”Visade hon hur du ska sy in dem?” frågade Will.
Maddie nickade. ”Det kommer att ta flera timmar.”
”Du behöver bara en uppsättning till att börja med. Det borde inte ta så lång tid. Det kan du fixa i kväll efter maten”, sa Will. Han visste inte om hon hade fiskat efter medlidande, men han tänkte inte visa henne något.
Jenny och Will hade druckit färskpressad fruktjuice. Jenny gjorde tecken åt en servitör att hämta ett tredje glas till Maddie, som tacksamt tog emot det och drack törstigt.
”Aah”, sa Maddie. ”Underbart. Tack.”
”Det här måste kännas väldigt annorlunda och förvirrande för dig”, sa Jenny vänligt. ”Jag hoppas att Will inte är för sträng mot dig, Maddie. Jag heter Jenny, förresten.”
Hon sträckte fram handen och log. Maddie såg tveksamt på den. Hon hade börjat vänja sig vid det märkliga förhållandet som nu rådde mellan henne och Will. Han var, precis som han hade påpekat, en av rikets högre officerare och hade tekniskt sett högre ställning. Men inte Jenny. Hon var en vanlig ofrälse. Hon var kock och hade knappast högre status än tjänarna vid kungliga slottet. Maddie visste inte om det var lämpligt att de bara använde förnamnen när de pratade med varandra.
Men Jenny hade varit vänlig och tillmötesgående, och Maddie ville inte bli ovän med henne. Hon gjorde sitt bästa för att verka hövlig — men femtonåringars försök att vara artiga lyckas inte alltid särskilt väl.
”Öh… jag vet inte riktigt om du kan kalla mig Maddie”, sa hon ursäktande. ”Du borde nog säga ’ers höghet’ eller ’prinsessa’.”
Jennys leende försvann och hon drog tillbaka handen. Wills ansikte mörknade av vrede. Jenny reste sig. ”Jag ska komma ihåg det”, sa hon kyligt. ”Vi ses senare, Will”, sa hon och nickade kort. ”Jag har mycket att göra.”
Hon gick ut ur värdshuset med rak rygg. Maddie såg hjälplöst på Will och slog ut med händerna.
”Va? Vad gjorde jag för fel nu, då? Jag fattar att jag är din lärling och så, men måste alla tilltala mig som om jag är helt betydelselös? Hon är bara en vanlig kock!”
”Jenny hör till din fars — och mina — närmaste vänner. Vi växte upp tillsammans. Och hon har känt din mor också i många år. Din mor låter Jenny tilltala henne med förnamnet, så jag förstår inte varför inte du skulle göra det.”
”Men det var så annorlunda på den tiden! Jag menar, mamma reste omkring under falskt namn när hon träffade er. Då kunde ni ju knappast tilltala henne med titel. Men jag, däremot…”
”… är en bortskämd, arrogant unge som behöver lära sig en läxa. Jag hade hoppats att vi skulle slippa det här, men tyvärr… var snäll och följ med mig.”
Han reste sig tvärt och skyndade ut ur värdshuset. Maddie rusade efter med kängorna, tunikan och skjortorna i famnen.
”Och tappa inget!” fräste Will.
Hon störtade efter honom där han med långa kliv stegade längs huvudgatan och började följa stigen genom skogen till stugan. När de kom fram slog Will upp dörren och gick fram till skrivbordet vid bortre väggen, där han rotade igenom en bunt papper tills han hittade det han letade efter.
Maddie snubblade in efter honom och tappade i hasten flera plagg på verandan och i storstugan. Hon såg osäker ut när han vände sig mot henne med ett kuvert i handen. Will drog ut pergamentet och sträckte fram det till henne.
”Läs det här”, sa han.
Hon chockades djupt av de inledande orden. Längst ned fanns hennes mors och fars signaturer samt personliga sigill. Det rådde ingen tvekan om att dokumentet var äkta. Hon återvände med blicken till textens början och kände hur hon bleknade medan hon läste.
Vi, de undertecknade, avsäger oss härmed alla band till vår dotter Madelyn och upphäver alla hennes titlar och privilegier som prinsessa av kungariket Araluen.
Hon ska fortsättningsvis inte betraktas som prinsessa eller vår dotter, och ska inte behålla några av de privilegier eller den respekt hon tidigare har åtnjutit som medlem av Araluens kungahus.
Tills vidare ska hon enbart kallas och tilltalas fröken Madelyn Altman, eller, om spejare Will Treaty har gått med på att vara hennes läromästare, spejarlärling Madelyn.
Detta beslut träder i kraft med omedelbar verkan, från och med datumet på denna kungörelse, och kommer inte att hävas förrän vi bestämmer oss för att återinsätta Madelyn på hennes tidigare position.
Hennes föräldrar hade skrivit sina namn bredvid vaxsigillen. Maddie såg på datumet. Ordern hade skrivits dagen innan hon hade lämnat kungliga slottet och ridit mot Redmont. Hon hade i princip gjorts arvlös och under hela sin resa haft lika låg ställning som en vanlig bonde. Hon fick en klump i halsen och ville gråta.
”Hur kan de göra så här?” frågade hon med sprucken röst. ”Hatar de mig verkligen så mycket?”
Will skakade på huvudet. ”De hatar dig inte alls. Men de tyckte inte att de hade något val. De misstänkte att jag skulle behöva det här dokumentet för att du ska förstå hur allvarligt läget är. Jag hade hoppats att jag skulle slippa visa det för dig, men tyvärr blev det nödvändigt.
Det är precis det här jag har försökt förklara för dig, Maddie. Du är inte längre prinsessa. Och du kan inte längre bete dig som om du är det. Du är min lärling. Du är inte bättre än någon annan här i Redmont — du är inte värd ett dugg mer än Jenny, slottets stallpojkar eller krigarskolans yngsta lärlingar.
Men du är å andra sidan inte värd mindre heller. Du är deras jämlike.”
Maddie rynkade pannan. ”Men du sa att spejarna hör till kungarikets högsta officerare…”, började hon osäkert.
”Spejarna, ja. Inte deras lärlingar! Och rent officiellt kan du inte ens kalla dig spejarlärling än. Du kommer att ha det som hederstitel, men man behöver träna i tolv månader innan man avlägger ett prov och tas upp i kåren.”
”Tolv månader?” flämtade hon häpet. ”Tolv månader? Jag trodde…”
”Jag vet, du trodde att det skulle ta ett par veckor. Och att du sedan skulle kunna rida hem och be dina föräldrar om ursäkt i förhoppningen om att allt var förlåtet. Eller hur?”
”Öh, jag… ja. Du har rätt.” Hon hörde hur hemskt det lät när Will formulerade det så där. Hon insåg också att det där var precis vad som redan hade hänt minst ett halvdussin gånger. Hennes föräldrar straffade henne och när hon tjänat av sitt straff bad hon halvhjärtat om ursäkt — och sedan var allt som vanligt igen. Några veckor senare fortsatte hon precis som innan.
”Du har gjort så där lite för ofta, Maddie”, sa Will allvarligt. ”Cassandra och Horace har fått nog. Du kan tycka vad du vill om det, men jag är den enda som kan rädda dig nu.”
Hennes läppar darrade och hon kände en tår formas i ögat. Will låtsades inte se den. Han visste att hon hade fått en chock — kanske den värsta hon hittills varit med om i sitt unga liv. Han tänkte inte låta henne gräva ned sig i den.
Han pekade på kläderna som låg spridda på golvet.
”Plocka upp dem”, sa han. ”Leta fram plaggen som sitter bäst. Skjorta, knäbyxor och kängor räcker. Strunta i manteln, men knyt kängorna ordentligt. Jag väntar på dig utanför stugan om fem minuter.”
”Utanför…”, sa hon. Will hade bytt samtalsämne så fort att hon nästan inte hängt med. ”Vad…?”