Klockan nio hade det börjat mörkna. Det var kyligare i luften och duggregnade. Mikael satt vid köksbordet och trummade med fingrarna då Martin Vangers Volvo körde över bron och försvann ut mot udden. Det ställde på något sätt saken på sin spets.
Mikael visste inte vad han skulle ta sig till. Hela hans kropp brann av lust att ställa frågor — att konfrontera. Det var förvisso inte en klok attityd om han misstänkte att Martin Vanger var en galen mördare som dödat sin syster och en flicka i Uppsala, och som dessutom försökt skjuta Mikael. Men Martin Vanger var också en magnet. Och han visste inte att Mikael visste, och han kunde gå över till honom med förevändningen att… tja, lämna tillbaka nyckeln till Gottfried Vangers stuga? Mikael låste dörren efter sig och promenerade långsamt ut mot udden.
Harald Vangers hus var som vanligt kolmörkt. Henrik Vangers hus var släckt så när som på ett rum in mot gården. Anna hade gått och lagt sig. Isabellas hus var mörkt. Cecilia var inte hemma. Det lyste på övervåningen i Alexander Vangers hus men det var släckt i de två hus som beboddes av människor som inte var medlemmar av familjen Vanger. Han såg inte en levande själ.
Han stannade obeslutsam framför Martin Vangers hus, tog fram mobilen och slog Lisbeth Salanders nummer. Fortfarande inget svar. Han stängde av mobilen så att den inte skulle ringa.
Det lyste på undervåningen. Mikael gick över gräsmattan och stannade några meter från köksfönstret men kunde inte se någon rörelse. Han fortsatte runt huset och stannade vid varje fönster men såg inte till Martin Vanger. Däremot upptäckte han att smitdörren i garageporten stod på glänt. Var inte en jävla idiot.Han kunde inte motstå frestelsen att ta sig en snabb titt.
Det första han såg, på en snickarbänk, var en öppnad kartong med ammunition till en älgstudsare. Därefter såg han två bensindunkar på golvet under bänken. Förberedelser för ett nattligt besök igen, Martin?
”Kom in, Mikael. Jag såg dig på vägen.”
Mikaels hjärta stannade. Han vred långsamt på huvudet och såg Martin Vanger i dunklet vid en dörr som ledde in i huset.
”Du kunde helt enkelt inte hålla dig borta, eller hur?”
Rösten var lugn, nästan vänlig.
”Hej Martin”, svarade Mikael.
”Kom in”, upprepade Martin Vanger. ”Den här vägen.”
Han tog ett steg framåt och åt sidan och höll ut sin vänstra hand till en inbjudande gest. Han höjde högerhanden och Mikael såg en reflex av matt metall.
”Jag har en Glock i handen. Gör inget dumt. På det här avståndet kan jag inte missa.”
Mikael gick långsamt närmare. När han var framme vid Martin Vanger stannade han och såg honom i ögonen.
”Jag var tvungen att komma hit. Det finns så många frågor.”
”Jag förstår det. In genom dörren.”
Mikael gick långsamt in i huset. Passagen ledde till hallen mot köket, men innan han var framme hejdade Martin Vanger honom med en lätt hand på hans axel.
”Nej, inte så långt. Till höger där. Öppna sidodörren.”
Källaren. När Mikael var halvvägs ned för källartrappen vred Martin Vanger om en strömbrytare och lampor tändes. Till höger fanns pannrummet. Rakt fram kände Mikael doften av tvättmedel. Martin Vanger styrde honom till vänster, in i ett förrådsrum med gamla möbler och kartonger. Längst in fanns ytterligare en dörr. En säkerhetsdörr i stål med sjutillhållarlås.
”Här”, sa Martin Vanger och kastade en nyckelknippa till Mikael. ”Öppna.”
Mikael öppnade dörren.
”Det finns en strömbrytare till vänster.”
Mikael hade öppnat dörren till helvetet.
Vid niotiden gick Lisbeth och köpte kaffe och en inplastad smörgås från en Selectamaskin i korridoren utanför arkivet. Hon fortsatte att bläddra i gamla papper och fokuserade på att hitta något spår av Gottfried Vanger i Kalmar 1954. Hon misslyckades.
Hon funderade på att ringa Mikael, men beslutade sig för att gå igenom personaltidningarna också innan hon gjorde kväll.
Rummet var ungefär 5 x 10 meter stort. Mikael antog att det geografiskt låg längs husets norra kortsida.
Martin Vanger hade inrett sin privata tortyrkammare med omsorg. Till vänster kedjor, metallöglor i taket och golvet, ett bord med läderremmar där han kunde spänna fast sina offer. Och så videoutrustning. En inspelningsstudio. Längst ned i rummet fanns en stålbur där hans gäster kunde hållas inspärrade en längre tid. Till höger om dörren säng och en TV-hörna. I en hylla kunde Mikael se en mängd videofilmer.
Så fort de kom in i rummet riktade Martin Vanger pistolen mot Mikael och beordrade honom att lägga sig på mage på golvet. Mikael vägrade.
”Okej”, sa Martin Vanger. ”Då skjuter jag dig i knäskålen.”
Han siktade. Mikael kapitulerade. Han hade inget val.
Han hade hoppats att Martin skulle släppa vaksamheten en tiondels sekund — han visste att han skulle vinna vilket slagsmål som helst mot Martin Vanger. Han hade haft en vag chans i passagen en trappa upp när Martin lade sin hand på hans axel, men han hade tvekat. Därefter hade Martin inte kommit i närheten av honom. Utan knäskål skulle han vara chanslös. Han lade sig på golvet.
Martin närmade sig bakifrån och sa åt Mikael att lägga händerna på ryggen. Han låste dem med handbojor. Sedan sparkade han Mikael i skrevet och överöste honom med våldsamma slag.
Vad som hände därefter framstod som en mardröm. Martin Vanger pendlade mellan rationalitet och sinnessjukdom. Stundtals var han till synes lugn. I nästa stund gick han fram och tillbaka i källaren som ett djur i en bur. Han sparkade Mikael flera gånger. Allt Mikael kunde göra var att försöka skydda huvudet och ta emot smällarna med kroppens mjukdelar. Efter några minuter värkte Mikaels kropp från ett dussin blessyrer.
Under den första halvtimmen sa Martin inte ett ord och var inte kommunicerbar. Därefter tycktes han lugna sig. Han hämtade en kedja och trädde den runt Mikaels hals och låste fast honom med ett hänglås vid en ögla i golvet. Han lämnade Mikael ensam i en dryg kvart. Då han återkom hade han med sig en literflaska bordsvatten. Han slog sig ned på en stol och betraktade Mikael medan han drack.
”Kan jag få lite vatten?” frågade Mikael.
Martin Vanger böjde sig ned och lät honom frikostigt dricka ur flaskan. Mikael svalde girigt.
”Tack.”
”Ständigt lika artig, Kalle Blomkvist.”
”Varför alla sparkar?” frågade Mikael.
”Därför att du gör mig så arg. Du förtjänar att bestraffas. Varför åkte du inte bara hem? Du behövdes på Millennium. Jag menade allvar — vi kunde ha gjort det till en stor tidning. Vi kunde ha jobbat ihop i många år.”
Mikael gjorde en grimas och försökte lägga kroppen i en bekvämare ställning. Han var försvarslös. Allt han hade var sin röst.
”Jag antar att du menar att den chansen är förbi”, sa Mikael.
Martin Vanger skrattade.
”Jag är ledsen, Mikael. Men du förstår naturligtvis att du kommer att dö härnere.”
Mikael nickade.
”Hur fan kom ni på mig, du och det där anorektiska spöket som du drog in i det här?”
”Du ljög om vad du gjorde den dag då Harriet försvann. Jag kan bevisa att du var i Hedestad vid Barnens dag-tåget. Du blev fotograferad när du stod och tittade på Harriet.”
”Var det därför du åkte till Norsjö?”
”Ja, för att hämta bilden. Den togs av ett par som befann sig i Hedestad av en slump. De hade bara stannat till.”
Martin Vanger skakade på huvudet.
”Det är fan i mig inte sant”, sa han.
Mikael funderade intensivt på vad han skulle säga för att kunna förhindra eller åtminstone skjuta upp sin avrättning.
”Var finns bilden nu?”
”Negativet? Det ligger i mitt bankfack på Handelsbanken här i Hedestad… du visste inte att jag hade skaffat ett bankfack?” Han ljög obesvärat. ”Kopiorna finns lite här och där. I både min och Lisbeths datorer, på bildservern på Millennium, och på servern på Milton Security där Lisbeth jobbar.”