”Han behöver släppa det där hämndbegäret”, sa Halt. ”Kan du inte skicka honom på något uppdrag? Då skulle han få annat att tänka på.”
”Jag har försökt”, sa Gilan med rynkad panna. Han var tyst en stund. ”Han har tackat nej två gånger.”
Halt var förbluffad. ”Tackat nej? Det kan han inte!”
Gilan såg hjälplös ut. ”Jag vet, Halt. Det gör Will också. Om det händer en gång till blir jag tvungen att stänga av honom från kåren.”
”Det skulle bli slutet för honom”, sa Horace.
Gilan såg på honom. ”Vilket han är medveten om. Men han bryr sig inte. Och det betyder att jag inte kan ge honom något nytt uppdrag. Han kommer att säga nej, och då blir jag tvungen att vidta åtgärder. Samtidigt duger det inte att min mest effektive spejare bara sitter och tänker på hur han ska gripa Jory Ruhl och hans kumpaner. Men bortsett från det så är han min vän och det gör helt enkelt ont i hjärtat att han har blivit sådan här.”
”Har han inte redan fått fast några?” frågade Horace.
”Jo, tre av fem. Den senaste tog han för bara några veckor sedan. Han hette Henry Wheeler. Will konfronterade honom och Wheeler försökte fly.”
”Vad hände?” frågade Halt och befarade det värsta. Man flydde inte från någon som var så skicklig och farlig som hans före detta lärling, och han ville inte höra att Will hade blivit en kallblodig mördare.
Gilan, som verkade ana vad han tänkte på, skakade på huvudet.
”Wheeler är död, men det var inte Will som dödade honom. Han försökte anfalla Will och ramlade på sin egen kniv.”
Halt drog en tyst suck av lättnad. ”Och de två andra?” frågade han.
”Han grep dem så att de kunde ställas inför rätta. Men han sa till mig att han hoppades att de skulle försöka fly. Jag har en känsla av att han till och med försökte ge dem chansen vid flera tillfällen. Men de var inte så dumma att de tog den.”
De stod tysta en stund och tänkte på sin gamle vän.
”Och Ruhl?” frågade Horace.
”Will var nära att gripa honom vid ett tillfälle”, svarade Gilan.
Halt tittade hastigt upp. ”Det visste jag inte.”
Gilan nickade. ”Det var kort efter att han tog upp jakten på det här gänget. Han var bara fem meter ifrån honom. Ruhl var på en färja, på väg över en flod. Will kom fram till flodbanken precis när Ruhl gett sig ut på vattnet. De stod öga mot öga med varandra i några sekunder, och när Will fick fram sin båge hade Ruhl hunnit ta skydd bakom några tygbalar. Will försökte följa efter genom att klättra på färjans rep, men när Ruhl kom över till motsatta stranden högg han av repet så att Will föll i floden. Han höll på att drunkna!”
”Tänk att han kom så nära Ruhl”, muttrade Halt. ”Det måste ha fått alltihop att kännas ännu värre för honom.”
Gilan nickade.
”Vad tycker du att vi ska göra, Gil?” frågade Pauline, som var praktiskt lagd. ”Att stå här och prata hjälper inte.”
Gilan tvekade. Han var osäker på svaret, men kände på sig att personerna som samlats i rummet på något sätt var nyckeln till Wills räddning. De var trots allt hans bästa vänner.
”Det finns ju ingen som står honom lika nära som vi”, började han långsamt. ”Vi tycker alla mycket om Will, och han tycker om oss. Så jag tänkte… vi kanske kunde prata med honom tillsammans. Om vi tog hit honom och berättade att vi är oroliga och att vi ser hur skadlig hans hämndlystnad är för honom… ja, om vi sa det allihop så kanske han skulle förstå, och då… då kanske han skulle… jag vet inte… rycka upp sig?”
Han avslutade sin osammanhängande mening med ett frågande tonfall, som om han ville att någon av de andra skulle komma med ett bättre förslag. Innerst inne hade han ingen aning om vad de kunde göra. Men om det fanns någon som kunde lösa Wills problem så var det människorna han hade kallat hit. Kanske kunde deras gemensamma kärlek skingra de mörka dimmorna som gjorde honom oförmögen att tänka på något annat än att hämnas Alyss död.
”Jag vet inte om det skulle hjälpa att bara prata med honom…”, sa Horace tankfullt.
”Men om vi alla pratade med honom — allihop samtidigt — så kanske han skulle förstå?” sa Cassandra.
Horace snörpte på munnen. ”Tveksamt. Du vet ju hur Will är. Han är envis. Det har han alltid varit.” Han såg på Halt för att söka stöd, och den gamle spejaren nickade.
”Om vi försökte prata med honom skulle han förmodligen bara nicka och låtsas hålla med”, sa Horace. ”Men sedan skulle han fortsätta som innan i alla fall.”
Han tystnade och såg fundersam ut. Han kände på sig att han var en idé på spåren, men kunde inte riktigt gripa tag i den.
”Vi behöver ge honom ett nytt fokus. Något som kan få honom att sluta tänka på Jory Ruhl och hans överlevande kumpan. Något som sysselsätter honom så fullständigt att han inte har tid att grubbla över sin hämnd.”
Gilan slog ut med händerna och såg hjälplös ut. ”Jag har som sagt redan försökt skicka honom på två uppdrag, och…”
”Det måste vara något intressantare än ett vanligt uppdrag”, sa Pauline. ”Det måste vara något som engagerar honom på ett personligt plan.” Hon anade, precis som Horace hade gjort, att en idé fanns alldeles i närheten. Det var Halt som formulerade den.
”Han behöver en lärling”, sa han.
Alla vände sig mot honom. Det verkade fullständigt uppenbart nu när de tänkte på det. Både Horace och Pauline nickade. Det var precis vad de hade menat utan att inse det.
Gilan såg hoppfull ut i några sekunder, men skakade sedan frustrerat på huvudet.
”Problemet är att det inte finns några lämpliga kandidater för tillfället. Och vi kan inte ge honom någon olämplig. Han skulle vägra ta emot en lärling som inte håller måttet, och jag skulle förstå honom.”
”Jag menar inte vilken lärling som helst”, sa Halt. ”Det måste vara någon han redan har ett personligt band till. Någon han bryr sig om. Då kan han inte vägra. Det bör vara en person som kan engagera honom både känslomässigt, fysiskt och intellektuellt.” Han såg på sin hustru. ”Kommer du ihåg den där gången för många år sedan när jag skickade Will till Celtica med Gilan? Minns du att jag började bete mig lite… underligt?”
”Du började kasta ut adelsmän ur slottsfönster”, sa hon och försökte hålla tillbaka ett leende. Halt viftade med handen som för att visa att han inte ville gå in på detaljer.
”Ja, ja. Hur som helst — du förstod att jag behövde någonting som kunde få mig att glömma mina bekymmer.”
”Jag vill minnas att du fick följa med Alyss på ett uppdrag”, sa hon.
”Och det hjälpte. Hennes glada, ungdomliga sätt fick de dystra tankarna att försvinna.”
Lady Pauline höjde ett ögonbryn. ”Det hindrade dig inte från att kasta folk i vallgravar.”
”Kanske inte. Men han förtjänade det.” Halt log ett av sina sällsynta leenden innan han blev allvarlig igen. ”Om Will fick ansvaret för en sådan lärling skulle han nog komma över sitt hämndbegär. Tids nog skulle han lära sig att hantera sorgen efter Alyss och leva med den.”
”Man kommer aldrig egentligen över att någon man älskar dör”, sa Cassandra.
Halt såg på henne och nickade. ”Nej. Men man kan lära sig leva med saknaden och acceptera den. Då blir smärtan mer uthärdlig. Den försvinner inte, men man står ut med den.”
Gilan hade lyssnat uppmärksamt på sin gamle mentor. Den unge stormästaren kände förmodligen Halt bättre än någon annan i rummet.
”Jag förmodar att du redan har ett förslag på vem som skulle kunna bli Wills lärling?” sa han.