Martin Vanger avvaktade och försökte avgöra om Mikael bluffade eller inte.
”Hur mycket vet Salander?”
Mikael tvekade. Lisbeth Salander var för ögonblicket hans enda hopp om räddning. Vad skulle hon göra när hon kom hem och upptäckte att han var försvunnen? Han hade lagt bilden på Martin Vanger i täckjackan på köksbordet. Skulle hon göra kopplingen? Skulle hon slå larm? Hon är inte en sådan som ringer polisen.Mardrömmen var att hon skulle gå över till Martin Vanger och ringa på dörren och kräva att få veta var Mikael fanns.
”Svara”, sa Martin Vanger med iskall röst.
”Jag tänker. Lisbeth vet ungefär lika mycket som jag, kanske till och med mer. Jag skulle gissa att hon vet mer än jag. Hon är smart. Det var hon som gjorde kopplingen till Lena Andersson.”
”Lena Andersson?” Martin Vanger såg helt perplex ut.
”Den sjuttonåriga flicka som du torterade till döds i Uppsala i februari 1966. Säg inte att du har glömt henne.”
Martin Vangers blick klarnade. För första gången såg han en aning skakad ut. Han visste inte att någon hade gjort den kopplingen — Lena Andersson hade inte funnits i Harriets telefonbok.
”Martin”, sa Mikael med så stadig röst han förmådde. ”Martin, det är över. Du kan kanske döda mig, men det är över. Det är för många som vet och den här gången kommer du att åka dit.”
Martin Vanger kom snabbt på fötter och började åter gå fram och tillbaka i rummet. Han slog plötsligt knytnäven mot väggen. Jag måste komma ihåg att han är irrationell. Katten. Han hade kunnat ta ned katten hit, men han gick till familjekapellet. Han agerar inte rationellt.Martin Vanger stannade till.
”Jag tror att du ljuger. Det är bara du och Salander som vet något. Ni har inte pratat med någon, då skulle polisen ha varit här redan. En ordentlig brasa i gäststugan så kommer bevisen att vara borta.”
”Och om du har fel?”
Han log plötsligt.
”Om jag har fel så är det verkligen slut. Men jag tror inte det. Jag spelar på att du bluffar. Vad har jag för val?” Han funderade. ”Det är den där jävla fittan som är den svaga länken. Jag måste hitta henne.”
”Hon åkte till Stockholm vid lunchtid.”
Martin Vanger skrattade.
”Jaså. Varför har hon i så fall suttit i arkivet på Vangerkoncernen hela kvällen?”
Mikaels hjärta gjorde ett dubbelslag. Han visste. Han hade vetat hela tiden.
”Det stämmer. Hon skulle förbi arkivet och sedan till Stockholm”, svarade Mikael så lugnt han förmådde. ”Jag visste inte att hon stannade så länge.”
”Sluta nu. Arkivchefen meddelade mig att Dirch Frode hade gett henne order om att låta Salander sitta hur sent hon ville. Det betyder att hon kommer hem någon gång i natt. Vakten ska ringa mig när hon lämnar kontoret.”
DEL 4: HOSTILE TAKEOVER
11 juli till 30 december
92 procent av kvinnorna i Sverige som utsatts för sexuellt våld vid den senaste våldserfarenheten har inte anmält saken till polisen
KAPITEL 24: Fredag 11 juli — Lördag 12 juli
Martin Vanger böjde sig ned och muddrade Mikaels fickor. Han hittade nyckeln.
”Smart av er att byta lås”, kommenterade han. ”Jag kommer att ta hand om din flickvän när hon kommer hem.”
Mikael svarade inte. Han påminde sig om att Martin Vanger var en erfaren förhandlare från många industriella holmgångar. Han hade synat en bluff tidigare.
”Varför?”
”Varför vad då?”
”Varför allt detta?” Mikael nickade obestämt med huvudet mot rummet.
Martin Vanger böjde sig ned och lade en hand under Mikaels haka och lyfte huvudet så att deras blickar möttes.
”Därför att det är så lätt”, sa han. ”Kvinnor försvinner hela tiden. Det är ingen som saknar dem. Invandrare. Horor från Ryssland. Tusentals människor passerar Sverige varje år.”
Han släppte Mikaels huvud och reste sig, nästan stolt över att få demonstrera.
Martin Vangers ord träffade Mikael som knytnävsslag.
Herregud. Det är ingen historisk gåta. Martin Vanger mördar kvinnor i dag. Och jag vandrade helt aningslöst rakt in…
”Jag har ingen gäst just nu. Men det kanske kan roa dig att veta att medan du och Henrik satt och gaggade under vintern och våren så fanns det en flicka härnere. Hon hette Irina och var från Vitryssland. Medan du satt och åt middag med mig satt hon inlåst i den här buren. Det var en angenäm kväll, eller hur?”
Martin Vanger hoppade upp på bordet och lät benen dingla. Mikael blundade. Han kände plötsligt sura uppstötningar i halsen och svalde kraftigt.
”Var gör du av kropparna?”
”Jag har båten vid bryggan precis här nedanför. Jag tar dem långt ut till havs. Till skillnad från min far lämnar jag inga spår efter mig. Men han var också smart. Han spred ut sina offer över hela Sverige.”
Pusselbitarna började falla på plats för Mikael.
Gottfried Vanger. Från 1949 till 1965. Därefter tog Martin Vanger över 1966, i Uppsala.
”Du beundrar din pappa.”
”Det var han som lärde mig. Han initierade mig när jag var fjorton.”
”Uddevalla. Lea Persson.”
”Just det. Jag var med. Jag tittade bara på, men jag var med.”
”1964, Sara Witt i Ronneby.”
”Jag var sexton år. Det var första gången jag hade en kvinna. Gottfried lärde mig. Det var jag som ströp henne.”
Han skryter. Herre min gud, vilken jävla sjuk familj.
”Du inser väl att det här är sjukt?”
Martin Vanger ryckte lätt på axlarna.
”Jag tror inte att du kan förstå det gudomliga i att ha absolut kontroll över en människas liv och död.”
”Du njuter av att tortera och mörda kvinnor, Martin.”
Koncernchefen funderade en stund, med blicken fixerad på en tom punkt på väggen bakom Mikael. Sedan log han sitt charmiga, blixtrande leende.
”Jag tror faktiskt inte det. Om jag gör en intellektuell analys av mitt tillstånd är jag mera en serievåldtäktsman än en seriemördare. Egentligen är jag en seriekidnappare. Dödandet kommer så att säga som en naturlig följd av att jag måste dölja mitt brott. Förstår du?”
Mikael visste inte hur han skulle svara och nickade bara.
”Naturligtvis är mina handlingar inte socialt acceptabla men mitt brott är i första hand ett brott mot samhällets konventioner. Döden kommer först i slutet av mina gästers vistelse här, när jag tröttnat på dem. Det är alltid så fascinerande att se deras besvikelse.”
”Besvikelse”, frågade Mikael häpet.
”Exakt. Besvikelse. De tror att om de är mig till lags så kommer de att överleva. De anpassar sig till mina regler. De börjar lita på mig och utvecklar ett kamratskap med mig och ända in i det sista hoppas de att kamratskapet betyder något. Besvikelsen kommer av att de plötsligt upptäcker att de blivit lurade.”
Martin Vanger gick runt bordet och lutade sig mot stålburen.
”Du med dina småborgerliga konventioner kommer aldrig att förstå, men spänningen består i att planera kidnappningen. Det får inte vara impulshandlingar — sådana kidnappare åker alltid dit. Det är en ren vetenskap med tusen detaljer jag måste ta hänsyn till. Jag måste identifiera ett byte och kartlägga hennes liv. Vem är hon? Varifrån kommer hon? Hur kan jag komma åt henne? Hur ska jag bära mig åt för att på något sätt bli ensam med mitt byte,utan att mitt namn syns eller någonsin kommer upp i någon framtida polisutredning?”
Sluta, tänkte Mikael. Martin Vanger diskuterade kidnappningar och mord i en nästan akademisk ton, ungefär som om han hade en avvikande åsikt i något esoteriskt teologiskt spörsmål.