”Det är dags att springa lite. Jag behöver pröva din kondition. Fem minuter!”
Han väntade inte på något svar, utan gick ut genom dörren och slog igen den bakom sig. Hon hörde hans kängor mot verandan när han gick till stallet bakom stugan, där Tug gnäggade en kort hälsning till sin herre.
Sedan insåg hon att hon ödslade tid och behövde skynda sig att välja ut kläderna som passade bäst. Hon tog upp dem och rusade in i sitt rum.
Några minuter senare kom hon ut. Hon visste inte om hon hade passat tiden eller inte, men Will sa inget. Han satt i sadeln på Tug och väntade i den lilla gläntan utanför stugan.
”Ska inte du springa?” frågade hon.
Han höjde ett ögonbryn. ”Jag vet redan hur god kondition jag har”, sa han. ”Jag rider. Du springer. Vi ska till Rävsvansån. Det är ett litet samhälle ungefär åtta kilometer bort. Vi tar en liten tur dit och tillbaka.”
Han nickade mot stigen som ledde iväg mellan träden. ”Sätt igång.”
Hon satte fart med bakåtlutat huvud, svängande armar och hårt arbetande ben. Hon sprang mjukt och jämnt och höll ett utmärkt tempo med lätta, välbalanserade steg. Will red bredvid henne på Tug. Det ryckte lite frågande i den lilla hästens öron.
Hur tog hon det?
”Tog vad då?” Maddie hörde honom mumla och såg frågande ut. Will viftade lite med handen. ”Bara spring.”
Att bli arvlös. Lyckades hon hantera det?
”Hur känner du till det där?” Den här gången pratade Will så lågt att det var nästan omöjligt att höra honom.
Det har jag ju berättat för dig. Det du vet, vet jag.
Det var inte första gången som Will undrade om hans häst verkligen pratade med honom eller om han helt enkelt pratade med sig själv. Han ville inte riktigt veta svaret.
”Hon blev inte direkt överlycklig”, konstaterade han. Sedan höjde han rösten. ”Nu kan du gå i tre hundra steg”, ropade han. ”Sedan springer du igen!”
Maddie nickade utan att vända sig om. Hon saktade ned och promenerade raskt sina tre hundra steg innan hon ökade farten igen. Will såg hur hon drog bak axlarna och huvudet. Hela hennes hållning utstrålade beslutsamhet. Han nickade gillande.
”Hon har god kondition”, sa han. ”Och hon tycks ha sin mors energi.”
Tug nickade häftigt.
Jag misstänkte det.
”Verkligen? Hur kan du veta det?”
Jag är en spejarhäst. Vi vet att goda egenskaper går i arv.
Will visste inte riktigt vad han skulle säga om den saken.
Kapitel fjorton
Nästa morgon vaknade Will till doften av nystekt bacon.
Han rynkade pannan och sniffade lite i luften för att bekräfta att han verkligen känt rätt. Det var verkligen lukten av bacon. Hans tomma mage kurrade hungrigt. Han svingade benen över sängkanten, klädde skyndsamt på sig och öppnade dörren till storstugan.
Maddie stod förväntansfullt vid spisen med en stekpanna i ena handen och en stor gaffel i den andra. Hon log mot Will, som gnuggade sömnen ur ögonen och gjorde sitt bästa för att jämna till sitt yviga hår.
”Jag har gjort frukost”, förklarade hon. ”Jag visste inte riktigt hur man gör äggröra, så jag stekte äggen i stället.” Hon gjorde tecken åt honom att sätta sig vid bordet.
”Vilken överraskning”, sa han när hon ställde ned en fulllastad tallrik framför honom. Överraskningen växte när han tittade närmare på maten och konstaterade att baconen hade stekts så hårt att den förvandlats till stenhårda remsor.
Äggen var inte mycket bättre — hon hade bränt undersidorna, och gulorna var hårda och uttorkade. Will såg tveksamt på dem, men tog sedan upp sina bestick och bestämde sig för att äta ändå.
Hon har i alla fall försökt, tänkte han. Hon hade inte lyckats särskilt väl, men hon hade försökt — och han uppskattade det. Det var hennes sätt att be om ursäkt, och det var mer meningsfullt än att bara säga några ord. Att slutresultatet var ganska oätligt spelade inte så stor roll.
Han tryckte ned gaffeln i en av baconremsorna, vilket gjorde att den omedelbart upplöstes till en hög vassa små flisor. Maddie iakttog honom uppmärksamt, så han stoppade några av de brända skärvorna i munnen och sög lite på dem för att de skulle bli mjukare.
”Hur blev det?” frågade hon. ”Jag har aldrig lagat bacon förut.”
”Anmärkningsvärt”, fick han fram mellan de förkolnade bitarna. ”Ett berömvärt första försök.”
Han svalde köttet med viss svårighet och försökte sig sedan på de hårda, torra äggen. Smaken av bränd äggvita var överväldigande, men han tuggade och svalde.
”De blev lite svarta på undersidan”, medgav hon oroligt.
”Det bidrar till smaken”, konstaterade Will. Han såg att hon redan hade hämtat dagens färska limpa från bageriet. Han skyndade sig att riva av en bit, smöra den och äta upp den. Han lade lite mer smör på de hårda äggulorna. Det skulle nog göra dem mjukare.
Maddie satte sig mittemot honom och Will kastade en avundsjuk blick på tallriken framför henne. På den låg ett äpple och några stora, saftiga jordgubbar. Hon hade också en tjock skiva bröd med smör och sylt. Hon tog en stor klunk mjölk och en tugga bröd och sylt. Will insåg att hans egen mun var torr och smakade bränt.
Han fick syn på tillbringaren med vatten och sträckte sig efter den och ett glas, men hon hejdade honom.
”Jag har gjort kaffe”, sa hon.
Ännu en överraskning. Will hade inte märkt ett spår av den mustiga doften av nybryggt kaffe. Men nu när hon nämnde det blev han faktiskt medveten om en svag kaffelukt i köket.
Hans gamla kaffekittel stod på plattan och det ringlade rök ur pipen. Nu lyfte Maddie upp den. Hon hade lagt en kökshandduk runt det varma handtaget för att skydda handen. Hon ställde en mugg framför Will och började hälla.
En tunn ström av missfärgat hett vatten rann ur pipen. De stirrade båda två förvånat på den. Will visste inte riktigt vad det var, men han var säker på att det inte var kaffe. Maddie rynkade pannan när hon drog samma slutsats.
”Det ser inte rätt ut”, sa hon tveksamt. ”Men jag är säker på att jag gjorde som man ska…”
”Hur gjorde du?” frågade han och betraktade den brunaktiga vätskan i muggen. Han sniffade på den. Han kunde känna en viss kaffelukt. Den var svag, men han kände den.
”Jag fyllde kitteln med kallt vatten och lät det koka upp på plattan. När det kokade hällde jag i tre rågade skedar med kaffe. Det borde ha räckt, väl?”
”Det borde det”, sa Will tankfullt. Tre skedar borde ha resulterat i ett fylligt svart kaffe. Inte det svaga rävgiftet framför honom. Plötsligt kom han att tänka på något.
”Var fick du kaffet ifrån?” frågade han. Kanske hade hon gjort kaffet med gammalt pulver som redan använts. Men hon tecknade mot krukan på översta hyllan i köket, där Will förvarade sina kaffebönor.
”Därifrån”, sa hon. ”Jag har ju sett att du själv brukar ta kaffet där.”
Will började långsamt förstå. ”Och sedan… hällde du bara tre skedar i kitteln?”
Hon nickade.
”Malde du bönorna först?” frågade han försiktigt.
Maddie rynkade pannan och verkade inte riktigt förstå vad han menade. ”Malde dem?”
”Malde dem, ja. Jag brukar göra pulver av bönorna. Det är då kaffesmaken kommer fram, vet du.”
Hon höll fortfarande i kitteln. Han tog den, lyfte på locket och kikade ned. Efter att det första ångmolnet hade skingrats kunde han se ett antal små bruna föremål flyta på vattenytan.
Han brast i skratt. Han kunde inte låta bli, fastän han insåg att det var ett misstag. Han tvingade sig själv att sluta, men skadan var redan skedd. Maddie såg bedrövat på honom när hon insåg hur grovt hon hade misslyckats. Hon hade velat göra en god frukost åt honom som ett sätt att säga ”vi börjar om”. Men det enda hon hade lyckats med var att fördärva hans kaffe. Hon började även misstänka att hennes bacon och ägg inte blivit perfekta heller.