På väg norrut igen gjorde Lisbeth Salander en impulsiv avstickare förbi Äppelvikens sjukhem och hälsade på sin mamma. Bortsett från besöket på midsommaraftonen hade hon inte träffat sin mor sedan jul och hon hade dåligt samvete för att hon så sällan tog sig tid. Ett nytt besök inom loppet av några veckor var rekord.
Hennes mor satt inne i dagrummet. Lisbeth stannade en dryg timme och tog med henne på en promenad ned till ankdammen i parken utanför sjukhuset. Hennes mor fortsatte att blanda ihop Lisbeth med hennes syster. Hon var som vanligt inte riktigt närvarande men verkade oroad över besöket.
När Lisbeth tog adjö ville hennes mor inte släppa taget om hennes hand. Lisbeth lovade att snart besöka henne igen, men modern tittade oroligt och olyckligt efter henne.
Det var som om hon haft en föraning om en annalkande katastrof.
Mikael tillbringade två timmar i trädgården bakom sin stuga med att bläddra i Apokryferna, utan att komma till någon annan insikt än att han slösade bort sin tid.
Däremot slog honom en tanke. Han undrade plötsligt hur religiös Harriet Vanger egentligen hade varit. Intresset för bibelstudier hade uppstått det sista året innan hon försvann. Hon hade länkat ett antal bibelcitat till en serie mord och hade därefter läst inte bara Bibeln ordentligt utan även Apokryferna och intresserat sig för katolicismen.
Hade hon egentligen bedrivit samma undersökning som Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander bedrev trettiosju år senare — var det en mördarjakt som sporrat hennes intresse snarare än religiositet? Pastor Falk hade antytt att hon snarast (i hans ögon) hade varit en sökare och inte en god kristen.
Han avbröts i sina funderingar av att Erika ringde på mobilen.
”Jag ville bara ringa och berätta att jag och Greger åker på semester nästa vecka. Jag blir borta i fyra veckor.”
”Vart ska ni?”
”New York. Greger har en utställning och därefter tänkte vi åka till Karibien. Vi har fått låna ett hus på Antigua av en bekant till Greger och stannar där i två veckor.”
”Det låter härligt. Ha det så bra. Och hälsa Greger.”
”Jag har inte varit riktigt ledig på tre år. Det nya numret är klart och vi har gjort nästan hela nästa nummer. Jag önskar att du kunde gå in som redaktör, men Christer har lovat att ta det.”
”Han kan ringa mig om han behöver hjälp. Hur går det med Janne Dahlman?”
Hon tvekade en stund.
”Han går också på semester nästa vecka. Jag har petat in Henry som tillfällig redaktionssekreterare. Han och Christer sköter butiken.”
”Okej.”
”Jag litar inte på Dahlman. Men han sköter sig. Jag är tillbaka den sjunde augusti.”
Vid sjutiden hade Mikael försökt ringa Cecilia Vanger fem gånger. Han hade SMS:at ett meddelande till henne att ringa honom, men utan att få svar.
Han slog beslutsamt ihop Apokryferna och satte på sig träningsoverallen och låste dörren innan han gav sig iväg på sin dagliga terrängrunda.
Han följde den smala vägen längs stranden innan han vek av in i skogen. Han forcerade snår och rotvältor så snabbt han kunde och kom utmattad fram till Befästningen, med på tok för hög puls. Han stannade vid ett av de gamla skyttefästena och stretchade i några minuter.
Plötsligt hörde han en skarp knall samtidigt som en kula slog in i en grå betongmur någon centimeter från hans huvud. Därefter kände han smärta vid hårfästet då splitter rev upp ett djupt jack.
I vad som tycktes vara en evighet stod Mikael paralyserad och oförmögen att inse vad som hade hänt. Sedan kastade han sig handlöst ned i skyttevärnet och slog sig nästan fördärvad då han landade på skuldran. Det andra skottet föll i samma ögonblick som han kastade sig. Kulan träffade betongfundamentet där han just hade stått.
Mikael kom på fötter och såg sig omkring. Han befann sig ungefär i befästningens mitt. Till höger och vänster löpte trånga, meterdjupa, överväxta passager till skyttevärn som var utspridda längs en linje på drygt tvåhundrafemtio meter. Hukande började han springa söderut genom labyrinten.
Han hörde plötsligt ett eko av kapten Adolfssons oefterhärmliga röst på en vinterövning på fältjägarskolan i Kiruna. För helvete, Blomkvist, håll ned skallen om du inte vill få röven bortskjuten.Fortfarande, tjugo år senare, mindes han de extra övningar som kapten Adolfsson brukade kommendera.
Efter ungefär sextio meter stannade han med dunkande hjärta och hämtade andan. Han kunde inte höra några andra ljud än sin egen andhämtning. Det mänskliga ögat uppfattar rörelse mycket snabbare än former och skepnader. Rör dig långsamt då du spanar.Mikael höjde långsamt blicken någon centimeter ovanför värnets kant. Solen låg rakt framför honom och gjorde det omöjligt att urskilja detaljer, men han kunde inte se någon rörelse.
Mikael drog ned huvudet igen och fortsatte till det sista skyttevärnet. Det spelar ingen roll hur bra vapen fienden har. Om han inte kan se dig så kan han inte träffa dig. Skydd, skydd, skydd. Se till att du aldrig är exponerad.
Mikael befann sig nu ungefär trehundra meter från gränsen till Östergårdens hemman. Fyrtio meter från honom fanns en halvt ogenomtränglig snårskog med mängder av sly. Men för att nå snårskogen måste han ta sig från skyttevärnet ned för en brant där han skulle vara helt exponerad. Det var den enda vägen ut. I ryggen hade han havet.
Mikael satte sig på huk och funderade. Han blev plötsligt medveten om smärtan i tinningen och upptäckte att han blödde ymnigt och att hans t-tröja var genomdränkt av blod. Fragment från kulan eller splitter från betongfundamentet hade rivit upp ett djupt jack i hårfästet. Skalpsår slutar aldrig blöda, tänkte han innan han åter koncentrerade sig på sin belägenhet. Ett skott hade kunnat vara ett vådaskott. Två skott betydde att någon hade försökt döda honom. Han visste inte om skytten fanns kvar därute och hade laddat om och väntade på att han skulle visa sig.
Han försökte lugna sig och tänka rationellt. Valet bestod i att vänta eller på något sätt ta sig därifrån. Om skytten fanns kvar var det senare alternativet avgjort olämpligt. Men om han väntade kunde skytten lugnt promenera upp till Befästningen och leta rätt på honom och skjuta honom på nära håll.
Han (eller hon?) kan inte veta om jag gått till höger eller vänster.Gevär, kanske en älgstudsare. Förmodligen med kikarsikte. Det betydde att skytten hade ett begränsat synfält om han spanade efter Mikael genom linsen.
Om du är i trångmål — ta initiativet.Det är bättre än att vänta. Han avvaktade och lyssnade efter ljud i två minuter, hävde sig därefter upp ur skyttevärnet och hasade ned för branten så snabbt han kunde.
Ett tredje skott brann av då han var halvvägs vid snåren, men kulan missade grovt. I nästa ögonblick kastade han sig raklång genom ridån av sly och rullade genom ett hav av brännässlor. Han var omedelbart på fötter och började hukande röra sig från skytten. Efter femtio meter stannade han och lyssnade. Plötsligt hörde han en gren som knakade någonstans mellan honom och befästningen. Han gled försiktigt ned på mage.
Ålning medelst hasninghade varit ett annat av kapten Adolfssons favorituttryck. Mikael avverkade de följande hundrafemtio metrarna långt nere i undervegetationen. Han rörde sig ljudlöst och gav noga akt på kvistar och grenar. Vid två tillfällen hörde han plötsliga knakanden inne i snårskogen. Det första tycktes komma från hans omedelbara närhet, kanske tjugo meter till höger om den plats där han befann sig. Han stelnade till och låg blickstilla. Efter en stund höjde han försiktigt huvudet och spanade men kunde inte se någon. Han låg länge stilla med nerverna på helspänn, beredd till flykt eller möjligen ett desperat motangrepp om fiendenskulle gå rakt på honom. Nästa knakande han hörde var från betydligt längre avstånd. Därefter tystnad.