Hon gick in i rummet och stängde dörren bakom sig. När Will varit lärling hade det bara funnits ett draperi, men han förstod att Madelyn behövde större avskildhet när hon bodde hos honom och hade därför bett snickarna i Redmont att sätta in en dörr innan hon kom.
Han blickade mot den stängda dörren och undrade om han skulle be henne komma ut. Men han misstänkte att hon hade fått nog med överraskningar för i dag och kunde behöva några timmar för att tänka igenom allt.
Han lagade mat — en välsmakande gryta med kyckling och potatis. När det skymde tände han lyktor i storstugan och gjorde upp eld i den öppna spisen.
Det varma, gula skenet från lyktorna och de flackande lågorna spred ett muntert sken i rummet. När Will ansåg att hon haft tillräckligt med tid för att fundera knackade han försiktigt på hennes dörr.
”Maddie”, sa han. ”Middag.”
Maddies hunger fick tävla med hennes stolthet. Efter några minuter vann hungern och dörren öppnades. Hon kom ut med så stor värdighet hon kunde och satte sig ned vid bordet medan Will serverade mat.
Hon åt hungrigt och förvånades över hur utsökt maten smakade. Hon hade ingen aning om att Will lagade så här god mat. Men stämningen mellan dem var fortfarande ansträngd, och de pratade bara om det allra nödvändigaste — som att be om bröd eller salt. När Maddie var färdig reste hon sig från bordet.
”Jag går in på mitt rum”, sa hon. Hon hade funderat på att be om lov, men trotsigt slagit undan tanken.
Will mötte hennes blick och såg att hon fortfarande var arg. Hon behöver lite tid, tänkte han.
”Bra idé”, sa han och nickade. ”Det är en viktig dag i morgon.”
Maddie låg klarvaken i flera timmar på den lilla sängen och lyssnade på nattljuden från skogen. Hon fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det här var inte alls vad hon hade hoppats på. Will, farbrorn hon hade älskat så i alla år, verkade bister och avmätt. Det var som om han inte riktigt tyckte om henne.
Men varför? undrade hon. Vad hade hon gjort för fel?
Madelyn insåg det inte själv, men hennes arroganta, dryga sätt bottnade i mindervärdeskomplex och dåligt självförtroende.
Hennes föräldrar var välkända i hela landet. Horace, hennes far, var Araluens skickligaste riddare. Han var fruktad av sina fiender och högt respekterad av sina vänner. Han var en imponerande figur — en riktig hjälte.
Detsamma gällde hennes mor. Hon var förstås prinsessa, och just nu styrde hon kungariket i sin fars namn. Men även hon hade gjort sig förtjänt av sina undersåtars gillande och respekt. Hennes liv hade varit fullt av äventyr och stordåd.
Men vad hade Maddie gjort? Vad kunde hon hoppas på att uppnå? Ju mer hon jämförde sig med sina berömda föräldrar, desto mer obetydlig kände hon sig.
Tårarna ville återigen tränga fram, men hon kämpade ursinnigt emot med knutna nävar.
Jag ska inte gråta, tänkte hon argt. Med den tanken sjönk hon till sist ned i en orolig sömn.
Hon vaknade av att Will tyst slamrade med grytor och kastruller i köket. För ett kort ögonblick hade hon ingen aning om var hon befann sig. Hon såg sig omkring i det lilla rummet och försökte förstå. Nu lade hon för första gången märke till den klara blombuketten i fönstret och den prydligt hopvikta handduken vid sängens fot. Ett plagg av någon sorts handdukstyg hängde från en krok på dörrens insida — Maddie gissade att det var en morgonrock.
Hon klev upp och öppnade dörren. Will var fullt sysselsatt i den lilla köksvrån, men vände sig om när han hörde henne.
”Sovit gott?” frågade han. Hon nickade. Hon såg sig omkring i den lilla stugan och verkade lägga märke till alla detaljer för första gången. Kvällen innan hade hon varit för chockad och förvirrad för att bry sig om dem. Nu konstaterade hon att stugan bara bestod av det stora rummet med köket samt de två sovrummen. Will lade märke till hennes frågande ansikte.
”Tvättstugan ligger bakom huset”, förklarade han. ”Vi äter frukost om tio minuter.”
Hon nickade på nytt och verkade osäker på hur hon skulle svara. Will verkade inte riktigt lika bister som kvällen innan, så hon bestämde sig för att reagera neutralt. Hon gick tillbaka in i sitt rum, tog handduken och morgonrocken och gick ut genom dörren.
Wills vallhund låg utsträckt på verandan i morgonsolens strålar. Den daskade lite med svansen till hälsning och Maddie böjde sig ned och kliade den bakom öronen.
”Hej, vännen”, sa hon. ”Vad heter du?”
Sobel svarade naturligtvis inte. Men hon sträckte på halsen och slöt belåtet ögonen när Maddie smekte hennes haka och den tjocka pälsen under halsen. Maddie klappade djuret en sista gång och reste sig upp. Hon såg sig omkring över den lilla gläntan. Stugan låg verkligen på en vacker plats. Solen hade precis stigit upp ovanför trädtopparna och den tidiga morgonluften kändes frisk och klar.
Hon tvättade sig under den provisoriska duschen i badrummet och huttrade i det kalla vattnet. Sedan torkade hon sig snabbt, tog på sig morgonrocken och gick tillbaka in i stugan. Inne i sitt rum tvekade hon och undrade vad hon skulle ta på sig. Hon hade slängt sina kläder på golvet kvällen innan, men Rose-Jean hade ju inte kunnat ta dem och lägga fram nya kläder för dagen. Faktum var att alla hennes kläder var i väskorna i stallet.
Hon bestämde sig till sist för att ta på sig samma kläder som hon haft dagen innan. När hon klätt på sig gick hon tillbaka in i storstugan.
Will tittade upp och nickade välkomnande. Han ställde ned en tallrik på bordet.
”Jag visste inte hur du ville ha dina ägg”, sa han. ”Jag gjorde äggröra.”
Hon rynkade på näsan. ”Jag tycker inte om ägg.”
Will tog ett djupt andetag. ”Tycker inte om ägg”, upprepade han. Hon skakade på huvudet. ”Vad anser du om bacon, då?” Han sneglade mot spisen, där ett annat kärl sprakade livligt på plattan ovanför kolbädden.
Hon skakade återigen på huvudet — en kinkig liten rörelse, tänkte Will, men han behärskade sig.
”Vi har en speciell lufttorkad skinka som en av slaktarna i slottet gör”, förklarade Maddie. ”Den är så fin och lätt. Den nästan smälter på tungan! Men bacon?” Hon grimaserade dramatiskt. ”Fy!”
”Här finns ingen lufttorkad skinka”, förklarade Will. ”Men vi kan gå och handla i Wensley i eftermiddag. Där kan vi köpa lite lärktungor.” Hon struntade i hans syrlighet och skakade på huvudet.
”Jag gillar frukt”, sa hon.
Will drog en liten suck av lättnad. ”Frukt är bra”, sa han. Han tog upp ett stort, blankt äpple ur en skål på köksbordet och lade det på en tallrik framför henne. Maddie såg tveksam ut.
”Ett äpple är väl en frukt?” sa Will.
Hon viftade lite med handen. ”Jo… mina tjänare brukar skala och dela det åt mig”, förklarade hon.
En lång tystnad följde. De såg på varandra. Maddie kände på sig att hon återigen irriterade honom. Plötsligt rörde sig Will, lyfte äpplet från tallriken och lade det på den grova bordsskivan.
Det väste av stål mot läder när han drog sin långa kniv ur skidan. Sedan högg han ned den med ett ljudligt smäckande och delade äpplet i två halvor som guppade lite på bordet.
”Var så god”, sa han. ”Det är delat.”
De åt frukost under plågsam tystnad. Will hade mjuknat en aning och tagit fram en limpa nybakat bröd, smör och hallonsylt. Det var hans favoritsylt och han hade fått den i present av Jenny. Han undrade surt varför han delade med sig till Maddie.