med Mikael Blomkvist på sitt arbetsrum och undrade om hon höll på att bli vuxen eller om det var Blomkvist som lockade. Han kände också en plötslig oro. Han hade aldrig kunnat frigöra sig från känslan att Lisbeth Salander var ett perfekt offer. Och nu jagade hon en galning ute i obygden.