Hon åt den med god aptit och insåg hur hungrig hon hade varit. Will åt själv baconen och äggröran han gjort i ordning. När Maddie var färdig med brödet och sylten vände han sig om och sträckte sig efter den rykande kaffekitteln på plattan. Lite kaffe skulle få alltihop att kännas bättre, tänkte han. Det var omöjligt att tjura när man hade en mugg varmt, sötat kaffe framför sig.
”Kaffe?” frågade han och började hälla lite av den väldoftande vätskan i hennes mugg.
”Jag dricker inte kaffe”, sa hon.
Will höjde förvånat på ögonbrynen. ”Varför inte?” frågade han. ”Det finns väl ingen som inte dricker kaffe?”
”Jo, jag. Jag tycker inte om smaken. Om det finns så vill jag hellre ha mjölk… tack.” Hon lade till det sista ordet efter en kort paus, och Will förstod hur svårt det hade varit att få fram det. Han hade en kruka färsk, sval mjölk som stod under en fuktig trasa. Han tog fram den och skakade lite på huvudet medan han fyllde muggen med den gräddvita vätskan.
”Hur ska jag kunna göra en spejare av dig?” muttrade han.
Hon visste inte vad hon skulle svara och var klok nog att hålla tyst. Mjölken var i alla fall god, tänkte hon.
Efter frukosten tog Will en andra kopp kaffe. Fördelen med att Maddie inte tyckte om kaffe var kanske att han kunde dricka mer själv, tänkte han. Maddie drack upp mjölken och tog upp alla smulor från tallriken.
”Det var jättegott bröd”, sa hon. ”Har du bakat det själv?” Hon visste inte hur långt hans förmåga i köket sträckte sig. Men han skakade på huvudet.
”En bagare från Wensley kommer hit med det varje morgon. I fortsättningen kan du gå och hämta det själv, så slipper han komma. Vi som inte har tjänare får ju faktiskt göra sådant själva.”
Hon anade att han prövade henne, men tänkte inte gå i någon fälla. Hon bara nickade och lät honom fortsätta.
”Dessutom vill jag att du bäddar sängen och städar ditt rum varje morgon innan vi äter frukost.”
Han kastade en menande blick mot hennes rum och de skrynkliga sängkläderna.
”Bädda sängen? Jag brukar inte…”
”Jo”, sa Will. ”Hade du tänkt att din jungfru skulle göra det åt dig?”
Hon sköt ilsket fram hakan. ”Jag förstår inte varför vi måste leva som vanliga bönder”, sa hon. ”Rose-Jean skulle kunna komma hit varje dag och…”
”Rose-Jean är inte här”, sa han.
Hon förstod först inte riktigt. ”Vad menar du?”
”Jag har skickat tillbaka henne till kungliga slottet. Jag ordnade så att hon kunde följa med en postvagn tidigt i morse. Vi kan ju inte låta henne driva omkring vind för våg på landsbygden, eller hur?”
”Men… men hon är min jungfru! Du har inte rätt att…” Hon hejdade sig när hon lade märke till glöden i hans ögon.
”Jag har absolut rätt till det”, sa han. ”Det är bäst att du förstår det här, Maddie. Hon var din jungfru när du var prinsessan. Nu är du spejarlärling. Spejare har inga tjänare. Jag tror att jag har nämnt det.”
Will kände en sorts bister belåtenhet när han mindes ett liknande samtal han hade haft med Halt under sina första dagar som lärling. Halt hade sagt att spejarnas lärlingar ägnade sig åt hushållsarbete.
”Dessutom ska du varje dag efter frukost sopa det här rummet samt städa ut eldstaden och spisen. Varje fredag tar du ut mattan och piskar den.”
Hon blängde på honom med ögon som smala strimmor. Will låtsades först inte bry sig om henne, men höjde sedan frågande på ögonbrynen.
”Var det något du undrade?” frågade han.
”Får jag fråga vem som utförde de här sysslorna innan jag kom hit?” frågade hon med överdrivet lugn.
Will nickade som om han tyckte att det var en bra fråga. ”Det var jag”, sa han. ”Nu förstår jag varför Halt gillade att ha lärlingar. Jag borde själv ha tagit en lärling för länge sedan!”
Hon sa inget, utan reste sig upp och gick tillbaka till sitt rum. Där bäddade hon sängen med en rad häftiga, arga rörelser. När hon var färdig såg hon sig omkring och konstaterade att den enda garderob som fanns var ett litet utrymme bakom ett draperi. Det fanns inte plats för en tiondel av alla kläder hon hade tagit med sig.
”Var ska jag ha mina kläder?” frågade hon argt.
Will stack in huvudet och nickade mot draperiet. ”Där”, sa han.
Hon skakade på huvudet och skrattade ihåligt. ”Det är för litet! Jag får inte plats med kläderna jag har tagit med mig.”
Will viftade lite med handen.
”Oroa dig inte”, sa han. ”Kläderna är i tryggt förvar. De är på väg tillbaka till kungliga slottet med Rose-Jean.”
Kapitel tretton
Är du inte lite väl hård mot henne?” frågade Jenny.
Will funderade, men skakade sedan på huvudet.
”Jag måste vara tuff, Jen”, sa han. ”Hon är bortskämd, oresonlig och arrogant. Jag måste ändra på det där om jag ska ha någon chans att lyckas med min uppgift.”
De satt under ett solskydd på uteserveringen utanför Jennys värdshus. Hon såg forskande på honom och nickade.
”Kanske. Men överdriv inte. I grund och botten är det nog inget fel på henne.”
”Jag försöker minnas hur Halt behandlade mig”, sa Will. ”Jag har hela tiden det som utgångspunkt.”
”Du brukade beklaga dig över hur hemsk han var mot dig”, sa hon med ett leende. ”Och du var ingen prinsessa!”
”Det är inte hon heller just nu. Det är precis det jag måste minnas. Hon är min lärling, och är varken mer eller mindre privilegierad än alla andra lärlingar. Hon kommer inte att särbehandlas.”
”Se bara till att det inte går för långt åt andra hållet”, sa Jenny varnande. ”Var är hon nu, förresten?”
”Hon är hos fröken Buttersby, som tar måtten för hennes kläder”, sa Will och pekade med tummen mot huvudgatan. ”Rättare sagt så visar hon Maddie hur hon kan ändra kläderna så att de passar. Maddie får göra jobbet själv. Hon kommer ju att stanna ett tag.” Will log snett.
Jenny såg på honom. Det här var det första spåret av humor hennes gamle vän hade visat på flera månader. Hon var klok nog att inte nämna det, men bestämde sig för att berätta det för Gilan nästa gång han kom till Redmont — vilket han gjorde betydligt oftare än han behövde. Jenny visste hur smärtsamt det hade varit för Will att förlora Alyss och tyckte det varit genialt att skicka Maddie till honom som lärling. Hon kastade en blick mot gatan och pekade.
”Nu kommer hon.”
Maddie kom traskande mot dem uppför den inte särskilt branta sluttningen. Hon höll ett klädbylte i händerna, och över hennes axel låg ett välbekant plagg — den spräckliga grågröna manteln som alla spejare och deras lärlingar bar.
”Hon ser lite överväldigad ut”, sa Jenny och log när Maddie tappade några kängor och en läderväst. När hon böjde sig ned för att plocka upp dem tappade hon ännu fler kläder. Hon hade fått tre kläduppsättningar — ylleskjortor och knäbyxor, lädertunikan och två par kängor samt manteln — och hade uppenbarligen svårt att bära allt.
”Hela dagen kommer att bli överväldigande”, sa Will. Men han visade inga tecken på att vilja resa sig och hjälpa till. När Maddie närmade sig med traven med kängor, skjortor och knäbyxor greps Jenny av medlidande och klev hastigt åt sidan.
”Jag hjälper dig”, sa hon. Maddie tittade tacksamt upp och överlämnade hälften av kläderna. Sedan gick hon efter Jenny in i värdshuset och släppte ned resten av plaggen på ett bord.
Maddie var lite andfådd. ”Hon gav mig de minsta kläderna hon hade, men de är ändå för stora”, flämtade hon.
Jenny log. ”Det är inte så konstigt. Du är ju den första kvinnliga spejaren.”