Lisbeth Salander körde honom till Hedestads sjukhus. Det räckte med två stygn och ett rejält plåster för att försluta såret. Han fick kortisonsalva för utslagen efter brännässlorna på halsen och händerna.
När de lämnade sjukhuset satt Mikael en lång stund och undrade om han inte borde gå till polisen. Han såg plötsligt rubrikerna framför sig. Förtalsdömde journalisten i skottdrama. Han ruskade på huvudet. ”Kör hem”, sa han till Lisbeth.
Då de återkom till Hedebyön hade det mörknat, vilket passade Lisbeth Salander utmärkt. Hon ställde en sportbag på köksbordet.
”Jag lånade utrustning från Milton Security och det är dags att göra bruk av den nu. Sätt på kaffet så länge.”
Hon placerade fyra batteridrivna rörelsedetektorer runt huset och förklarade att om någon gick närmare än sex sju meter skulle en radiosignal sätta igång ett litet piplarm som hon installerade i Mikaels sovrum. Samtidigt skulle två ljuskänsliga videokameror som hon placerat i träd på baksidan och på framsidan av stugan börja sända signaler till en PC laptop som hon ställde i skåpet i farstun. Hon maskerade kamerorna med mörkt tyg så att bara objektivet syntes.
En tredje kamera placerade hon i en fågelholk ovanför dörren. För att få in kabeln borrade hon ett hål rakt genom väggen. Objektivet var riktat mot vägen och gången från grinden upp till ytterdörren. Den tog en lågupplöst bild varje sekund och lagrade på hårddisken i ytterligare en PC laptop i garderoben.
Därefter installerade hon en tryckkänslig dörrmatta i farstun. Om någon lyckades undvika IR-detektorerna och tog sig in i huset skulle en siren på 115 decibel gå igång. Lisbeth demonstrerade hur han skulle stänga av detektorerna med en nyckel till en dosa hon hade placerat i garderoben. Hon hade också lånat en nattkikare som hon placerade på bordet i arbetsrummet.
”Du lämnar inte mycket åt slumpen”, sa Mikael och hällde upp kaffe till henne.
”En sak till. Inga fler joggingturer innan vi löst det här.”
”Tro mig. Jag har tappat intresset för motion.”
”Det är inget skämt. Det här började som en historisk gåta men i morse låg en död katt på trappen och i kväll försökte någon skjuta skallen av dig. Vi är någon på spåren.”
De åt en sen middag med kallskuret och potatissallad. Mikael var plötsligt dödstrött och hade en blixtrande huvudvärk. Han orkade inte prata utan gick och lade sig.
Lisbeth Salander stannade uppe och läste vidare i utredningen till tvåtiden på natten. Uppdraget i Hedeby hade utvecklats till något både hotfullt och komplicerat.
KAPITEL 23: Fredag 11 juli
Mikael vaknade klockan sex av att solen sken honom rakt i ansiktet genom en springa i gardinerna. Huvudet värkte obestämt och det gjorde ont då han fingrade på plåstret. Lisbeth Salander låg på mage med armen över honom. Han tittade ned på draken som sträckte sig över hennes rygg, från det högra skulderbladet och ned till skinkan.
Han räknade hennes tatueringar. Förutom draken på ryggen och getingen på halsen hade hon en slinga runt ena ankeln, en annan slinga runt biceps på vänster arm, ett kinesiskt tecken på höften och en ros på vaden. Med undantag för draken var tatueringarna små och diskreta.
Mikael klättrade försiktigt ur sängen och drog för gardinen. Han gick på toaletten och tassade därefter tillbaka till sängen och försökte krypa ned utan att väcka henne.
Ett par timmar senare åt de frukost ute i trädgården. Lisbet Salander tittade på Mikael.
”Vi har en gåta att lösa. Hur gör vi det här?”
”Summerar de fakta vi har. Försöker hitta fler.”
”Ett faktum är att någon i vår närhet är ute efter dig.”
”Frågan är bara varför? Är det för att vi håller på att lösa mysteriet med Harriet eller för att vi har hittat en okänd seriemördare?”
”Det måste hänga ihop.”
Mikael nickade.
”Om Harriet lyckades lista ut att det fanns en seriemördare måste det ha varit någon i hennes närhet. Tittar vi på persongalleriet på 1960-talet så fanns det åtminstone två dussin möjliga kandidater. I dag finns det knappt någon av dem kvar mer än Harald Vanger, och jag tror helt enkelt inte att det är han som vid snart nittiofem springer omkring med ett gevär i Fröskogen. Han skulle knappt orka lyfta en älgstudsare. Personerna är antingen för gamla för att vara farliga i dag eller för unga för att ha varit med på 1950-talet. Då är vi tillbaka på ruta ett igen.”
”Om det inte är så att det är två personer som samarbetar. En äldre och en yngre.”
”Harald och Cecilia. Jag tror inte det. Jag tror att hon talade sanning när hon påstod att det inte var hon i fönstret.”
”Men vem var det då?”
De slog upp Mikaels iBook och ägnade den följande timmen åt att än en gång detaljgranska alla människor som syntes på bilderna från olyckan på bron.
”Jag kan inte tänka mig annat än att alla människor i byn måste ha varit nere och tittat på uppståndelsen. Det var september. De flesta har på sig jackor eller tröjor. Det finns bara en person som har långt blont hår och ljus klänning.”
”Cecilia Vanger syns på väldigt många bilder. Hon tycks röra sig fram och tillbaka. Mellan husen och folket som tittar på olyckan. Här pratar hon med Isabella. Här står hon tillsammans med prästen Falk. Här är hon med Greger Vanger, mellanbrodern.”
”Vänta”, sa Mikael plötsligt. ”Vad har Greger i handen?”
”Något fyrkantigt. Det ser ut som en låda av något slag.”
”Det är ju en Hasselbladare. Han hade också en kamera.”
De spelade upp bilderna ytterligare en gång. Greger syntes på flera bilder, men var ofta skymd. På en bild syntes det tydligt att han hade en fyrkantig låda i handen.
”Jag tror att du har rätt. Det är en kamera.”
”Vilket betyder att vi måste ge oss ut på ny bildjakt.”
”Okej, vi lämnar det så länge”, sa Lisbeth Salander. ”Låt mig formulera en hypotes.”
”Var så god.”
”Vad sägs om att någon i den yngre generationen känner till att någon i den äldre generationen var en seriemördare men inte vill att det ska komma ut. Familjens heder och allt det där. Det skulle betyda att det är två personer inblandade men att de inte samarbetar. Mördaren kan vara död sedan länge medan vår plågoande bara vill att vi ska lägga ned allting och åka hem.”
”Jag har tänkt på det”, svarade Mikael. ”Men varför i så fall lägga en styckad katt på vår bro? Det är en direkt referens till morden.” Mikael knackade på Harriets bibel. ”Återigen en parodi på lagen om brännoffer.”
Lisbeth Salander lutade sig bakåt och tittade upp mot kyrkan medan hon eftertänksamt citerade Bibeln. Det lät som om hon pratade för sig själv.
” Och han skall slakta ungtjuren inför Herrens ansikte; och Arons söner, prästerna, skola bära fram blodet, och de skola stänka blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till uppenbarelsetältet. Och han skall draga av huden på brännoffersdjuret och dela det i dess stycken.”
Hon tystnade och blev plötsligt medveten om att Mikael betraktade henne med ett spänt ansiktsuttryck. Han slog upp inledningen till Leviticus.
”Kan du vers 12 också?”
Lisbeth var tyst.
”Och han skall…” började Mikael och nickade åt henne.
” Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger på altarets eld.” Hennes röst var iskall.
”Och nästa vers?”
Hon reste sig plötsligt.
”Lisbeth, du har fotografiskt minne”, utbrast Mikael häpet. ”Det är därför du läser sidorna i utredningen på tio sekunder.”
Reaktionen var nästan explosiv. Hennes blick naglade fast Mikael med sådant ursinne att han häpnade. Sedan fylldes hennes ögon med förtvivlan och hon vände sig plötsligt om och sprang mot grinden.
”Lisbeth”, ropade Mikael häpet efter henne.