Will lade handen för munnen och försökte sluta skratta.
”Förlåt”, sa han ångerfullt, men han kunde se besvikelsen i hennes ansikte. Han såg på hennes haka och hoppressade mun att hon kämpade för att inte gråta.
”Jag förstörde det, va?” sa hon. ”Inte bara kaffet, utan alltihop.”
”Låt mig säga så här… det var inte det bästa jag har smakat. Baconen smakar lite som krukskärvor. Och äggen förtjänade ett bättre öde.”
Hon sänkte blicken och verkade helt förkrossad. Hon avskydde att misslyckas.
”Men jag borde inte ha skrattat”, fortsatte han mjukt. ”Du försökte, och det är tanken som räknas. Det var mycket länge sedan någon gjorde frukost till mig.”
”Jag förmodar att ingen har gjort en sådan här frukost till dig”, sa hon, fortfarande med blicken sänkt.
”Förmodligen inte. Men man kan inte vänta sig att allt blir rätt första gången. Har du stekt ägg och bacon förut?”
Hon vågade inte öppna munnen, utan skakade bara på huvudet. Hon hade hoppats att en glad, förvånad Will skulle sätta sig ned vid bordet och hungrigt äta frukosten och belåtet smutta på kaffet. Det var ett sätt att be om ursäkt för hur hon hade behandlat Jenny. Blotta tanken på den episoden fick henne redan att skämmas ögonen ur sig.
Och nu den här katastrofen! Hon tittade upp när hon kände Wills hand på axeln. Hans ögon var fulla av värme och ömhet. Han såg ut precis som den farbror Will hon mindes från sin barndom.
”Maddie, du gjorde ett tappert försök och det är det som är huvudsaken. Och även om du inte serverade mig världens godaste frukost så gjorde du något annat för mig. Någonting mycket, mycket viktigare.”
Hon lade huvudet på sned och tittade nyfiket på honom. ”Vad då?”
”Du fick mig att skratta. Och om det är något jag inte har gjort på länge så är det skrattat.”
Will åt en hastigt ordnad nödlösning bestående av bröd, några skivor av en skinka som hängt i skafferiet samt en mugg riktigt bryggt kaffe. Efter frukosten gick de ut i den lilla gläntan utanför stugan så att Maddie kunde få sin första lektion i vapnen hon skulle använda under de kommande tolv månaderna.
De låg invirade i en oljeduk, och hon tittade intresserat på medan Will vecklade upp den. Det första han tog upp var ett tjockt läderbälte med en sorts dubbel knivslida.
Hon hade naturligtvis sett spejarnas vapen förut. Men hon hade aldrig haft möjlighet att inspektera de två knivarna på nära håll.
Den långa kniven var nästan lika lång som ett kortsvärd. Hon hade haft en liknande kniv i några år, men den var lättare och kortare. Den här kniven var spejarnas närstridsvapen. Bladet var tungt och eggen rakbladsvass. Hon kände lite på den med fingret.
”Den är vass”, sa Will. Han nickade gillande när han såg hur försiktigt och respektfullt hon hanterade vapnet. ”Du måste hålla den i samma skick. Om jag ser att den är slö eller rostig kommer du att få springa fram och tillbaka till Rävsvansån resten av veckan.”
Hon nickade lydigt. Den långa kniven såg mycket enkel ut. Den var osmyckad och gjord av vanligt stål och läder. Parerskyddet och knappen som satt där handtaget slutade var gjorda av mässing. När hon höll vapnet kände hon hur perfekt balanserat och lätthanterligt det var — trots att det på grund av den tjocka klingan var ganska tungt. Hon förmodade att kniven hade gjorts av en mästersmed, och det Will sa härnäst bekräftade hennes misstankar.
”Våra långa knivar är specialtillverkade för oss”, sa han. ”Stålet är bearbetat och härdat. Det är otroligt hårt. Om man parerar ett svärdshugg med en sådan här kniv blir det ett hack i svärdet. Kniven förblir i princip oskadd. Ja, om det inte är din fars svärd man parerar, förstås.”
Hon såg nyfiket på honom medan hon svingade kniven lite på prov. ”Pappas svärd? Vad är det som är så speciellt med det?”
”Det smiddes i Nihon-Ja. Smederna där använder en liknande teknik som spejarnas vapensmeder. Horaces svärd är ett mästerverk. Det är det hårdaste, vassaste svärdet i Araluen. På hela kontinenten, faktiskt.”
”Det visste jag inte”, sa hon. Det hade hennes far aldrig berättat.
Will gjorde tecken åt henne att sätta kniven i bältet. Hon drog den lite mindre kniven i stället.
Den hade ett cirka tjugo centimeter långt blad. Bladet var smalt där det mötte handtaget, men blev snabbt bredare innan det smalnade av närmare spetsen, som var sylvass. Den speciella formen gjorde bladet tungt. Vikten balanserades dock av det tunga handtaget, som var gjort av läderskivor och hade ett litet parerskydd av mässing. Knappen var gjord av samma material.
”Den här ska du lära dig att kasta”, förklarade Will.
Hon knep ihop läpparna. ”Jag har aldrig kastat en kniv”, medgav hon.
Will ryckte på axlarna. ”Principen är egentligen rätt enkel. Man kastar den så att den snurrar i luften. Det gäller att se till att spetsen är riktad mot målet när kniven träffar. Ju längre bort måltavlan är, desto fler varv ska kniven snurra.”
Han visade henne hur man kunde påverka knivens rotation genom att hålla i klingan på olika ställen.
”Om man håller nära spetsen kommer kniven att snurra fortare. Om man däremot fattar den närmare handtaget kommer den att rotera mer långsamt.” Hon nickade och höll i kniven som Will förklarade och låtsades kasta den. Hon kunde känna att greppet närmare spetsen skulle få kniven att snurra fort.
”Det låter inte jättelätt”, sa hon tveksamt.
Will nickade. ”Det är det inte. Jag sa att principen är enkel. Men man måste öva. Det är som med alla andra spejarfärdigheter. Man måste öva, öva och…” Han tystnade och höjde ett frågande ögonbryn.
”Öva?” föreslog hon.
”Precis. Så är det med alla våra förmågor. Det spelar ingen roll om det handlar om att kasta kniv eller göra ett perfekt stekt ägg. Ju mer man övar, desto bättre blir man. Även om teknikerna skiljer sig.”
Hon satte tillbaka kastkniven. Hon höll den dubbla knivslidan i händerna en stund och beundrade de två vapnen och deras enkla, praktiska utformning. Nu när hon hade tittat närmare på dem insåg hon att skenet bedrog och att de var ett resultat av många timmars hårt precisionsarbete.
Hon lade ned knivarna och tittade intresserat på oljeduken som Will hade öppnat. Det fanns ytterligare ett föremål där. Ett långt, smalt föremål. Hon anade vad det var för något.
”Vad är det här?” frågade hon. Hon försökte låta neutral, men Will märkte hur ivrig hon var. Maddie var intresserad av vapen och gillade det här. Med tanke på hennes fallenhet för att jaga var det inte så konstigt. Will visste att hon skulle ha nytta av det intresset under de många enformiga vapenövningarna som väntade under de kommande månaderna. Det var viktigt att ha ett sådant grundintresse för att bli bättre.
”Det här är vårt huvudsakliga vapen”, förklarade han. ”Bågen.”
Kapitel femton
Hon kunde inte slita blicken från pilbågen när Will tog upp den. Hon rynkade pannan. Den såg inte ut som andra bågar hon hade sett.
Först och främst var den kort. Den var bara två tredjedelar så lång som en vanlig långbåge. Och formen var minst sagt underlig. Den mittersta delen, som utgjorde ungefär två tredjedelar av vapnets totala längd, bestod av ett tjockt, mörkt trästycke som inte var särskilt böjt. I mitten av den fanns ett handtag av mjukt läder som vadderats och formats för att passa handen. I ändarna fanns två sektioner som sköt ut från bågen så att de pekade framåt.