Frode funderade en stund.
”Sanningen att säga så vet jag inte. Jag skulle tro att flera familjemedlemmar har tillgång till kapellet. Jag vet att Henrik har nyckel och att Isabella brukar sitta där ibland, men jag vet inte om hon har egen nyckel eller lånar av Henrik.”
”Okej. Du sitter fortfarande i Vangerkoncernens styrelse. Finns det något företagsarkiv? Ett bibliotek eller liknande, där det samlas pressklipp och information om företaget genom åren?”
”Ja, det finns det. På huvudkontoret inne i Hedestad.”
”Vi behöver få tillgång till det. Finns det gamla personaltidningar och sådant där också?”
”Jag måste än en gång svara att jag inte vet. Jag har inte själv varit i arkivet på åtminstone trettio år. Men du ska tala med en kvinna som heter Bodil Lindgren och är ansvarig för hur alla papper i koncernen bevaras.”
”Kan du ringa henne och se till att Lisbeth får en möjlighet att besöka arkivet redan nu i eftermiddag. Hon vill läsa alla gamla pressklipp om Vangerkoncernen. Det är utomordentligt viktigt att hon får tillgång till allt som kan vara av intresse.”
”Det kan jag nog ordna. Något mer?”
”Ja, Greger Vanger hade en Hasselbladare i handen den dag broolyckan ägde rum. Det betyder att också han kan ha fotograferat. Var kan de bilderna ha hamnat efter hans död?”
”Svårt att säga, men hos hans änka eller son är väl den mest naturliga gissningen.”
”Kan du…”
”Jag ringer till Alexander och frågar.”
”Vad ska jag leta efter?” undrade Lisbeth Salander när de lämnade Frode och passerade bron på väg tillbaka till ön.
”Pressklipp och personaltidningar. Jag vill att du läser igenom allt du kan hitta i anslutning till de datum då morden begicks på 1950- och 1960-talet. Anteckna allt du reagerar på eller som du upplever som det minsta märkvärdigt. Jag tror att det är bäst att du gör den biten. Du har bättre minne än jag, har jag förstått.”
Hon boxade honom i sidan. Fem minuter senare knattrade hennes lättviktare över bron.
Mikael skakade hand med Alexander Vanger. Merparten av den tid som Mikael tillbringat i Hedeby hade Alexander varit bortrest och Mikael hade tidigare bara träffat honom som hastigast. Han var tjugo år då Harriet försvann.
”Dirch Frode sa att du ville titta på gamla bilder.”
”Din pappa hade en Hasselblad.”
”Det stämmer. Den finns fortfarande kvar, men ingen använder den.”
”Du vet att jag forskar i vad som hände med Harriet på uppdrag av Henrik.”
”Jag har förstått det. Och det finns många som inte är särskilt glada över den saken.”
”Det må så vara. Du behöver naturligtvis inte visa mig någonting.”
”Äsch. Vad vill du se?”
”Om din pappa tog några bilder dagen då Harriet försvann.”
De gick upp på vinden. Det tog några minuter innan Alexander lyckades lokalisera en kartong med en stor mängd osorterade bilder.
”Du kan låna hem hela lådan”, sa han. ”Om det finns några så finns de där.”
Mikael tillbringade en timme med att sortera bilderna i Greger Vangers kvarlämnade kartong. Som illustrationer till familjekrönikan innehöll kartongen godbitar, däribland en mängd bilder av Greger Vanger tillsammans med 1940-talets store svenske nazistledare Sven Olof Lindholm. Mikael lade dessa åt sidan.
Han hittade flera kuvert med bilder som Greger Vanger uppenbarligen tagit själv och som visade olika personer och familjesammankomster, samt en mängd typiska semesterbilder från fjällfiske och en Italienresa med familjen. De hade bland annat besökt lutande tornet i Pisa.
Så småningom hittade han fyra bilder från tankbilsolyckan. Trots sin synnerligen professionella kamera var Greger en usel fotograf. Bilderna zoomade antingen in på själva tankbilen eller visade folk bakifrån. Han hittade en enda bild där Cecilia Vanger syntes i halvprofil.
Mikael scannade in bilderna, men visste redan att de inte skulle tillföra något. Han packade ihop kartongen igen och åt en smörgås medan han funderade. Vid tretiden gick han upp till Anna Nygren.
”Jag undrar om Henrik har fler fotoalbum än de som ingår i hans forskning om Harriet?”
”Ja, Henrik har ju alltid varit fotointresserad, ända sedan han var ung, har jag förstått. Han har många album uppe i arbetsrummet.”
”Kan du visa mig?”
Anna Nygren tvekade. Det var en sak att lämna ut nyckeln till gravkapellet — där styrde i vilket fall Gud — och en helt annan att släppa in Mikael i Henriks Vangers arbetsrum. Där styrde nämligen Guds överordnade. Mikael föreslog att Anna skulle ringa till Dirch Frode om hon var tveksam. Till sist gick hon motvilligt med på att släppa in Mikael. Ungefär en hyllmeter längst nere vid golvet bestod enbart av pärmar fyllda med fotografier. Mikael satte sig vid Henriks arbetsbord och slog upp det första albumet.
Henrik Vanger hade sparat alla möjliga familjebilder. Många var uppenbarligen från långt före hans tid. Några av de äldsta bilderna var daterade till 1870-talet och visade barska män och strama kvinnor. Där fanns bilder på Henriks föräldrar och andra släktingar. En bild visade hur Henriks pappa firade midsommar med goda vänner i Sandhamn 1906. En annan Sandhamnsbild visade Fredrik Vanger och hans fru Ulrika tillsammans med Anders Zorn och Albert Engström vid ett bord med öppnade buteljer. Han hittade en tonårig kostymklädd Henrik Vanger på cykel. Andra bilder visade människor på fabriksgolv och i direktionsrum. Han hittade sjökapten Oskar Granath som mitt under brinnande krig hade transporterat Henrik och hans älskade Edith Lobach till säkerheten i Karlskrona.
Anna kom upp med en kopp kaffe till honom. Han tackade. Han kom fram till modern tid och bläddrade förbi bilder som visade Henrik Vanger i sin krafts dagar då han invigde fabriker eller skakade hand med Tage Erlander. En bild från tidigt 60-tal visade Henrik och Marcus Wallenberg. De två kapitalisterna stirrade bistert på varandra och uppenbarligen rådde ingen större kärlek dem emellan.
Han bläddrade framåt och stannade plötsligt på ett uppslag där Henrik hade skrivit Familjeråd 1966med blyerts. Två färgbilder visade herrar som pratade och rökte cigarr. Mikael kände igen Henrik, Harald, Greger och flera av de manliga ingiftena i Johan Vangers gren av familjen. Två bilder visade middagen, där ett fyrtiotal män och kvinnor satt till bords och tittade in i kameran. Mikael insåg plötsligt att bilderna var tagna efter att dramatiken på bron var över men innan någon var medveten om att Harriet hade försvunnit. Han studerade deras ansikten. Det här var den middag som hon skulle ha varit med på. Visste någon av herrarna redan att hon var borta? Bilderna gav inget svar.
Sedan satte Mikael plötsligt kaffet i vrångstrupen. Han hostade och satte sig häftigt upp i stolen.
Vid bordets bortre kortsida satt Cecilia Vanger i sin ljusa klänning och log in i kameran. Bredvid henne satt en annan blond kvinna med långt hår och en identisk ljus klänning. De var så lika att de hade kunnat vara tvillingar. Och plötsligt föll pusselbiten på plats. Det var inte Cecilia Vanger som hade stått i Harriets fönster — det var hennes två år yngre syster Anita, nu bosatt i London.
Vad var det Lisbeth hade sagt? Cecilia Vanger syns på många bilder. Hon tycks röra sig fram och tillbaka mellan olika grupper.Inte alls. Det var två personer och av en slump hade de aldrig fastnat på samma bildruta. På de svartvita distansbilderna hade de sett identiska ut. Henrik hade förmodligen hela tiden sett skillnad på systrarna, men för Mikael och Lisbeth hade de varit så snarlika att de hade utgått från att de var samma person. Och ingen hade påtalat misstaget eftersom de aldrig hade tänkt på att ställa frågan.
Mikael vände blad och kände hur håren i nacken reste sig. Det var som om en kall vindpust dragit genom rummet.
Det var bilder tagna nästa dag, då sökandet efter Harriet hade inletts. En ung kriminalinspektör Gustaf Morell gav instruktioner till en klunga med två uniformerade poliser och ett tiotal män i stövlar som just skulle ge sig ut på skallgång. Henrik Vanger hade knälång regnjacka och kortbrättad engelsk hatt.