Maddie rynkade pannan, men verkade ganska oberörd över att komma för sent. ”Order?” sa hon frågande. Hon såg på sin jungfru. ”Rose-Jean, fick du några order till mig från stormästare Gilan?”
Den andra flickan verkade förvirrad och orolig. Även om inte Maddie hade lagt märke till Wills bistra min så hade jungfrun det. Hon var trots allt tjänare och van vid att hålla ögonen på sina herrars ansiktsuttryck.
”Nej, fröken. Han…”
”Han lär ha gett dem till dig, Maddie”, avbröt Will barskt. ”Du ska ha fått ett brev. I ett tjockt tygkuvert.”
”Jaså… det där?” sa Maddie. Hon skrattade. ”Jo, det har jag nog fått. Jag trodde att det bara var ett avskedsbrev — ett litet kort eller något. Jag har inte läst det än.”
”Det kanske vore en god idé att göra det”, sa Will. Han talade farligt lågt. Maddie märkte det inte, men det gjorde Rose-Jean. Hon såg ännu mer bekymrad ut.
”Jag kan läsa det sedan”, sa Maddie med ett skratt. ”Du kan säkert berätta allt jag behöver veta.”
”En sak du behöver veta är att du skulle ha varit här för över tre timmar sedan. Var har du hållit hus?”
Maddie begrep fortfarande inte. Hennes jungfru såg sig omkring som om hon förtvivlat letade efter något att gömma sig bakom när stormen utbröt — som hon visste att den skulle göra. Hon hade ingen aning om varför den surmulne, skäggige spejaren var så rasande. Madelyn hade sagt att de skulle på semester i ett av rikets lantliga landskap. Nu anade hon att det egentligen bara var halva sanningen.
”Vi stannade till vid slottet för att träffa Arald och Sandra”, sa Maddie nonchalant.
”Baron Arald och lady Sandra”, rättade Will.
Maddie ryckte på axlarna och log brett. ”Kanske för dig. Jag behöver bara kalla dem Arald och Sandra.”
Will blev ännu argare. Han började förstå vad Evanlyn och Horace hade fått stå ut med. Men han gjorde en ansträngning för att behärska sig och tala lågt och bestämt. Han hade ingen lust att gräla med Madelyn, i synnerhet inte framför hennes jungfru. Han visste hur obehagligt det skulle kännas för henne.
”Nej”, sa han. ”Även du ska kalla dem baron Arald och lady Sandra. Det är bäst att du vänjer dig vid det.”
Maddie lade huvudet på sned med ett frågande leende på läpparna.
”Farbror Will, jag har alltid kallat dem Arald och Sandra. Du kanske inte riktigt förstår det, men som prinsessa står jag över dem i rang.”
Will drog djupt efter andan. Han kastade en snabb blick på tjänsteflickan och såg hur spänd hon var. Sedan andades han ut och pratade med lite lugnare ton: ”Maddie, var snäll och sitt av och kom hit.” Han visade med handen att han ville att hon skulle komma upp på verandan. Hon nickade, satt vant av och räckte tyglarna till den andra flickan.
”Håll Soldansare åt mig en stund, Rose-Jean”, sa hon. Sedan gick hon genom den lilla gläntan och klev upp på verandan. Will tog hennes armbåge och ledde henne ytterligare några steg bort.
”Jag måste säga att du beter dig lite konstigt, farbror Will”, sa Maddie. ”Jag har aldrig sett dig sådan här.”
”Maddie, det är några saker du måste förstå”, sa Will lågt när han hade försäkrat sig om att tjänsteflickan inte kunde höra dem. ”För det första är du inte här på någon sorts skön semester…”
”Jag vet”, sa hon med en avfärdande rörelse. ”Mamma och pappa har fått den tokiga idén att jag ska lära mig…”
”Tyst!” fräste Will. Precis som innan talade han lågt, men med ett mycket intensivt tonfall. Madelyn backade faktiskt ett halvt steg. Ingen hade någonsin tilltalat henne på det sättet förut. Hennes föräldrar kanske hade gjort det, men definitivt ingen av lägre ställning.
”Farbror Will…”, började hon högdraget, men Will gjorde en huggande liten gest med högerhanden för att avbryta henne.
”Sluta kalla mig farbror Will. Vare sig du inser det eller inte så är du nu medlem i spejarkåren, och jag är din läromästare. Vi spejare tilltalar varandra med förnamnet. Du kallar mig Will — inget annat. Jag är inte din farbror. Jag är inte din gudfar. Jag är din läromästare och instruktör. Och du, du är min elev, min lärling. Jag kallar dig Maddie eller Madelyn. Det finns inga speciella band mellan oss — vi är bara mästare och lärling. Är det uppfattat?”
Nu möttes Maddies ögonbryn i en trotsig min. Hon blängde på den gråskäggige gestalten framför sig.
”Du tar dig stora friheter, farb… Will”, sa hon. ”Glöm inte att jag är Araluens kronprinsessa!”
”Och jag är kunglig spejare”, sa Will med jämnt tonfall. Maddie såg frågande ut. ”Jag behöver inte lyda någon annan än kungen”, förklarade han. ”Eller kungens representant. Din mor, med andra ord.
Även om vi sällan skyltar med det så har jag tekniskt sett högre ställning än alla utom kungen eller hans representanter. Jag står över både riddare och baroner och deras hustrur — även kronprinsessor.”
”Det kan omöjligt stämma!” protesterade Maddie. ”Det har jag aldrig hört talas om!”
”Det är som jag sa inget vi brukar gå runt och påminna folk om. Men jag lovar dig att jag har rätt. Dessutom har din mor och far gett mig fullt ansvar över dig medan du tränas. Din ställning som prinsessa kommer inte att betyda någonting alls för mig eller någon annan.”
Maddies självsäkerhet började lämna henne. Hon visste att spejarna hade stora, ofta mystiska befogenheter i kungariket. Hon var inte helt säker på att det Will sa stämde, men kunde samtidigt inte motbevisa honom.
”Du kommer under lärlingstiden att bo här hos mig, inte i slottet”, fortsatte Will med lite lugnare ton. ”Men vi får skicka hem din jungfru. Spejare har inga tjänare. Speciellt inte spejarlärlingar.”
Han lämnade Maddie, som stod kvar med vidöppen mun och tittade medan han gick tillbaka över verandan för att prata med Rose-Jean.
”Rose- Jean”, sa han. ”Madelyn kommer att bo här i stugan medan hon utbildas till spejare. Som du ser har vi lite ont om plats. Det innebär att du måste rida tillbaka till slottet och tala om för baronens marskalk att du ska bo där tills du kan eskorteras tillbaka till kungliga slottet.”
Rose-Jean såg på Madelyn och var märkbart osäker på hur hon skulle reagera. Hon visste att hon riskerade Maddies vrede om hon lydde spejaren. Samtidigt förstod hon det farliga i att strunta i instruktioner från en spejare — i synnerhet en så högt aktad spejare som Will Treaty. Will förstod vad hon tänkte och klev fram till henne. Rose-Jean gjorde inget motstånd när han tog tyglarna till Maddies häst ur hennes hand.
”Oroa dig inte”, sa han lugnande. ”Rid till slottet, bara. Alltihop kommer att ordna sig.”
”Rose-Jean…”, började Maddie.
”Tyst!” snäste Will utan att vända sig om. Sedan gjorde han tecken till tjänsteflickan att ge sig av. Rose-Jean fattade sitt beslut, vände på hästen och började rida tillbaka längs vägen mot slottet. Klövjehästen stod och tittade och verkade osäker på om den skulle följa efter eller inte. När den inte fick några klara instruktioner böjde den till sist ned huvudet och började beta bland det korta gräset i utkanten av gläntan.
Will lämnade över Soldansares tyglar till den förvånade, modfällda prinsessan.
”Du kan ställa din häst i stallet bakom stugan”, sa han. ”Jag ska ta hand om din klövjehäst.”
Madelyn gick fram för att ta tyglarna från hans hand. ”Det är dock första och sista gången”, tillade han.
Kapitel tolv
Så snart hästarna stod i stallet tog Will med sig Madelyn och visade det lilla rummet hon skulle bo i. Han mindes sin egen första dag som lärling och hade ställt in en vas med vildblommor i klara färger, precis som Halt hade gjort för så många år sedan. Det skulle förstås behövas mer än bara några blommor för att hjälpa Maddie komma över chocken och sina sårade känslor.